Det vi förlorade i elden av Marina Enriquez

I varje berättelse i Marina Enriquez novellsamling finns minst ett ögonblick när huvudpersonen känner oro och rädsla. Det är inte att undra på, för flera av dem utspelar sig under ovanliga och otäcka omständigheter, men till en början är det en fin detalj, ett tecken på Enriquez' iakttagelseförmåga. I en av de tidiga historierna möter vi en grupp väninnor som ibland låter sig köras runt i hög fart och skuffas runt i lastutrymmet på en lastbil för att känna något verkligt genom sina många drogrus.

Bit för bit blir berättelserna mer makabra, även om redan den första var grym. Hemska syner som kanske eller kanske inte är verkliga, men vad är otäckast, att se ett spöke eller att vara på väg att förlora förståndet? Låt oss också komma ihåg att historierna utspelar sig i Argentina, ett land som för inte länge sedan var en grym diktatur där styrande utförde de grymma stympningar och mord som nu spökvarelser och omkringsmygande mördare begår.

Novellernas språk är enkelt och att läsa för många av dem i ett svep kan ge en känsla av övermättnad. Men med kopplingarna till det människorna i landet har genomlidit i tankarna blir de mer än bara spökhistorier, och titelnovellen, den sista i boken, har flera lager av allvar och oro att tänka igenom när man har slagit igen boken.