Vem skulle dö för dig? Inte så många vill ge sitt liv för kung Admetos, visar det sig. De åldrade föräldrarna är inte mätta på livet och vill inte offra sig för sin son. Elli Papakonstantinous överskrivning av Euripides pjäs visar Admetos' dysfunktionella familjeliv, och antyder kort detsamma för hustrun Alkestis. Kanske är det därför hon vill älska sin make så intensivt, och tror att kärleken blir starkare ju större smärtan är? För Alkestis och ingen annan vill ge sitt yttersta, sitt eget liv, för kung Admetos. "Lova att älska mig, Admetos" ropar hon desperat gång på gång när hennes öde redan lagts i Dödens händer.
Handlingen intensifieras men splittras också av att (annars dolda för publiken) delar av den filmas och projiceras samtidigt som den spelas på Dramatens Lilla Scen. Det är gott att vi i rollen som Alkestis har en så ypperlig skådespelerska som Karin Franz Körlof, som verkligen kan gå "genom duken" och genom det smala fönstret som ramar in kungafamiljens hem. Helt fantastisk är också musiken skriven av Julia Kent som sjungs av skådespelare och sångare från Kungliga Operan, vackert och ödesmättat även när man inte hör eller förstår orden.
Döden i Torkel Peterssons gestalt är en slängig playboy och det funkar, liksom Apollon (Joel Valois) som är larger than life, och de båda flyter ovanpå de litet gråare människorna även om de ibland verkar känna sympati för dem. Men nej, den kan man inte lita på, inte när tidpunkten för offret närmar sig och, varvat med banala inbrott från vardagen, ångesten växer inom Alkestis. Tillika är döden för Dödens hand brutal och utdragen, om än bara refererad av ett ögonvittne.
Har man inte läst på innan är det svårt att veta varför utbytet av liv skall ske - detta är något som sker då och då i grekiska pjäser, då för att få förlig vind eller vinna ett slag. Här vet vi inte ens om Admetos är en god kung, värd att leva vidare. Och nog tycks allting förfalla till bröliga grabbfester när drottningen är försvunnen. In på scenen kommer Herkules (Gunnel Fred), mäktig bara i sin uppenbarelse. Och Herkules kan hämta tillbaka Alkestis från dödsriket, men än en gång så är gåvan från gudarna behäftad med förbehåll som kan göra allt värre, inte bättre.
Elli Papakonstantinous uppsättning av Alkestis gräver ordentligt djupt under den ädla ytan och ställer flera intressanta frågor. Dock kan man tycka att efter alla motståndshandlinar blir slutet urvattnat - men kanske är det meningen?
Länk till Dramatens sida om Alkestis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar