"God Save the Queen"... eller rättare sagt "Send her victorious" sade till och med John Lydon när drottning Elizabeth II gick ur tiden, dagen innan premiären på TV-serien om Sex Pistols. Men när Pistols börjar ser vi till först det som bandet och punken revolterade mot: drottningen, prydligt klädda människor som troget går till jobbet, en konformism och sura blickar på sådant som går mot normen. Vi ser och hör också någon som icke-konformisterna älskade - den överjordiskt begåvade rymdhjälten David Bowie. Punken stod dock för en hårdare och argare musik och tydligare provokationer mot samhällsordningen.
Det är inte förrän i andra avsnittet som vi börjar höra den musiken, när Johnny Lydon värvats till bandet Sex Pistols. Punkarna och andra dras till Vivienne Westwoods butik SEX och där hittas de i tur och ordning av monstermanagern Malcolm McLaren, som har idéer om att skapa ett punkband som skall få uppmärksamhet och sälja stort genom bråk och varför inte polisingripanden? Att bandmedlemmarna inte kan spela eller sjunga är också bara positivt.
Fast de kan ju spela, och skriva fantastiskt medryckande låtar som Anarchy in the UK, God Save the Queen och Pretty Vacant - de går genom rutan så fort vi hör första ackordet. Från andra sidan TV-skärmen är det uppfriskande att se energin och attityden hos killarna på scenen, hur de njuter av att spela sin hårda musik även för överraskade skolfröknar på fest, och att vara fräcka under TV-intervjuer. Det är ju lättare att uppskatta hur de skakade om världen så här nästan femtio år senare, när vi vet att vanlig musik överlevde vid sidan om och världen inte fylldes av bara ilska och tuffa ackord. Och som åskådare kan man också gilla hur konsekvent bandmedlemmarnas personlighet skildras i både vänskap och fiendskap, även om det nog inte var lika lätt att komma igen i bandet efter ett internt knytnävsslagsmål.
Den råa men positiva energin överväger genom större delen av serien, med fina sidohistorier kring fansen och de övriga personerna i kretsen kring butiken SEX. Men så närmar vi oss traumat kring Nancy Spungens död, och får också se hur jobbigt och skrämmande det kan vara att göra en konsert där publiken hellre vill slåss än höra dig spela.
Stämningen i serien Pistols är intensiv nästan hela tiden, och skådespelarna naturliga i sina roller, med brasklappen Thomas Brodie-Sangster som är både bra och inte bra i att fånga Malcolm McLarens manér, men jag förstår att just det måste vara svårt att gestalta utan att det skall "lysa igenom" att man spelar en roll. Helt genialisk är Anson Boon som Johnny Rotten - han glor ilsket tills han spricker upp i ett magiskt skratt. Jag är ganska glad att jag inte levde mitt i punken men också glad för att den skildras innan de inblandade börjar glömma bort hur det var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar