Årets bästa teater 2023

År 2022 avslutade jag i Göteborg med en rad av fantastiska kulturupplevelser, men då det tar mig någon dag eller vecka att skriva om dem så måste jag prisa dem nu, ett år senare, och då främst den enastående pjäsen The Vivian Girls på Göteborgs Stadsteater. Den var den främsta anledningen till mitt kultur-nyår på västkusten, och jag har ofta tänkt tillbaka på den under året. Så vågat och välgjort att skapa och sätta upp en pjäs av Henry Dargers underliga, spännande historia och bilder!

Temps Mort på Stadsteatern i Stockholm bjöd på en annan form av tablåer med existensiella spörsmål som blir desto allvarligare för att aktörerna är anonymiserade på ett svårhanterligt sätt. Jag gillar det abstrakta i Lars Noréns sista pjäser och önskar att han hade levt och skrivit i minst ett decennium till. Helst fler.

Någon annan som borde skriva och regissera i flera år till är Staffan Valdemar Holm som med Stormen gav sig på att förbättra en pjäs av den store Shakespeare och också säga att det var hans sista uppdrag. Nej, fortsätt i samma anda, fast kanske ännu hellre litet striktare som i Snövit och i Månen och de andra planeterna!

I somras hade jag lyckan att kunna snappa upp litet kultur från kontinenten, från den underbart rörliga europeiska Berlin som i sin tur suger upp kultur från de omgivande länderna som vi här uppe kanske missar. Det var bra att få se åtminstone första delen av kult-berättelsen om Vernon Subutex på rappa Schaubühne Berlin.

Teater Galeasen var tidiga och bra på att sätta upp Ivan Vyrypaev, och jag har gillat dem trots att de halvt om halvt slutat i pekoral. Det gör dock inte den senaste av dem, Dansen, utan gör istället sin egen variant av parallella världar och alternativa händelseförlopp. Bra, mycket bra!