Åren av Annie Ernaux

Vid familjemiddagarna traderas historierna från förr: hur det var under kriget, vad som blev av den där släktingen, den där julen. Barnen som sitter med och lyssnar får minnena som något att ta vara på och väva in i sina liv. Bland annat av den här anledningen passar det att Annie Ernaux bok Åren berättas i en kollektiv form, där "man" gjorde si och "man" tyckte så, under de många decennier som boken sträcker sig över.

För några år sedan funderade jag på om inte Orhan Pamuk är så uppskattad av europeiska läsare för att han i stora partier berättar om vardagslivet i Turkiet, förklarar hur det var och ger detaljer om möbler och vanor. Men detsamma gör ju även Alice Munro, när hon berättar om det specifika livet på den kanadensiska landsbygden vid mitten av 1900-talet. Och nu har vi ytterligare en Nobelprisad författare som berättar nutidshistorien mitt utifrån Europas centrum, än en gång med just sin egen röst och sitt eget val av detaljer och framförande.

Ernaux berättelse rullar på nästan lika stadigt och snabbt som skeenden i en historiebok, men genom sitt val av detaljer och ögonblicksbilder ger hon den mer liv än fotnoter och faktaredovisningar har. Hon berättar ur en närtid som många av oss antingen kommer ihåg eller känner till på samma sätt som barnen i bokens början fick del av förhistorien de inte själva hade upplevt. En dag kommer även ögonblicken från nittonhundratalet att falla i glömska. Och redan i bokens sista fjärdedel hålls det nya familjemiddagar där ungdomarna inte alls bryr sig om historien före dem själva, och de äldre kan känna hur tiden och framtiden springer förbi dem.

Det kollektiva "man" som är berättare byts ibland ut mot en "hon", vars upplevelser och tankar inte alltid är samstämmiga med det som alla andra ("man") tycks tänka och göra. Mot bokens slut kan vi med "henne" känna hur erfarenheterna från förr lagras över det som händer nu och känns lika nära - fast på ett annat sätt än Marcel Proust beskrev det, även om "hon" länge letat efter en madeleinekaka för att förlösa sin berättelse.

Sträckläsning av boken kan kännas övermäktigt. Men även om man läser Åren med tillbörliga pauser går det ganska fort - och så har man rutschat igenom hela århundradet. Glömt något, minns mycket, ett finger i varje tidsålder och kanske med större acceptans för att man själv kommer att försvinna från världen.