Fram till denna utställning hade jag bara stött på enstaka verk av Öyvind Fahlström i samlingar eller utställningar med annat tema. Min känsla har alltid liknat den jag också har inför Mirò: att han vill säga väldigt mycket och att han använder ett genomarbetat språk - men att jag inte kan läsa det. Men att han betraktas som en av de stora under en tid då svensk kreativitet blandade sig med världens både här och där borta gör att det är på tiden att han och tiden ifråga presenteras, och utställningen på Sven-Harrys gör just det mycket väl.
Öyvind Fahlström började som poet och skrev år 1954 ett manifest för konkret poesi, Hätila ragulpr på fåtskliaben. En annan ordkonstnär var Åke Hodell och vi får se bådas version av "Nixon's Dreams" i tandem. Redan tidigt i utställningen och i Fahlströms karriär kommer vi alltså till det som jag finner både svårtolkat och övertydligt: tavlor med många små bilder, collage och texter som berättar en historia silad genom konstnärens dåtida filter av verkligheten. De gängse åsikterna var lika uttalade i etablissemanget och dess opposition då som nu, och många nickade nog erkännande åt de politiska sparkarna och samhällskritiken i Fahlströms konst, men idag är sammanhangen inte lika tydliga.
Men låt oss gå vidare till festen! Utställningens titel Party for Öyvind är tagen från inbjudan till festen för att fira såväl Öyvind Fahlströms födelsedag som hans första soloutställning på Sidney Janis Gallery i New York år 1967. Där, och både före och efter, i New York och i Stockholm, samlades gräddan av världens och även Sveriges konstnärer för att festa, dryfta djupsinnigheter och inspirera och inspireras av varandra.
Tillbaka i Sverige skedde spännande happenings på Moderna Museet och visst hade man velat vara med då? Där alla sysslade med allt - konst, musik, poesi - och inspirerades från alla håll och vad som helst kunde hända. För en som inte var det (jag) är det en utmaning att leva sig in i den tiden och uppskatta den, och avmätt nicka åt de inte fullt lika begåvade konstnärerna som också var med på partyt och i efterhand har fått oproportionerligt stor uppmärksamhet för att de hängde med de bästa när ramarna fastställdes.
 |
| Öyvind Fahlström förklarar pedagogiskt alla detaljer och ändå förstår jag inte allt |
Det är helt rätt att vi får se konstverk av flera av Öyvind Fahlströms samtida och se hur inspirationen har flödat mellan dem. Speciellt gillar jag Ulla Wiggens verk som ser på samtida teknik och ger den extra estetik och kanske oväntade egenskaper.
 |
| Ulla Wiggen |
Öyvind Fahlström står förstås i fokus och fortfarande kan jag bara bitvis läsa/läsa av de många världskartor fullskrivna med text som hänger bredvid varandra. Kanske är det jag som inte är tillräckligt öppen. Men vad som är givande är att utställningen också visar flera av Fahlströms verk som inte kräver kunskap om dåtidens samhällsklimat utan faktiskt låter en bara försjunka i det man ser. Ett exempel är bildsviten Opera, som är fantasieggande. Öyvind Fahlströms estetik är egentligen ofta för trubbig eller för vild för min smak, men jag är glad att ha fått veta mer om honom och se fler av hans verk.
Länk till Sven-Harrys sida om Party for Öyvind
Börje har också sett utställningen och har fler bilder
 |
| Första delarna i sviten Opera |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar