Precis som i historieböckerna finns det i Silmarillion och i fotnoterna till andra böcker i Tolkiens värld stora skeenden som är komprimerade till några meningar. En läsare kan skumma dem snabbt, eller ta sig tid till att fundera över detaljerna i handlingen och livsödena för personerna det berör.
TV-serien Lord of the Rings: Rings of Power ämnar att ge liv åt några av de där fotnoterna och kommer därmed att täcka ett par riktigt spännande passager i Midgårds historia: skapandet av Ringarna och Númenors fall. Serien utspelar sig i Andra Åldern, innan de böcker som redan filmatiserats de senaste åren, men efter en hel del annan dramatisk historia som hastigt (och tyvärr slarvigt) nämns i det första avsnittet.
Alver lever ju i årtusenden, så därför kan vi redan nu möta några av de viktiga karaktärer som alla redan känner till, Galadriel och Elrond, och efter hand även ett antal andra personer som skall komma att skapa historia. Men det finns också utrymme för några nya karaktärer från de olika folkslagen, från dem som aldrig ens blev en rad i historieböckerna.
Vad som har hänt innan serien börjar är att alverna har fördrivit Sauron från Midgård. Eller har de det? Han har kommit tillbaka flera gånger förr när de trodde att de hade besegrat honom, så det gäller att söka igenom länderna för att se om han finns kvar, gömd, och åter har börjat bygga upp en armé. Men åren har gått och de flesta av alverna har börjat känna sig säkra på att ondskan är besegrad för gott. Dock inte Galadriel. Hon irriterar sina med-alver med sitt envetna sökande, och irriteras själv av hur lätt de andra verkar ta på det möjliga hotet.
Glada, söta hober vill man förstås se, och det får vi, fast de är ännu inte bofasta utan vandrar mellan olika trygga platser och håller sig undan för stora och otrevliga monster. Visst är de matglada och festglada men nomadlivet ger inte lika stora chanser till att leva ut det. Den täta sammanhållningen i gruppen verkar också ganska kvävande och alltför snabb till att stöta ut det som stör. Men som tur är finns det en litet mer nyfiken och äventyrslysten hob, Nori Brandyfoot, och tack vare henne kommer mycket spännande att hända.
I Söderlanden hade Sauron bundsförvanter hos människorna, och alver har hållit ett öga på dem som lever där för att se så att de inte avfaller till ondskan igen. Det retar förstås människorna att vara övervakade av överlägsna alver, och de som är vänskapliga med alverna blir sedda över axeln. Så får vi en nästan-romans mellan den vaksamme alven Arondir och människan Bronwyn, som gärna tar till sig av Arondirs stora kunskaper om medicinalväxter.
Ibland frågar man sig hur många kungar det egentligen finns som strövat iväg från sitt folk och kommer tillbaka under jubel för att leda dem till gamla storhetstider. Men OK, här kommer en till och vi får se hur det kan gå med det. Mer intressant är det att få se mer av orchernas arbete för att bygga upp sin här och erövra landet igen. Tillsammans med Bear McCrearys vackra och ödesmättade musik och det faktum att vi i det här fallet inte vet hur det skall gå, det vill säga vem som skall överleva och vilka slag som kommer att vinnas, ger stort allvar och spänning åt i synnerhet de första avsnitten.
På det stora hela vill jag gilla Rings of Power - det är givande att se nya delar av Midgård och dess historia få färg, form och klang. Dock finns det en del att klaga på, att klaga högljutt på, och främst av allt tänker jag då på hur passagen till och från Valinor skildras. Resan tillbaka till Valinor delas ut till alverna som högsta vinsten på ett lotteri - det är ovärdigt. Men ren historieförfalskning är det när Galadriel talar om hur ljuvlig övergången därifrån var. Nej, bara nej.
Men jo, i slutändan vill jag ändå kämpa vidare mot ondskan i Midgård, så jag ser fram emot fler säsonger av Rings of Power.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar