Det är en kväll innan julafton, och kvinnorna i familjen Stålberg är otåliga. Äldsta dottern Elin (Elisabet Carlsson) väntar på sin fästman, yngsta dottern Agda (Lotta Östlin Stenshäll) väntar på alla julklapparna som fadern har köpt i Stockholm, och fru Stålberg (Ann Petrén) väntar mest på sin son Helge (Jonas Hellman-Driessen). I tur och ordning kommer de alla fram, men julklapparna är inte den enda överraskning som kommer till huset. Helge är förlovad, till på
köpet med en Skådespelerska. De två vuxna kvinnorna, propert klädda i diskret rosa, blir skakade av att Helge förälskat sig i en kvinna som arbetar för att försörja sig själv, och med något så tvivelaktigt som teater.
Först blir jag litet irriterad över att man framför replikerna på gränsen till farsartat. Men så sveper Skådespelerskan in, Esther Larsson, Aktrisen, flickan från barnhuset med en uppväxt fattig på kärlek, i en mer blodfylld mörkrosa färg på kläderna och fritt flygande hårsvall. Maria Sundbom spelar henne med så stor glöd och känsla att jag tappar andan. Med äkta teatraliska gester och repliker kommenderar hon hela salongen, liksom hjärtat på varje närvarande mansperson. Även yngsta dottern Agda är hänförd, men mor och syster Elin är mer reserverade när Esther ber om att bli upptagen i familjens kärlek.
När Esther och Helge talar i enrum, tycks de inte känna och förstå varandra tillräckligt väl för att ha grunderna till ett bra äktenskap. Det verkar också inte vara klart om deras livsmål sammanfaller. Men viljan att höra ihop är stark hos dem båda. Deras diskussion när de försöker närma sig varandra är känslig, och säkert lika aktuell hos många par idag. Helge ser Esthers många teatermasker, och undrar om hennes kärlek till honom inte också bara är ett spel. Esther, som antagit många roller ända sedan hon var liten, bedyrar dock att hennes kärlek till honom är det mest äkta i hennes liv.
Nu är Esther en komplex människa med hemligheter, och kanske alltför van att dölja dem när sanningen skulle hjälpt henne mer. Under familjens dömande blickar vill Helge verkligen lita på Esthers ord till honom, men omständigheterna och fästmön själv gör det svårare och svårare. Ansatt av tvivel på Esthers ärlighet visar han upp allt större behov av att begränsa hennes rörelser. Att Esther inser att ett liv tillsammans skulle skada dem båda två, tar konsekvensen och lämnar honom, är det klokaste valet, men ändå mycket mycket sorgligt.
Det finns nästan inget i pjäsen som inte skulle kunna utspela sig idag, med bara små variationer. Stycket är psykologiskt inkännande, trovärdigt och mycket engagerande. Bland alla de begåvade skådespelarna lyser Maria Sundbom som en rosaglaserad pepparkaksstjärna. För hennes skull, men inte bara därför, är pjäsen sevärd och en riktig njutning.
Länk till Stadsteaterns sida om Skådespelerskan
4 kommentarer:
Gävle Folkteater hade en kväll på temat Leffler där skådespelarna tillsammans med några av oss deltagare läste Skådespelerskan högt, indelade i roller. Ett jätteroligt sätt att tillägna sig en pjäs på var det. Både Elisabeth Carlsson och Lotta Östlin Stenshäll har spelat med folkteatern här hemma - saknar föreställningen i Stockholm de var med i under mitten av 90-talet!Tyvärr kommer jag inte hinna se uppsättningen... men det var intressant att läsa om den här!
Hermia, tack för din kommentar! Det låter som en jättebra kväll, att läsa Skådespelerskan högt tillsammans. Det var ju ett bra initiativ för en bra pjäs!
Herregud, jag blir hur sugen som helst när du berättar. Synd man inte bor i Sthlm.. Vilken pang-recension. Man blir ju verkligen sugen på att forma en egen uppfattning.
Jag önskar jag kunde resa runt i landet och se alla de föreställningar jag läser om i andra städer! Men jag är så lyckligt lottad att jag bor i Stockholm, så jag är förstås glad nog ändå. :)
Skicka en kommentar