En fruktansvärd grönska av Benjamín Labatut

En del vill att det de lär sig i skolan skall vara användbart i vardagslivet. Men andra älskar att lära sig för lärandets skull och får en ljuv svindel av den stora mängden vetande som de har en chans att börja förstå. Den riktigt avancerade matematiken och fysiken bär på en skönhet i sina ekvationer, och kanske kan några av områdena appliceras och få användning i verkligheten, men det är inte ens det som behövs för att locka forskare att söka vidare. När vetandet tog sig ned på kvantnivå i början av 1900-talet började några av de initierade se att formlerna som kunde beskriva skeendena också ritade upp ett nytt sätt att se på världen.

Benjamín Labatuts bok En fruktansvärd grönska börjar med en essä som slingrar sig fram och tillbaka genom tid och rum då den målar upp historien kring preusserblått, blåsyra, arsenik, cyanid och kvävegödsel. Likt de efterföljande kapitlen kretsar den kring världskrigen i Europa och vetenskapsmän som bistod med avgörande insatser. Med lätt hand rör sig Labatut från skönheten i färgerna som upptäcks till deras giftiga egenskaper som omedvetet eller målmedvetet orsakade människors plågor och död.

Kapitlet Schwarzschilds singularitet skissar upp matematiska teorem som är både lockande, allomfattande och skrämmande. Vi får endast glimtar av teoremens innehåll, mer skulle de flesta av oss inte kunna förstå. Deras betydelse och farlighet får vi sluta oss till av hur de driver de enda människorna som förstår dem till vansinne. Än så länge känns det dock tilltalande hur Labatut blåser in liv i såväl formler och variabler som männen som utvecklar dem - naturvetenskap är inte något torrt och tråkigt utan bär, som sagt, på en inneboende skönhet som det är förunderligt att börja förstå. En läsare kan också känna beundran för översättaren Hanna Nordenhök som kunnat översätta såväl lyriska naturskildringar som ganska precisa matematik- och fysikförklaringar.

I sitt efterord skriver Labatut "Halten fiktion växer i takt med att bokens kapitel framskrider" och tyvärr märks det. De sista kapitlen spelar upp de framväxande teorierna om materians kvantegenskaper genom några av människorna som gav viktiga bidrag, samt deras inbördes vänskaper och antipatier. Om man som läsare tidigare har accepterat att Labatut broderat ut Schwarzschilds drivkrafter till sin forskning och kanske hittat på litet grand, möts man nu i högre och högre grad av feberdrömmar, hallucinationer, förbjudna förhållanden och sår som täcker hela kroppen. Min glädje över att Labatut gett liv och personlighet åt de tänkande fysikerna förbyts i irritation över att de alla tillskrivs drogrus, nattliga möten med demoner och svåra sjukdomar som medel till en djupare förståelse av fysikens mysterier. Mig närstående teoretiska fysiker påpekar att de föredrar en klar skalle för att förstå och utveckla sin forskning. Halvvägs igenom går alltså boken överstyr, och det är synd. Innan dess är den mycket bra.