När katastrofen gjort jordytan obeboelig och drivit mänskligheten ned i bunkrar, är det inte då vi behöver underhållning som mest? Jo minsann, och det vet de charmiga töserna Petra Cyklin och Sanna Serif. Dagen börjar klockan sju på morgonen med uppiggande tillrop, och går vidare med väderprognos, barnprogram och ljuva reseberättelser från Amalfikusten, varvat med inslag från gamla videokassettband.
Mellan de breda leendena för publiken (som man undrar om den finns?!) pågår det hårda livet i ett skyddsrum som är utrustat med julpynt, doftspray och omärkta konservburkar men inte så mycket mer av det livsnödvändiga, i synnerhet inte toapapper. Det är inte att undra på att det blir slitningar mellan dem båda, och allvarliga gräl. Sanna har läst igenom hela bunkerns hög av Hemmets Veckotidning och kan identifiera innehållet på vilket laxrecept som står på utsidan. När hon vill vara elak spoilar hon handlingen i numrets novell för Petra som inte läst dem än. Det är taskigt!
 |
| Foto: Hanna Andersson |
Sitter man fast i ett betongrum utan möjlighet att gå ut, så kan vilken vardag som helst kännas som en dröm. Till och med att åka hem från stan i en överfull buss där det kliver på en arg knarkare, som i sagan som Sanna berättar för Petra. Pjäsen gör en meta-vändning - faktiskt två - och ger oss chansen att fundera på om vi inte ibland slösar bort våra dagar och relationer här i världen innan (?) katastrofen.
Andrea Björkholm och Nils Granberg, vilka även har skapat pjäsen Isolations-TV och dess utförande, spelar alla roller ytterst väl, med stor inlevelse och komisk timing. För även under de dystra omständigheterna är Isolations-TV ofta mycket rolig. Och kanske gjorde Sanna och Petra något mycket viktigt för någon som såg dem i en annan bunker. I alla fall gjorde de något bra för oss i publiken på plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar