Kompisgängen från skoltiden håller inte alltid ihop genom vuxenlivet. Men Ramzi, Ramona, Pilar och Leon har hållit kontakten, till stor del för att de ses varje år och i en ritual eldar upp saker (eller känslor eller tillstånd) som de vill bli kvitt. Inte riktigt varje år, de har hoppat över några gånger nu, men i år vill Ramzi verkligen komma iväg. Han har förberett väl med allt de behöver.
Men i gläntan där de brukar hålla sin ritual finns en annan person, en som känner dem fastän de inte känner igen honom. Johan är storebror till Marko som också var deras klasskamrat. Långsamt börjar de erkänna att de kommer ihåg Marko, men att de skulle ha varit hans bästa vänner - nej, så var det väl inte?
Jo då, när Johan äntligen har gått brister kompisgänget ut i nedvärderande omdömen om Marko och Johan. Vi kan se och höra på Johans stela tal och rörelsemönster och tänka oss att lillebrorsan Marko var likadan, också en udda liten unge. Men i minnena som väller fram blir det tydligt att Ramzi och han faktiskt var bästa vänner, fram till något hände som skilde ut Marko och förde in honom på en sämre bana i livet.
Då och då bryts det ut en sidofigur ur handlingen som i sin egen monolog får ge en annorlunda bild av de fyra huvudpersonerna och vad som just hände. Det blir som en extra kommentar till ett av pjäsens tema, hur vi ser på varandra och oss själva. Monologerna hinner faktiskt ge mer djup åt de personerna än vad vi hinner höra om huvudpersonernas liv i deras dialoger. Men kanske är vi också för oroade av något annat för att kunna fokusera på kompisgänget vid elden: i andra korta scener ser vi vad Johan sysslar med i bakgrunden. Medan kompisgruppens eldritual börjar bli riktigt allvarlig lägger Johans göranden en extra stressfaktor till handlingen, och även när vi börjar kunna gissa hur det skall gå är det överraskande och kraftfullt genomfört.
Det finns en ramhandling till hela historien som inleder och avslutar, och som jag tycker är onödig av flera skäl; dels för att den skapar litet extra och onödig splittring i handlingen, och dels för att språket just där är så banalt och tillgjort. Men i övrigt är pjäsen helgjuten och starkt framförd av alla medverkande på scenen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar