Annika Ekdahl och Gunnel Wåhlstrand på Göteborgs Konstmuseum

Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur delar sedan två decennier ut ett flertal utbildningsstipendier, och i år har två av dem gått till konstnärerna Annika Ekdahl och Gunnel Wåhlstrand. De sysslar båda med bildskapande på format som kräver noggrannhet och planering och tar lång tid, men de respektive resultaten är så olika de kan vara.

Gunnel Wåhlstrand, Vattenholmarna

Gunnel Wåhlstrand arbetar med tusch på papper, ofta i stora format. Då hon väljer fotografiska förlagor går det att leva sig in i hur mycket arbete hon har lagt ned på detaljerna och nyanserna. Men lika lätt går det att förlora sig i de drömlika motiven; fastän bilderna liknar fotografier i sin realism har de något overkligt över sig därför att man ser att de inte är det.

Ännu mer krävande lär Annika Ekdahls teknik vara, där hon skapar fantastiska bilder i vävda gobelänger. Perspektiven är ibland medvetet platta och placeringen av objekt icke-realistisk men därigenom skapar hon desto mer av ett djup i kompositionen. De varma färgerna - mycket rött, rosa och guld - skapar en inbjudande stämning som ändå inte är helt att lita på. Kanske passar inte vi åskådare i världen hon avtäcker? Kanske borde vi vara rädda för människorna och djuren där.

Ett av verken, en matta med djur och föremål vävda i tydlig pixelering, får mig att tänka på den matta som berättarens mor vävde i en av Mircea Cărtărescus böcker; en väv som blev tredimensionell och fylldes med så många hemligheter att Securitate kom och förhörde familjen. Annika Ekdahl förenar hantverksskicklighet med en konstnärs känslighet och jag är djupt imponerad av vad hon visar oss.

Länk till Göteborgs Konstmuseums sida om Annika Ekdahl och Gunnel Wåhlstrand

The Dispossessed av Ursula K. Le Guin

Anarres är ett anarkistiskt samhälle som faktiskt har lyckats att överleva sitt grundande, skapa ett balanserat samhälle och fortleva i över hundrafemtio år. Man kan dock inte säga att Anarres blomstrar, för det är inte invånarnas mål och den karga naturen gör det också svårt att skapa överflöd. Människor kan hitta sin begåvning och sysselsätta sig med det, men en central kommitté fördelar arbetskraft till ställen där det behövs, och det är underförstått att man regelbundet skall ställa sig till förfogande, speciellt när tiderna är knappa. På så sätt produceras det hus, kläder, mat och annan nödvändigt, och det är fritt för invånarna att ta för sig vad de behöver (inte mer) från allmänna lagerrum.

Anarres är månen som cirklar kring Urras, planeten där alla Anarresti ursprungligen kom ifrån. På den inte alltför blodiga revolutionen som leddes av filosofen Odo följde att de inblandade fick lämna Urras och bosätta sig på Anarres för att skapa det samhälle de önskade sig. De två planeterna har radiokontakt och åtta gånger om året landar ett skepp från Urras med förnödenheter och återvänder med mineraler från Anarres, men det sker inget utbyte av människor mellan de två samhällena. På så sätt har Anarres en nidbild ta spjärn emot; det morallösa Urras där några lever gott av andras slit. Jag ryser litet av likheten med 1970-talets stämningar i de förolämpningar som används på Anarres, profiteer och propertarian. Egoizing betyder att sätta sina egna önskningar framför folkets bästa.

Däri ligger fröet till det som händer i första kapitlet, när den banbrytande fysikern Shevek lämnar Anarres i ett av fraktskeppen för att fortsätta sitt arbete på Urras. Det är starkt framställt och starkt att se hur kärleken till vetenskapen och önskan att forska kan driva en människa till att lämna sitt hem och sin familj och ansluta sig till den utpekade motståndarsidan. Boken ger oss i långsam takt bakgrundshistorien, och där ser vi bit för bit hur Sheveks unika tankar inte längre får plats på Anarres. Där finns dels anklagelserna om egoizing, att han sysselsätter sig med något som är onödigt. (Vi hinner också se liknande situationer bland Sheveks vänner; en musiker och författare som skriver sådant som Shevek finner genialiskt men som inte fungerar som underhållning för den bredare massan.) Men vad som förgiftar forskningen är än mer att en central person i forskningskretsar emotsätter sig Sheveks upptäckter, nästlar sig in och påverkar och hindrar utvecklingen. Även i ett idealiskt samhälle kommer avundsjuka och missunnsamhet att finnas, och människor kommer att kunna sätta sig i positioner där de kan förstöra för andra.

Vartannat kapitel i The Dispossessed berättar om Sheveks liv på Anarres, vartannat om vad som händer honom efter att han begivit sig till Urras. Det är fascinerande att med Shevek se det rika samhället inklusive dess mörka baksidor, och reflektera över de inneboende konflikterna. För Urras är estetiskt tilltalande och generöst mot människor som Shevek, men också ett hårt klassamhälle där kvinnor ses som prydnader och inte får göra karriär. Och ändå är det där som forskning och mångsidighet kan blomstra, om än under förbehåll.

När Ursula K. Le Guin beskriver knappheten på Anarres vet jag att jag inte skulle vilja bo där; jag skulle känna mig begränsad både materiellt och intellektuellt. Ändå har det samhället en viss lockelse; det känns som att där finns så mycket att ta sig för och bidra med, och att plikten är sin egen belöning. Sedan kan jag se att vissa problem är sopade under mattan såväl på Anarres som av författaren, och då tänker jag främst på brottslighet och rivalitet. Undertiteln till The Dispossessed är An Ambiguous Utopia, och även om bilden av Urras är uppblåst till en kapitalistisk mardröm är det bra att Ursula K. Le Guin även visar upp sprickorna i anarkisternas drömvärld.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
Planet of Exile
City of Illusions
The Left Hand of Darkness
The Word for World is Forest
The Lathe of Heaven
Five Ways to Forgiveness
The Telling

A Wizard of Earthsea
The Tombs of Atuan
The Farthest Shore
Tehanu 

Årets bästa filmer och TV 2018

Länderna på vårt jordklot är så olika varandra i natur och levnadsförhållanden. Jag vill veta mer om vår värld och människornas villkor, och är tacksam för filmare som med sin blick från insidan låter oss andra se hur livet kan vara. En hjärtslitande film var Rungano Nyonis I am not a witch, som visar hur flickor eller kvinnor i Ghana kan pekas ut som häxor och motas in i ett liv utanför samhället. En annan inifrånblick gav oss Justin Chon i filmen Gook om koreanska butiksägare i Los Angeles under kravallerna år 1992.

Det kalla kriget som sträckte sig över flera decennier påverkade människor ända in i privatlivet. Två olika vinklar på det ges i Den tysta revolutionen och den lysande Cold War.

Hudfärgen kan för en svart människa lägga krokben i karriären eller skapa ett direkt hot mot ditt liv. Sorry To Bother You är ett prov på det förra och BlacKkKlansman på det senare, och båda filmerna hittar sina egna lösningar på problemet med mycket humor men också bitande allvar.

Jag kan ofta bli besviken på svenska filmer och det som produceras i vårt land kan ibland vara pinsamt dåligt. Men Trädgårdsgatan är socialrealism som allra bäst; en stark kärlek mellan två drogmissbrukare sedd genom två barns ögon. Actionfilmen Den blomstertid nu kommer skapades genom privata initiativ och ger mersmak.

Lady Bird var en fantastisk skildring av tonårstiden då man försöker finna fotfäste i världen omkring. Det var också Leave No Trace, under helt andra omständigheter, och fastän även den filmen följde en ung flicka är det hennes fars tysta smärta som stannar kvar i minnet. I 1700-talets Österrike var möjligheterna färre för en blind flicka, och det var fint att få se Mademoiselle Paradis, baserad på en verklig historia.

Lika svårt kan det vara att hantera världen när man står mitt i livet och ser att det inte blev som man tänkte sig. Three Billboards Outside Ebbing har en grymmare handling, Tully en mindre brutal stämning, men bärs av vardera en kvinna som är stark men på gränsen till att brista.

Två italienska filmer rörde sig strax utanför det verkliga; Lycklig som Lazzaro och Allt du önskar kan du få. Inte vackra och drömska utan bitvis råa på helt olika sätt, och också tankeväckande på helt olika sätt.

Om vi helt glömmer realism och bara njuter av fart och imponerande actionscener så fick vi det till max i den fantastiska Aquaman, likaså i Solo: A Star Wars Story, där huvudrollsinnehavarna susar genom rymden i väl lappade rymdskepp. Där kan vi tjusas av det hiskliga, men i verkligheten kan rymdfärder kännas som skräckfilmsscener. Så här snart femtio år efter månlandningen fick vi en omskakande bild av förberedelserna, genomförandet och de starka män som tog människan till månen med sina egna liv som spelpjäser i filmen First Man.

Goda TV-serier är stimulerande; man kan fördjupa sig i en intressant handling och karaktärerna som driver den eller drivs av den. De senaste åren har vi kunnat se så genomtänkta historier som The Handmaid's Tale och American Gods. Serierna Dirk Gently's Holistiska Detektivbyrå och Happy! forsade fram med omtumlande fart och det dröjde ett tag innan man såg planen, och att den var smart, inte bara underhållande.

En bra komediserie som ger ett gott skratt varje dag är en lisa för själen, och extra mycket om den får en att tänka till. BoJack Horseman är egentligen mer tragedi än humor men också dråpligt rolig. The Good Place och Brooklyn Nine-Nine har sina allvarliga stunder men är övervägande positiva och hoppingivande. Det är bra att alla tre serierna fortfarande går, så att vi kan stanna kvar och skratta ut med karaktärerna vi lärt känna under några säsonger.

Årets bästa konst 2018

Lygia Pape: Ttéia 1c

 En viktig aspekt av konst är hur mycket den säger om sin samtid, även när den strävar efter att vara universell. Vi kan se det i utställningen Concrete Matters på Moderna Museet, med abstrakt konst från Sydamerika under nittonhundratalets första halva. Det avskalade, rätvinkliga och beräkningsbara sågs som något att leka med, inte som ett skrämmande maskinsamhälle i vardande. Ännu tydligare blev det i utställningen av abstrakt konst från Europa några decennier senare på Göteborgs konstmuseum, som inte alls hör till förra årets bästa konstupplevelser utan är med här som ett exempel på inkrökthet och tråkighet.

Sigrid Hjertén: Ateljeinteriör

Waldemarsuddes fina utställning av Sigrid Hjerténs verk gav insikt i konstvärldens blick på omvärlden under 1900-talets början, Stockholmsmiljöer från samma tid, och konstnärens egna sinnestillstånd. Nästan samtidigt i Sovjetunionen utvecklades en estetik som skulle passa den nya människan, och som har påverkat affischkonst och design runt världen ända sedan dess. Den storslagna estetiken fick en annan innebörd när människor levde i den och under dess påbud, och Evelyna Bencicova visade det i lockande och skrämmande bilder i en utställning på Fotografiska.

Evelyna Bencicova

Parallellt med andra världskriget fann konstnärer i Nordafrika en uppgift och ett uttryck i den europeiska surrealism som de gav en utformning präglad av sina egna förhållanden. Jag är glad att Moderna Museet lät visa den här sidan av historien i utställningen Art et Liberté.

Infi Efflatoun: Composition Surrealiste

Min lista över 2018 års bästa konst är uppenbarligen mina konstupplevelser, inte den bästa konsten som producerades då utan i högre grad verk från 1900-talet. I vår samtid kan vi vara glada över att Alexander Klingspor låter sin noggranna realism slå över i hyperrealism. Ännu mer tidlöst surrealistisk är vår geniale konstnär Jens Fänge vars stora utställning på Bonniers Konsthall var en dröm som blev verklig för mig - eller snarare overklig, precis som jag känner mig inför Fänges fascinerande motiv.

Jens Fänge

Ett av årets sista och bästa museibesök var när vi tog nattåget till Månen på Louisiana. Fastän jag älskar modern design och teknik var det vackraste, roligaste och mest givande i utställningen både de vetenskapliga och konstnärliga processerna för att undersöka och förstå månen från tiden innan vi satte foten på vår granne i himlen. En dag kommer månens lokala konstnärer att måla jorduppgångar, både kitschiga och abstrakta och allt däremellan och mycket sevärda!

Årets bästa böcker 2018

Jag brukar leta efter nya böcker att läsa bland listor över nomineringar till bokpris; Hugopriset, Nobelpriset och inte minst Man Booker-priset. På 2018 års lista för det senare fanns flera guldkorn som beskriver helt skilda miljöer och personer men med en intelligens och inlevelse som gör dem minnesvärda. Där finns andra världskriget i en ung pojkes periferi i Michael Ondaatjes Warlight, starkare minnen av samma krig hos en vuxen man i eposet The Long Take av Robin Robertson, en påtaglig upploppskänsla i tre unga pojkars närmiljö i Guy Gunaratnes In Our Mad And Furious City, ett lika krävande krigstillstånd i vinnaren Milkman av Anna Burns, kvinnor i fängelse och den hårda vägen dit i Rachel Kushners The Mars Room, och hårda stötar från den närmande vuxenvärlden i Emily Fridlunds History of Wolves från ett tidigare år.

Nominerad och prisad i andra sammanhang är Olga Tokarczuk, och hennes Styr din plog över de dödas ben var rolig samtidigt som den gav inblick i ett annat sätt att leva. Mer poetisk var Antal Szerbs Resa i månljus, en modern klassiker från 1937.

Hugopriset fyller som sagt också på min läslista men där måste jag erkänna att guldkornen är färre. Några av de senare årens listade böcker är dock mycket minnesvärda; den delvis mycket realistiska SevenEves där Neal Stephenson beskriver hur en handfull människor överlever efter att månen spruckit upp i ett dammoln, och Kim Stanley Robinsons positiva framtidsskildring 2312. Båda böckerna ger mig hopp om att mänsklighetens uppfinningsrikedom och teknikutveckling skall hjälpa oss att klara av hotande katastrofer och bygga något ännu bättre.

Science fiction av rakt motsatt slag är Jeff VanderMeers Southern Reach-trilogi Annihilation, Authority och Acceptance, där en ovetenskaplig fascination inför det farliga drar människor ut på djupt vatten i miljöer där ingen riktigt vet vad som händer.

2018 är året då jag på allvar börjat läsa (om) Ursula K. Le Guins böcker, och jag är glad över hur många jag har kvar! Den jag började med, först i the Hainish Cycle, var den som gjorde djupast intryck på mig med sin blandning av saga, historia och teknologi, nämligen Rocannon's World.

2018 var också året då jag återupptäckte vilket fantastiskt medium serieromanen är, speciellt när den är så skickligt gjord som den ambitiösa serien Lucifer, skriven av Mike Carey och illustrerad av ett flertal kunniga konstnärer. Jag hoppas att snart kunna fortsätta med fler av Careys serieböcker.

Årets bästa teater 2018

Tack, Lars Norén, för att du fortsätter att ta vår oro, ilska och förnöjsamhet och forma dem till något som visar en tidlös kamp, tröstlöshet och ändå en väg ut. I Vintermusik vrider han banala fraser och vardagssituationer till något surrealistiskt, och i det kan han likna Kristina Lugn men han håller ett helt egen tonläge. Människorna på scenen är på solsemester och i dödens väntrum på samma gång, och även vi som inte kommit så långt i livet kan känna kylan.

Tidlöshet är verkligen något man kan känna när man ser de grekiska dramerna, skrivna för över tvåtusen år sedan, kanske inte lika direkt överförbara till dagens förhållande, men med fängslade människoöden. Dramatens uppsättning av Oidipus och Antigone frilade historierna från det avlägsna, historiska och visade logiken i människornas agerande och i hur de stöts mot varandra.

Moraliska och därtill teologiska teser bröts mot varandra i Budskapet till Maria, en pjäs som var tung att se både till handling och dialog, men därför mycket minnesvärd.

Ytterligare en fullträff fick Dramaten med den överväldigande uppsättningen av Peer Gynt, ännu en känd historia som lyser klarare för att den reducerats i ensemble och scenografi, men framför allt tack vare den fantastiske Erik Ehn i huvudrollen.

Utsålda, utsålda var de mest populära föreställningarna på Stadsteatern inför stängningen och renoveringen, och Snövit hörde till dem med all rätt. Vilken tur att jag hann smita in och se den fantastiska uppsättningen av asociala dvärgar och en överstimulerad Snövit!

Lika tacksam är jag att jag fick se Teater Almas fingertoppskänsliga uppsättning av Järnbörd, en pjäs som funnits i mina tankar i trettio år fastän jag inte fick se den förrän nu. De unga skådespelarna gjorde en stor insats och jag ser fram emot att se dem spela nya roller på fler scener.

Mot slutet av året fick vi ytterligare något fint från Dramatens stora scen, Mary Page Marlowe. Ett ganska vanligt liv i ett dussintal scener, olika skådespelerskor i samma roll och i andra roller, fragmenterat men ändå en helhet. Det är sådant som teater gör så väl, och det är nyttigt för oss åskådare att leva oss in i vad som ser och själva tråckla ihop sammanhanget.

Årets bästa konserter 2018

 Det var en stor glädje att få höra Paul Simon i god form framföra sin musik, där så många av låtarna blivit klassiker och viktiga delar av våra privata minnen. Även i Sverige har vi levande legender vars musik lyst upp våra liv, och vi kan vara glada åt att Georg Riedel fortfarande spelar, samtidigt som hans melodier är så självständiga att de alltid kan få nytt liv i händerna på nya musiker.

År 2017 bjöd Kungliga Operan på en nyskriven opera om Dracula, men år 2018 kunde vi rysa i sommarnatten åt Vampyren från 1828 som Läckö Slottsopera satte upp - spännade handling och ypperliga sångare!



________________________________________

Jazz och funk och hetsigare toner bubblade fram från Hypnotic Brass Ensemble. Vilken kväll det var! Musik gör gott för själen i så många olika former, och det var en oväntad men givande kombination när Katarina Kammarkör sjöng klassisk elektronisk musik i konserten Technicolour.

Konserthuset vid Hötorget känns ofta som mitt andra hem, och jag har gått regelbundet på såväl kammarmusik som orkesterkonserter. En månad innan årsslutet lämnade jag stress och rusk bakom mig och slog mig ned för en konsert som var ännu vackrare än jag hade förberett mig på: samtida Tobias Broström och de två 1800-talsryssarna Alexander Borodin och Pjotr Tjajkovskij hade skrivit musik som var som balsam för en orolig själ. Jag är säker på att 2019 kommer att innehålla andra lika underbara upplevelser som dessa.