Kammarmusikserien Filharmoniker i närbild ger Kungliga Filharmonikernas begåvade musiker chans att synas och höras litet mer, och ibland i riktigt ovanliga och spännande kombinationer. Men först på programmet för höstens första konsert i serien stod en mer konventionell pianotrio, Pianotrio i C-dur (1910) av kroatiska Dora Pejacevic. Det är vacker och romantisk musik, denna den andra pianotrion skriven av en nu erfaren och säker kompositör, och utmärkt framförd av Stefan Lindgren (piano), Seohee Min (violin) och Josep Castanyer Alonso (cello).
 |
| Foto: Nadja Sjöström |
Efter paus fick de tre sällskap av ytterligare tre musiker för framförandet av Dmitrij Sjostakovitjs Symfoni nr 15 (1971) i arrangemang av Viktor Derevianko. Det är mycket intressant att pianisten Derevianko valde att komplettera med tre slagverkare för att ersätta en hel orkester! Jag är tyvärr inte tillräckligt inlyssnad på originalet för att kunna uttala mig om hur till exempel träblåspartier representeras i detta arrangemang, men det var ett nöje att se och höra. Josep Castanyer Alonso gav oss också en inlevelsefull introduktion till musiken.
Anders Haag, Daniel Kåse och Ulf Ewasson Liliansdotter posterade sig intill stora pukor och bakom reguljära trummor, xylofoner och marimbor. (Ursäkta mig om jag totalt missuppfattat vad som var vad, och rätta mig gärna!) Till en början var de lika underutnyttjade som slagverkare plägar vara i klassisk musik men efter hand blev deras insatser fler och längre och mycket fascinerande. Hos stråkarna bubblar det ju upp ett lustiga citat från Wilhelm Tell, och därifrån plockades rytmen upp av slagverkarna och återkom sedan i senare satser.
Framförandet var en fantastisk och mycket speciell upplevelse och fick också stående ovationer av särskilt entusiastiska åhörare. För egen del blev jag djupt imponerad av den starka och vackra tonen från Seohee Mins fiol och tänker att hon är värd att hålla ögonen och öronen på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar