Felicia försvann på Stadsteatern

Man tar för givet att man älskar sin mamma. Det gör ju alla andra, det skall man göra. Speciellt om mamman i fråga är Sveriges främsta expert på barnuppfostran, vilket alla i hela Sverige också säger. (Eller kanske till och med VÄRLDENS främsta expert på barnuppfostran, vilket hon själv också säger.) Alla frön till missnöje måste kvävas av det, vare sig de kommer av allmän tonårsgrinighet eller verklig, välgrundad oro hos barnet. Dessutom är en mamma inte alltid elak hela tiden, utan står också för tak över huvudet, mat och någon form av trygghet, så varje form av missnöje kan också färgas av skuldkänslor.

Anna Wahlgren var känd under några decennier som en expert på barnuppfostran, grundat i att hon själv hade en stor barnaskara och framförde sitt budskap med den rättframhet som var så populär på det avslappnade sjuttiotalet. Jag läste själv några av hennes spalter som barn och tyckte att de var intressanta, men ibland oroade råden mig med sin råhet. Bland annat rättfärdigade hon rökning under graviditeten med "Det som är bra för mamman är bra för barnet", vilket jag tyckte är en plattityd som kan leda riktigt fel.

En av döttrarna i barnaskaran skrev boken Felicia försvann för att berätta sin sida av den sköna, sträng-slappa uppfostran, och den framförs på Stadsteatern som en monolog av den begåvade Sofi Helleday. Hon börjar med att ge exempel från sin barndom som med god vilja kan tolkas som inget värre än vad som kan hända i de flesta familjer. Men bit för bit framträder en kvinna som inte blir flerbarnsmamma för att hon älskar individerna hon föder till världen, utan som rekvisita till rollen hon skapar för sig själv. "Det som är bra för mamman är bra för barnet."

Foto: Petra Hellberg

Mycket av vad som berättas får det att låta som att flerbarnsmamman inte kunde vara så generös mot sina barn som de hade behövt. Som om mammaskapet var en tjänst hon gjorde dem, att de borde vara tacksamma, och att protester och vantrivsel var ogiltigt och straffbart. Berättelsen om hur barnen tvingades slava i hushållet och hånas av alla andra dagen innan sin födelsedag (som å andra sidan var ett under av vänskaplighet) är fruktansvärd - som om hon inte kunde tänka sig att ge och unna barnet glädjen, utan att först ha tagit. Men de första femtontal åren av ett barns liv behöver barn mer än vad de kan ge, och en missunnsam förälder som inte förstår det skapar osäkra, ostadiga barn.

På det sköna, gränslösa sjuttiotalet hade man sköna, öppna relationer: pappor och andra män kunde komma och försvinna när de inte längre passade, man kunde flytta när ett ställe inte passade längre, man njöt av livet med alkohol och fester och lät sig inte hämmas av regler från förr. Men det gränslösa livet gick ut över Felicia och hennes syskon. Till slut, i vuxen ålder, måste hon bryta med sin mamma, som aldrig slutar att parasitera på sina barn för att framhäva sig själv. För alla som sett och varit med om liknande hemskheter är hennes berättelse viktig. Föreställningen på Stadsteatern är gripande och sorglig, men ändå stärkande att se.

Länk till Stadsteaterns sida om Felicia försvann