Hur många lik är en människa beredd att gå över för att vinna en ofantlig mängd pengar som skulle radera hens skulder? När du väl är på plats i de underliga salarna och spelet har börjat kan du inte backa ur. Jo, om majoriteten av spelarna väljer det så avslutas spelen men ingen av dem tar hem pengavinsten. Även efter att ha sett att barnlekarna är på liv och död, väljer många att fortsätta spelet.
Inslussningen till spelet går till så att en människa som verkar desperat nog efter pengar utmanas på ett enklare spel av en proper agent. I spelet ingår hårda slag mot förlorarens ansikte, ett sätt att sortera ut och grooma den möjlige deltagaren till vad som väntar. Men vad som väntar går inte att föreställa sig. Har man valt att delta sövs man ned och vaknar upp i en värld där reglerna är svårbegripliga och brutala.
Barndomens lekar leks inte sällan på mycket stort allvar, men här blir det extra ironiskt hur ett misslyckande på de färgglada lekplatserna leder till döden. Deltagarna är redan avhumaniserade i likadana träningsoveraller med nummer istället för namn, och i första spelomgången, Röda Gröna Lyktan Stopp med en gigantisk docka som hallucinatoriskt sjunger den rara visan gång på gång, står det klart att en enskild har litet att sätta mot de resurser och krafter som placerat dem där de är nu.
Över hälften av de 456 intagna kommer inte levande från den första rundan. Avrättningarna sker kort och snabbt, och de döda bärs ut av funktionärer iförda masker. Döden kryper dock steg för steg närmare: i senare spelomgångar har funktionärerna rena bödelsuppdrag, och i dragkampen kommer spelarna själva att dra sina motståndare till undergång.
De tävlande är där för att vinna pengar, men av olika skäl. Flera är djupt skuldsatta, likt mannen vi följer från början av serien, Seong Gi-hun. Några behöver pengar för att rädda sina familjer, som den pakistanske gästarbetaren Abdul Ali och Kang Sae-byeok som flytt från Nordkorea, och det är förstås lätt att sympatisera med dem. Så finns där den elake gangstern Jang Deok-su, som det är lätt att hata, och den högljudda Han Mi-nyeo som man både kan gilla och irritera sig på. Man skulle kunna tänka sig att det är dåligt att vara vänlig i det här spelet, och att man vinner på att slå ut medspelarna med alla medel, men ibland krävs det samarbete. Fast helst vill ingen behöva ha en svag kvinna eller gammal man i sitt team.
I andra och tredje avsnittet börjar vi få se mer om hur saker sköts bakom kulisserna, och som så ofta kan det kännas mindre spännande än i första avsnittet när allt var nytt och obegripligt. Men när utmaningarna förändras uppstår nya spänningar, och flera av spelmomenten skapar hjärtslitande situationer. Våldet exploaterar inte smärta och blod utan förlorarna dör snabbt och kameran går vidare. Det skrämmande är istället hur lätt människor avpoletteras och blir till kroppar att göra sig av med.
Särskilt enkelt är det nog inte att montera ned spelet ens inifrån. Det lär vara en andra säsong på väg av Squid Game. TV-serien är inte stor drama, men den använder sina situationer och spelare smart och jag hoppas på mer av den varan. Är jag lika cynisk som åskådarna vid Squid Game? Nej, så kan det väl inte vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar