Hur bra kan det inte bli när Staffan Westerberg och Kristina Lugn, två av Sveriges mest underfundiga ordkonstnärer, skriver en pjäs tillsammans? Efter många år i byrålådor dyker pjäsen Titta pappa, en död cirkus! upp på Teater Brunnsgatan Fyra. Först talar gubben som är ritad på röret i scenens bakgrund med Staffan Westerbergs röst. Sedan kommer Berit (Maria Sundbom Lörelius) och Albert (Maurits Elvingsson) ut på scenen och börjar presentera sig. Fast presentationerna tar aldrig slut, för de ändrar roller under handlingens gång och rör sig framåt och bakåt i tiden. Berit börjar med att kalla det hela för en epilog och säga att hon gärna säger att det närmar sig slutet.
Det lilla utrymmet i scenens bakre kant är fint inrett som ett rum på Biologiska museet där Albert arbetar. Där står en rörhöna som Berit matar med frön vilket irriterar Albert - djuren får inte matas, de är ju uppstoppade! I nästa ögonblick pratar han tröstande med rörhönan - och lyssnar på när hon svarar...
Publiken (och den betraktande regissören) behöver nästan aldrig sluta skratta åt de många roligheterna som radas upp. Men man ropar också anklagande till Gud, och planerar hur man kan avvisa Döden när han en dag kommer. Trots att det hela är absurt och svingar sig från ämne till ämne tappar historien aldrig sammanhanget, i de bådas dialog och dans på scenen. Lekarna med ord spiller ut till handlingar, struttiga steg och innerlig kramdans. Maurits Elvingsson har en fantastisk fysisk närvaro, och hans häpna, småirriterade eller förtrollade ansiktsuttryck säger enormt mycket på ett ögonblick. Under det myckna skojandet tillika det småsorgsna filosoferandet ligger en ton av omtänksamhet om oss som också börjar få så många pusselbitar i minnet att vi gärna vill skratta åt det.
Länk till Teater Brunnsgatan Fyra
 |
| Foto: Niklas Hellgren |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar