Årets bästa konst 2022

I år var det fint att få upptäcka mer om några skickliga svenska konstnärer jag inte kände till så mycket om innan: Akke Kumlien, Tora Vega Holmström och Barbro Östlihn, som alla hade distinkta stilar som skiljer sig från varandra. Akke Kumliens tavlor är harmoniska i formatet men visar ändå på modernitetens inbrytning. Tora Vega Holmström flyttar både sig själv och sina motiv från de närmaste till spännande platser runt om i världen. Och Barbro Östlihn ger världen ett nytt djup med sina dubbelt tvådimensionella bilder.

Minst lika härligt var att få se mer av den fruktbara tidsandan på 1920-talet i utställningen Swedish Grace på Nationalmuseum. Man skulle bara önska att utställningen varit ännu större och gjort större avtryck i nutiden!

Det är också bra att svenska muséer visar upp konstnärskap från andra länder, som Nikolai Astrup från vårt grannland Norge, och Madame d'Ora som var verksam fotograf i Wien och Paris under de spännande och svåra åren under 1900-talets första halva.

För mig är det värt att resa en bit för att få se fler utställningar (och höra konserter och opera!). På Akvarellmuseet utanför Göteborg kunde man förlora sig i René Magrittes fantastiska bildvärld. I Köpenhamn kunde man kliva ned i de gamla vattencisternerna och se Chiharu Shiotas helt annorlunda värld, och på Louisiana finns en gedigen framställning av den mycket intressanta konsten och samhället på 1920-talet i Tyskland. Den utställningen var årets allra bästa, enligt min mening.

Ännu längre bort gick min drömresa till Florens och Uffizierna samt Palazzo Pitti, vilka var så fulla med underbar klassisk konst att jag för ett tag blev övermätt på skulpturer och tavlor. Men den mättnaden har lagt sig och nu är jag redo för många år till av underbar konst!

Årets bästa film och TV 2022

Det kommer så många bra filmer och TV-serier att det är svårt att hänga med, men jag gör mitt bästa och vill gärna berätta om de allra bästa så att fler ser dem! Det kändes bra att börja året med en smart uppdaterad nostalgitripp i The Matrix Resurrections. Helt annorlunda till karaktär och innehåll, och omtumlande på ett helt annat sätt, var sedan filmen The Power of the Dog.

En liten överraskning på flera sätt var den korta svartvita filmen What did Jack do? av David Lynch. Mycket, mycket längre men lika nyskapande var Dr. Mabuse, spelaren, en klassiker som vi hängivna fick glädjen att se till nyskriven musik framförd av skickliga jazzmusiker, pådrivet av en av Sveriges främsta tänkare Torbjörn Elensky som skrivit en bok om filmen i fråga och dess fascinerande samtid.

I ett meta-drama ser vi en modern regissör som krokar in i just den sortens skapande från 1900-talets början, i den charmiga och egensinniga TV-serien Irma Vep. Några decennier senare och i hårdare tidevarv utspelar sig filmen Schack som bygger på den täta novellen av Stefan Zweig.

Ja, nu har vi glidit över i TV-serier och de blir ju verkligen både fler och bättre hela tiden. Filmatiseringen av den kusligt framsynta Station Eleven skilde sig från den bokliga förlagan men på ett bra sätt, då den drevs av en egen vision om sammanhang och möjliga framtider. Möjliga framtider ser vi ännu fler av i den nostalgiska men tuffa serien Paper Girls, och möjliga samtider i en intensiv explosion av skeenden i filmen Everything Everywhere All At Once.

Något fint som jag gärna ser mer av är handling av övernaturlig karaktär som inte är actionserier, utan istället skildringar av ett äldre pars småstadsliv med en hiss till en annan planet som i Night Sky, eller ett hål med kosmisk betydelse i utmarkerna av en ranch som i Outer Range. Inte alls övernaturligt men också vid sidan av det mesta är livet i den fina Somebody Somewhere.

Men action gillar jag också och den kan göras riktigt bra. Luke Cage är enligt min mening den mest lyckade av Marvel-serierna som gjordes för några år sedan. I Star Wars-universat är det Andor som höjt sig ett snäpp över de tidigare underhållningsserierna. 

Action men mycket hårt grundat i verkligheten får vi i det tunga sjukhusdramat This Is Going To Hurt och den intensiva The Bear i restaurangmiljö. 

Det är bra att få sig minst ett gott skratt varje dag och en komediserie som garanterar det är guld värd. The Righteous Gemstones, Wellington Paranormal och Minx är alla väldigt annorlunda mot varandra men smarta och roliga. Sedan är det både vemodigt och kul att se roliga killar som var unga och söta samtidigt som en själv för tjugofem år sedan göra comeback i år; tack för alla skratt till Kids in the Hall och Varan-TV:Stories!

Som sagt, det kommer så många bra filmer och TV-serier att det är svårt att hänga med, såväl att hinna se dem som att hinna skriva om dem här på bloggen. Några riktiga pärlor - The Old Man, The English och 1899 - har jag redan sett och skrivit om men de kommer inte att publiceras här förrän någon gång i februari eller senare. Och ändå finns det ännu fler spännande serier att fördjupa sig i, och filmer som verkar jättebra. Det bådar gott inför 2023!

Årets bästa böcker 2022

Vad kan jag säga annat än att Svenska Akademien ibland ger de bästa lästipsen man kan tänka sig. I år har jag läst fyra böcker av Abdulrazak Gurnah och varenda av dem har varit en pärla. De flesta av dem (The Last Gift, Paradise, Gravel Heart) har fått det att värka i mitt hjärta, så därför är jag extra glad att jag också läste en av hans tidigare böcker, Admiring Silence, som innehåller mer humor och en annan sida av historierna han berättar.

Inte bara humor utan en lättsamhet som döljer problem som ligger riktigt djupt fick jag tillsammans med en inblick i det japanska samhället från Sayaka Muratas Hur mår fröken Furukura? Jag tänker ofta tillbaka på den när jag går förbi någon välskött kiosk.

Bookerpriset ger också en räcka av goda lästips. I år kom till exempel den fascinerande Trust av Hernan Diaz och Maps of our Spectacular Bodies av Maddie Mortimer, båda ytterst olika till innehåll och form men så välskrivna och intressanta att jag gärna vill läsa mer av de respektive författarna.

Emily St. John Mandels två böcker har ett språk klart som vatten och knyter samman människor från före vår tid till en mycket möjlig framtid. Det var bra att läsa The Glass Hotel strax före Sea of Tranquility. Genom svindlande science fiction-teorier tappar hon aldrig fokus på frågan om vad det betyder att vara människa.

Vi behöver inte ens resa in i framtiden, tekniken finns redan där för att skapa de fascinerande Kentukis som Samantha Schweblin skriver om. Också här är det en skicklig författare som låter spännande teknik visar mer om människans villkor och val.

Med eller utan teknik och mitt i en stad full av människor och välvilliga bekanta kan ensamheten kännas som störst. Katie Kitamura visade det väl i boken Intimacies. En självvald ensamhet som inte får vara ifred skrev istället J.M. Coetzee om i Life & Times of Michael K.

Visst finns det goda författare i Sverige också. Ellen Mattsons Den svarta månens år gjuter in en diffus känsla av mysterium i en berättelse som skulle kunna vara en sorglig resa mot slutet. Agnes Lidbecks Nikes bok går nästan motsatt väg då den skrapar fram det söndriga i något som till en början såg fint ut.

Den allra bästa boken jag läste i år kom ut året tidigare och är skriven av en sann kosmopolit som vi kan vara tacksamma att kalla svensk: Europa av Maxim Grigoriev. Så kall och cynisk och ändå så full av liv och engagemang. Vilken tur att det finns en ny bok av honom jag snart kan plocka upp och läsa. 2023 kan nog också bli ett gott läsår.

Årets bästa konserter och opera 2022

 År 2022 har jag haft lyckan att höra extra många vackra och originella operor! Det började med Gianni Schicchi på Kungliga Operan i Stockholm, och de sköna orden om Florens väckte min gamla dröm om en bildningsresa till Toscana. Så i somras besökte jag den fantastiska arenan i Verona för magnifika uppsättningar av Nebukadnessar och Aida! Litet innan det fick jag också efterlängtad Glass i Kamraternas framförande av De förskräckliga barnen.

Senare for jag till Köpenhamn för nypremiären av The Handmaid's Tale vilket var ännu en stor upplevelse. Och så sattes den nyskrivna operan The Tale of the Great Computing Machine upp i Reaktorhallen på KTH, en helhetsupplevelse som jag hoppas kan återskapas många gånger! Faktiskt så avslutar jag också året på operan i Göteborg men det får jag skriva om senare.

Det underbara 1980-talet kom tillbaka i form av ljuvliga konserter: Pet Shop Boys, Sting, Howard Jones, The Stranglers och så den tredubbla åttiotalsnostalgin från Fibes, Oh Fibes!

En annan guldkonsert var Brian Jackson som tillsammans med geniet Gil Scott-Heron skapade tidlösa klassiker under flera decennier. Den ytterst fint sammansatta musikfestivalen Pianorama i Konserthuset steg tillbaka ytterligare några år till 1900-talets början och gav musik från ännu en av mina favoriteror.

Helt modern och originell jazz bjöd Takuya Kuroda på. Och så var det den fullständigt respektlösa och jätteroliga konserten med Peaches! Så mycket bra till en konsertlängtande publik! Tack, älskade artister!

Årets bästa teater 2022

Mitt kulturår 2022 började (och slutar!) i Göteborg, med den underbara uppsättningen av Kristina Lugns pjäs Idlaflickorna, utbroderad och med sång och helt fantastisk!

Sedan blev det två Norén i rad men mycket olika: tre timmar av den tidige Lars Norén som blottlägger familjehemligheter och lögner i Tiden är vårt hem (Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm), och så en sen Norén som får oss att tvivla på existensen i den mystiska och omskakande Solitaire (Dramaten). Tack för att vi fortfarande har så många varierade och givande pjäser av Lars Norén att sätta upp.

Tillbaka till Göteborgs Stadsteater och den inte enbart roande föreställningen Mr Burns! Om civilisationen bryter samman idag kommer människor fortfarande att vilja roa sig, och minnas den sköna tiden innan apokalypsen. Men kommer man att minnas rätt och behöver man ens göra det? De gamla grekernas pjäser, spelar vi dem som det var tänkt eller alltför vördnadsfullt?

Men jo då, gamla välkända pjäser kan vinna mycket på att ruskas om och framställas på nya sätt. (Macbeth) på Dramaten var en sådan lyckad skakning, och Morbror Janne i ett samtida Dalsland (Stadsteatern) likaså!

Och så kan man skriva något helt nytt, fullt av energi och hela tiden litet utanför teaterkonventionerna, som Staffan Valdemar Holm gjorde i Månen och de andra planeterna (Stadsteatern).

Det är många gånger i år som jag har förundrats och varit tacksam över hur mycket och hur BRA teater vi bjuds på, och jag ser fram emot att bli överraskad på nya sätt år 2023 och gärna i hundra år till!

This Is Going To Hurt

För få personer till att hantera för många patienter med möjligen livshotande problem - det borde inte vara så men det är så det är på gynekologmottagningen på det Londonsjukhus där vi följer läkaren Adam Kay och hans patienter. Kvinnor i födslovåndor på parkeringsplatsen är inget ovanligt, så hans arbete börjar ofta redan innan han har hunnit komma in och börja sitt skift som förmodligen kommer att pågå längre än den utsatta tiden.

Det finns mycket att oroa sig för medan läkarna blixtsnabbt måste fatta beslut som kan betyda liv eller död såväl för en födande kvinna så väl som ett barn på väg ut i livet. Stressen leder till en tuff jargong som kanske inte är den bästa läromiljön för läkarstudenten Shruti som gör sin praktik på avdelningen. Hon är tyst och sammanbiten och får efter hand mer och mer ansvar. Vilka är det som klarar det hetsiga livet bäst? En del av läkarna och sköterskorna tycks alltid vara fulla av skratt och gott humör - hur klarar de det?

Det är förståeligt att Adam Kay inte klarar stressen så bra. Man känner tröttheten med honom när han stapplar in i lägenheten och bara vill lägga sig och sova. Pojkvännen Harry verkar nästan oändligt förstående, men ändå kan Adam inte öppna sig för honom och berätta hur orolig han är. För bortom de pilsnabba replikerna och sarkasmerna är det några patienters öde som dyker upp i hans tankar om och om igen. Då och då vänder sig Adam dock till kameran för en snabb kommentar, och det blir inte för mycket utan just tillräckligt för att fungera. 

Om det låter eländigt så är det det - och ändå briljant framställt, så att man längtar efter att se mer. Personskildringarna, handlingen och tempot i berättandet är lysande avvägt och gör This Is Going To Hurt till högkvalitativ TV. Viktigast av allt är kanske att under det skvättande blodet, den svarta humorn och den verkliga sorgen ligger en genuin sympati för människorna - hos de sjukhusanställda för sina patienter, och hos serien för dem den skildrar.

Life & Times of Michael K av J.M. Coetzee

Michael K föds harmynt, under omständigheter där hans lilla missbildning inte går att rätta till. Hans utseende skapar en klyfta mellan honom och resten av världen, till och med till modern, men han växer ändå upp och får ett jobb i Kapstadens parkförvaltning som han sköter väl. Snart är det dock hans mors kropp som vanställs; först börjar armar och ben och sedan även torson att svälla upp. Hon minns sin barndom i distriktet Prince Albert som sitt livs lyckligaste tid och övertalar sonen att de skall ta sig dit.

Lokala upplopp i området där de bor skapar stor förstörelse och de båda påbörjar sin resa. Brist på information om läget får dem att tro att hela landet är i krig - inte helt sant, men efter hand skall polisens jakt på inrikes terrorister fälla krokben för Michael K. För att ta sig fram har han byggt om en skottkärra så att han kan köra sin mor. De försöker hålla sig undan vägspärrar och andra människor men när moderns hälsotillstånd drastiskt försämras måste de ta sig till ett sjukhus i en stad längs vägen.

Det går inte att leva fristående från det människoskapade samhället. På vägen blir Michael K och en grupp med andra tvångsrekryterade till att flytta stenblock så att tåget kan köra vidare. Sedan får han sängplats i ett läger från vilket en lastbil hämtar de arbetsföra varje dag för att arbeta för sitt uppehälle. Lägret ligger bakom stängsel på behörigt avstånd från närmaste stad och har två vakter. Det är inte tillåtet att lämna det förutom för det dagliga arbetet, men det är ingen plats för Michael K och han tar sig därifrån. Han har bara moderns vaga minnen att gå efter och det är tveksamt om det övergivna och förfallna huset han sedermera når fram till är den soliga gård som modern pratat om.

Redan innan Michael K har hunnit formulera det själv har boken visat oss hur han helt enkelt vill leva på sina egna villkor. Men de övriga människorna drar gång på gång tillbaka honom till krav och inskränkningar som inte överensstämmer med Michael K:s vilja. Han har ingen tydlig ideologi eller avsky mot människor, bara en stark men oformulerad önskan att följa sin egen vilja. Även när människor bemöter honom med vänlighet är deras handlingar svårbegripliga utifrån hans perspektiv. En styrka med boken är att läsaren får stark inlevelse med Michael K, trots att hans tankar och handlingar är udda och delvis självdestruktiva.

J.M. Coetzees återhållsamma beskrivningar av mötena med myndighetspersoner går att jämföra med motsvarande i den senare trilogin som inleds med The Childhood of Jesus. Man hjälper sin medmänniska, men om där finns en äkta omtanke så når den inte fram till den behövande. Istället blir det en pliktdriven transaktion som kanske inte är vad personen behöver. 

Det går att anmärka på att Michael K:s harmynthet, som initialt skilde ut honom från andra människor, senare i boken bara skymtar förbi och nästan verkar bortglömd. Det går dock lätt att ha överseende med, då handlingen och berättarrösten på ett så knappt men fascinerande sätt berättar om vad det är att vara människa.

Fler böcker av J.M. Coetzee
Dusklands

Boyhood
Elizabeth Costello
Slow Man
The Childhood of Jesus
The Schooldays of Jesus  

The Death of Jesus

Julafton

 

Bardo, en osann berättelse om en handfull sanningar

Vi ser först vår egen skugga på marken framför oss i ökenlandskapet. Vi tar några steg - och lyfter från marken! Och flyger en bit, och landar. Tar några steg till, lyfter och flyger igen, landar och lyfter igen. Ahh, det är en skön känsla att få flyga över det torra landskapet. En tittare kan komma ihåg flygscenerna och vad de representerade i en av Alejandro G. Iñárritus tidigare filmer, Birdman. Nu är vi för en stund ett med sinnet som skapade filmen och dess bilder.

Vi fortsätter genom scener som börjar med en känsla av overklighet och glider över i fantasifulla scenarier - en översvämning och förrymda axolotler på en spårvagn (underligt att få se detta samma dag som det enorma akvariet i Berlin sprack), en historielektion för den amerikanske ambassadören i Mexico som övergår i en underbar reenactment av slaget om Chapultepec. Den spanske journalisten och filmmakaren Silverio Gama är på ett av sina regelbundna besök i hemlandet Mexico, men även när filmen fortsätter in på mer konkret handling finns drömelementen kvar - huset är en kuliss, hustrun dyker upp och försvinner och hör vad han säger även när hans mun inte rör sig.

Att vara en mexikansk regissör som gjort succé i utlandet, nu bor i Los Angeles och skall få ett fint amerikanskt pris som förste mexikan, är ett tveeggat svärd - nej, ännu fler eggar är skarpa. Har han bara mjölkat sitt lands plågsamma samtidshistoria för egen vinning och tagit framgången med sig därifrån? Tonårssonen Lorenzo formulerar ilsket sådant som redan rör sig i Silverio Gamas tankar, ännu ilsknare är journalisten och programledaren Luis Valdiva, men där biter Silverio tillbaka. Men ingen av dem kommer i närheten av de ytterst specifika anklagelser och pinsamma minnen han själv tänker sig att han kommer att konfronteras med.

Silverio Gama började som journalist men blev regissör och vi ser hans upplevelser ta form som filminspelning, eller som helt öde gator mellan kulisser, vilka några kvarter längre bort fylls av myllrande folkliv. Och ytterligare längre bort finns en magnifik men dyster och mörk plats som är torget Zócalo i Mexico City men också mellan-platsen Bardo eller Limbo. Där möter Silverio den spanske conquistadoren Hernán Cortés som störtade aztekernas rike och munhuggs med honom om Mexicos historia.

Flera gånger låter filmen scener berätta något genom hur lång tid de får ta, fastän de till synes inte för handlingen framåt. Det är bra om man har ro att försjunka i dem och försöka låta sina tankar smälta samman med Silvios - hans gamla minnen, förhoppningar, besvikelser och tröst som oundvikligen dyker upp efter ett långt och händelserikt liv.

Tidigt i filmen ser vi födelsen av sonen Mateo - som dock inte ville födas till den här usla världen. I familjemytologin säger de att han kröp tillbaka in i mamma Lucías mage, men han dyker upp flera gånger till i olika sammanhang. Scener vi sett återkommer i andra versioner. De flesta av oss har inte varit ens i närheten av det liv som Silvio Gama har levt men filmen Bardo, en osann berättelse om en handfull sanningar bjuder generöst in oss så att vi kan uppleva det tillsammans med honom.

Trust av Hernan Diaz

När vi slår upp boken Trust får vi först läsa en gedigen och intressant historia om två olika och ändå lika människor: Benjamin Rask, som kom att bli en storaktör på New Yorks börs under 1920-talet och också syndabocken för det första, grymma börsraset vars efterverkningar spred sig över hela världen. Dock har man hunnit få viss sympati för den litet ensartade pojken som växte upp till en fascination för pengar och möjligheten att spela med dem på grandiosa skalor. 

Ännu mer kan man försjunka i historien om Helen Brevoort och den integritet hon fann och höll fast vid under sin priviligerade men oorganiserade uppväxt i en följd av europeiska länder. Som läsare vill man säkerligen sympatisera med den unga flickan som sög upp språk och andra kunskaper genom böckerna hon läste och senare lät utöka biblioteket med flera rum fyllda med lästa böcker i sitt hem, medan hon lyssnade till musik av de samtida musiker och kompositörer hon var mecenat för. En ljuvlig passage låter oss också känna hela tillvarons intryck och det unika i stunden tillsammans med henne.

Men efter dryga hundratjugo sidor börjar en ny bok, en självbiografi av Andrew Bevel. Den är inte färdigskriven, vissa stycken är noteringar om att brodera ut med anekdoter och bakgrundshistoria, men vi märker ändå att språket är något annat än det lyriska i den inledande boken. Och ändå överlappar de båda paren av livsöden varandra i mycket stora drag.

Den tredje boken inuti Hernan Diaz verk ger svaret: den första boken vi läste var en oauktoriserad nyckelroman om paret Andrew och Mildred Bevel. För sitt namn i eftervärlden vill Andrew Bevel att en ny bok skall skrivas som berättar sanningen om hans liv - eller snarare den sanning som han vill skall minnas av kommande generationer. Historien om den nya bokens tillkomst blir en rik berättelse i sig. Och ändå - den första boken, den som skall strykas ur historien, den var ju bra. Så synd att skriva över den med något mycket simplare.

Ett tidigt intryck jag fick av Hernan Diaz bok Trust var hur fint han framställde Helen. Jag uppskattade hur originell hennes personlighet var, i vissa aspekter något man skulle kunna kalla okvinnlig. Just detta tema, omvärldens syn på en kvinnas karaktär och prestationer, kommer igen i variationer i andra delar av boken. I synnerhet vill Andrew Bevel att hans fru skall minnas för sin kvinnlighet och okomplicerade kärlek till de enkla nöjena i vardagen. I dessa tider där det slås vakt om vem som får skriva ur vilken synvinkel är jag extra glad för hur inkännande Hernan Diaz placerar sig i sinnet hos kvinnorna som befolkar hans bok. Även utan denna lyckade aspekt är boken ypperlig: de olika delarna har så olika och passande karaktär att man blir förtjusad, road och omskakad i lika delar. Vilken skicklig författare Hernan Diaz är.

Stilla Liv på Nationalmuseum

Hur blir en pjäs till? Vill man veta det? Ens när det är ett verk av ett av teaterns genier, Lars Norén? Jag tyckte mycket om hans Stilla Liv när jag såg den ordlösa pjäsen på Dramaten Elverket för fem år sedan. Nu visar Nationalmuseum en utställning om hur verket kom till, dock inte så mycket skrivprocessen som själva insceneringen.

Vi leds in i en labyrint av svarta draperier och dämpat ljus, och möter först nestorns skrivmaskin. Så kommer vi till en avfilmning där Lars Norén i ett tidigt möte diskuterar till exempel hur många som skall vara på scenen och pjäsens titel. Vi leds till nya skärmar i ögonhöjd där filmade scener från pjäsen spelas upp. Men nu börjar det komma för nära för mig - skådespelarna, det förklarade skeendet, föremål från pjäsen. Det som var magiskt på scenen, på håll, när jag fick tolka det själv, blir banalt och överförklarat när jag ser det beskrivet.

Och ändå är det samma skickliga skådespelare och scener jag både minns och har glömt. Nu ser jag dem ibland i naturlig storlek strax framför mig. På fyrkantiga kort står scenernas innehåll beskrivna med några konkreta meningar. Det avförtrollar mitt minne av pjäsen. Så synd. Jag går snabbt genom utställningen och försöker glömma vad jag har sett och istället mana fram den litet magiska känslan från Elverket. Kanske är det bara jag som känner så här, för egentligen tycker jag ju att det är bra att få dokumenterat hur en viktig teaterföreställning kom till. Men det här var inte rätt för mig.

Länk till Nationalmuseums sida om Stilla Liv

Foto: Anna Danielsson

Le Pupille

Till julen det välsignade året 1971 sände den uppskattade italienska författarinnan Elsa Morante ett brev till kritikern Goffredo Fofi om en åtråvärd tårta. Filmmakerskan Alice Rohrwacher gav den historien gestalt i form av flickor på ett katolskt skolhem år 1943 och nu kan vi se den dubbelt söta historien. 

Det är världskrig och det är ont om mat och ytterligare glädjeämnen, men barnen hittar på sätt att roa sig och till och med busa. Litet extra följer vi flickan Serafina, som då och då står litet bredvid och ser på. Att sjunga med i romantiska sånger på radion kan straffas av den stränga abbedissan, men tvålskrubbningen av de små flickmunnarna är inte så grym. Det finns humor i flera scener, inte minst i nativitetstablån där barnen hänger eller står blick stilla inför de gästande byborna som ber dem att be för människor som behöver förböner från rena, oskyldiga små flickhjärtan.

In i den färglösa och slitna tillvaron kommer ett mindre mirakel - Zuppa Inglese, en fantastisk tårta som är dekorerad i lysande rött. Skall flickorna få den? Är det verkligen möjligt? Eller är det för bra för att vara sant?

Än en gång finns det humor i det som inte går helt rätt, och precis som i början sjunger barnen för oss om vad som har hänt, anakronistiskt och självreflekterande så att hjärtat inte snörps ihop utan vidgas av lycka och kärlek till de små sötnosarna.

Maps of our Spectacular Bodies av Maddie Mortimer

Cancern är tillbaka i Lias kropp. Delar av världen stannar upp på grund av det, men så mycket annat fortsätter i sina banor eller går vägar som Lia inte väntat sig. Tack vare Maddie Mortimers skickliga penna följer vi Lias skarpa men kreativa iakttagelser. Hon är konstnär, hon skriver och illustrerar barnböcker, och hennes blick på världen skapar bilder och liknelser i hennes tankar.

Även hennes sjukdom har hennes konstnärliga sinne. Personer och ting som i Lias sinne fått allegoriska namn som the Gardener, the Dove och till och med färgerna gult och rött, får konkret form och ger sig ut på äventyr i det fascinerande landskap som hennes kropp utgör. Genom hela boken kommer kommentarerna från sjukdomen som varit med henne längre än hon vetat, i scener som både kompletterar vad som händer i Lias verklighet och tar sig helt egna vägar.

Orden i boken tar sig ofta också egna vägar över sidorna och skapar rytmer och rörelser som går utöver en vanlig läsupplevelse. Men formen tar aldrig överhanden över innehållet, handlingen som utspelar sig på flera tidsplan: uppväxten i det kyliga pastorshemmet, relationen till fosterbrodern, livet idag med den kärleksfulle maken Harry och dottern Iris, och Iris egna halvvilsna steg in i tonårslivet. Trots att Maps of our Spectacular Bodies kretsar kring den sorgliga processen av en cancer som växer sig starkare så är det en glädje att få läsa den. Maddie Mortimers debut är rik och säker i sitt språk och jag hoppas på att få läsa mycket mer av henne.

Vasaris teckningar på Nationalmuseum

Vi kan vara så tacksamma över att Giorgio Vasari, själv en skicklig konstnär och arkitekt, under 1500-talet samlade in teckningar från 1300-talet och framåt, och beskrev dem och deras skapare. Traderade historier om dessa konstnärer kompletteras med Vasaris egna betraktelser över verken, och i sin betydelsefulla bok Berömda renässanskonstnärers liv (1550) porträtterade han de berörda konstnärerna skickligt med ramar och utsmyckningar i konstnärens egen stil.

Felice Pinariccio: Mystic Marriage of St Catherine

De många teckningar som Vasari samlat och beskriver i boken är ju förstås en skatt i sig. De var samlade i ett album som Vasari själv benämnde il nostro Libro de' disegni. Efter hans död skänktes det till storhertigen av Toscana men splittrades sedan upp och de enskilda teckningarna försvann åt olika håll - en icke obetydlig mängd kom till Sverige då Carl Gustaf Tessin köpte flera av dem.

Giulio Romano, Ikaros fall, 1536

Därför kan Nationalmuseum i samarbete med Louvren och ett antal andra bidragande institutioner runt om i världen visa flera av de omtalade teckningarna tillsammans med Vasaris inkännande presentationer av dem. Hans målande beskrivningar ger bilderna vi ser extra värde, samtidigt som vi kan röras och glädjas av att tänka oss att en annan människa för femhundra år sedan älskade den vackra konsten han hade lyckan att äga.

Andrea del Verrocchio, Head of a Woman Looking Down

Visst kritiserades Vasari redan tidigt för att han fokuserade så mycket på Florens, sin egen närmiljö. Men betänk vilket viktigt centrum för upptäckter, uppfinningar, handel och ypperlig konst som Florens var under så lång tid - så mycket av Europas historia som har sitt ursprung där! Så Vasari hade mycket skönhet att hämta fram och visa. En annan kritik är att en del av historierna han berättar om konstnärerna är skvaller eller rena påhitt. Men att någon tecknade ned detta så nära inpå deras livstider ger oss ändå så mycket mer information om tiderna och liven än om vi skulle försöka gräva fram motsvarande kunskap flera hundra år senare.

Länk till Nationalmuseums sida om Vasaris teckningar

Sofonisba Anguissola, Pojke biten av krabba

Minx

Kvinnofrigörelsen på 1970-talet gav energi och idéer åt progressiva kvinnor - tänk att kunna berätta för sina medsystrar om vad de har för rättigheter, vad de inte skall behöva stå ut med, och hur vi kan forma samhället till något bättre! Joyce är en av dem. Hon vill starta tidskriften The Matriarchy Awakens med allvarliga artiklar om preventivmedel, könsstympning och hur man kräver en rättvis lön. Men ingen vill finansiera hennes idé... ingen utom Doug. Dougs förlag Bottom Dollar ger redan ut flera tidningar - nakenmagasin. Och i dessa tider kan det bli en succé att ge ut en tidning för frigjorda kvinnor - med bilder på nakna män!

Efter diskussioner, krångel och kompromisser så har Joyce och Doug kommit överens. Tidningen Minx skall hysa Joyces seriösa artiklar - och en omslagspojke som är helt naken på mittuppslaget. Första avsnittet av TV-serien Minx har titeln Not like a shvantz right in the face - men det är just vad vi får, om och om igen genom alla tio avsnitt. Snygga killar, några småkorkade, några riktigt smarta, alla spritt språngande nakna på parad inför möjligheten att bli mittuppslag i Minx. Joyce som försökt hålla nakenheten ifrån sig blir förstås också intresserad till slut.

Minx utspelar sig på ett upphottat 1970-tal där frisyrer och kläder, inredning och bilar är ganska tidstypiska men snyggifierade, skrynkelfria och harmoniskt färgsatta. Stämningen är god utom när det går som allra sämst för Minx, men till största delen är problem något man kan trixa bort eller som försvinner när man ser dem från ett annat håll. Doug är en skrävlare med charm, Joyce har mer energi och humor än hon själv trodde, och de övriga anställa på Bottom Dollar - Bambi, Richie, Tina - har intelligens och integritet och intressanta sidohandlingar. Minx är en riktigt rolig serie som har en andra säsong på gång - det ser vi fram emot!

Plague Birds av Jason Sanford

När mänskligheten började genmodifiera sig själv spred sig effekterna utanför all kontroll, och snart fanns inga oförändrade människor kvar. De inklippta djurgenerna slog igenom såväl utanpå som inuti - leopardfläckar, päls, björnstorlek, såväl som en längtan efter att jaga i flock. En del har svårare än andra att kontrollera sina instinkter, och de måste skapa sina egna flockar utanför samhället. De övriga bor i små byar i sällskap av ett vänligt by-AI som övervakar och motverkar sämre tendenser, håller utsikt omkring byn och till och med leker med barnen.

Det finns också en tredje kategori av människor, plague birds / pestfåglar, som reser från by till by för att straffa våldsbrott. De är domare och bödel i ett, och eftersom de har röda kläder, rött hår och röda märken i ansiktet skyr folk den färgen lika mycket som de skyr pestfåglarna. Det röda har ytterligare en innebörd: i varje pestfågels blod finns en AI som hjälper till med att utröna om någon ljuger; läka och förstärka pestfågelns kropp och också krossa en motståndare på egen hand om pestfågeln släpper den fri genom ett snitt i huden. En attackerande sky av blod är en återkommande och mäktig bild, och redan på de första sidorna får vi läsa om hur pestfågeln Derena river ut sitt eget hjärta för att ge sin AI Red Day maximal styrka.

Den unga flickan Crista har en extra anledning att hata pestfåglarna: som barn såg hon hur en av dem dödade hennes mamma. Alla säger att hon minns fel men hon tror dem inte. Under handlingens gång kommer vi dock att upptäcka att minnen kan läsas, delas, även raderas och till och med modifieras, så vad kan man lita på? 

Slump, beräkning och en aning tonårsuppror gör att Crista måste ta över AI:n Red Day och bli den nyaste pestfågeln. Medan hon lär sig om sin roll som skipare av rättvisa börjar ett nytt slags hot dra till sig uppmärksamheten, farligare och större, kanske del av en plan som kommer att krossa den bräckliga balans som byggts under de tiotusen åren som gått sedan katastrofen som krossade den tidigare civilisationen.

Efter ett enkelt liv i en AI-förstärkt medeltidsby får Crista upptäcka helt annorlunda delar av sin värld, och hon kastas in i fientligheter och konspirationer som har pågått i tusentals år. Men trots att det är spännande att få veta mer om bakgrundshistorien och de olika aktörerna i dramat, även dem som slutligen visar sig spela mindre roll för utgången, så gör de många exkursionerna historien för spretig och osammanhängande. Dialogerna är ofta klumpiga, och Jason Sanfords prosa ligger alltför nära rena infodumps, till exempel i skildringen av den grymma urvalsprocessen för munkarna till klostret som bevarar världens samlade information. 

Man kan också börja tveka om vilka sanningar som gäller och vem man kan lita på när det nu går att skriva om minnen gång på gång, och berättelsens inre logik brister ibland. Det och andra anledningar gör att slutet känns osäkert, godtyckligt och otillfredsställande. Det som är intressant är att läsa om hur nanoteknologi och AI:er blivit oumbärliga vänner (och fiender) till en mänsklighet som behövt acceptera att den inte riktigt kan kontrollera sig själv.

Recensionen är tidigare publicerad i SF-Nytt

Adolphson och Falk Med Julen i Blodet på Rival

Det var fyrtio år sedan den kom, skivan Med Rymden i Blodet, och med den ett fantastiskt modernt sound och sånger om det framtida maskinlivet. I en tid när datorer inte fanns i var mans hand, ficka och litet överallt annars, var datorer och deras förmågor nya, ovissa och både skrämmande och spännande. Adolphson och Falk fångade den andan perfekt med sina texter och med de skarpa syntljuden framtrollade av Greg Fitzpatrick, som förstås också står på scenen när 40-årsjubiléet skall firas tillsammans med en lycklig publik.

Tillsammans med datoranimationer projiceras de tänkvärda texterna på en skärm bakom herrarna på scenen, och det är bra att de får den uppmärksamheten även om det hörs precis vad som sjungs. Över tid och rum inleder och följs av en omarrangerad Hav, där texten ju blivit ganska ifrånsprungen men vi kan ju ändå njuta av hoppfullheten i den. Den vackra raden "med rymden i blodet" var en gåva från vår framsynte radionestor Kjell Alinge och återfinns i nästa låt, Vidare.

Det är kanske ofrånkomligt att musiken inte låter lika krispig live och det är ändå tacksamt att få höra den, stadigt och skickligt spelat av alla musiker på scen. Från min radio är litet uppsyntad och vi kan tänka på att det var i de geniala radioprogrammen Eldorado och Metropol, välförtjänt långlivade och ofta saknade, som Adolphson, Falk och Fitzpatrick fick utveckla sin musik till oss lyssnares eviga glädje.

Det var på FRA som Tomas Adolphson och Anders Falk först träffades, och nästa låt är en homage till den gamla anstalten: Bärande våg. Men det är inte bara teknik och programmering i männens musik; deras utveckling gick mot den vackert producerade och tänkvärda Fångad som ett djur, dedikerad till de artister som likt Elvis är fast i sin egen image. Fast... teknik och programmering gör ju A&F bättre än de flesta andra. Hitlåten 1-0-0-1-0 har ett extra fantastiskt driv ikväll.

Det är fint att höra att det var under nattimmarna som herrarna komponerade sin musik, eftersom det ofta var under nattradions långa musiksjok som jag själv lyssnade efter den och lyckades fånga den på min bandspelare. I nattens lugn, med sitt vackra flöde av sjungen melodi, är en fin avslutning på kvällens första akt.

De kan ju faktiskt vara analoga också! Andra akten inleds med Indigo på akustiska gitarrer, dragspel, bas och soloviolin som ju nämns i sången. Under nästa låt vandrade Greg Fitzpatrick in igen med en mandolin och sedan blev det dubbelt så tungt på synt-flanken i låtarna Tyngdlös, Mr. Jones Maskin, Krafter vi aldrig känner och Någon. Duons kanske vackraste men också sorgligaste låt är Ifrån. Här dunkade inte tågrälsen lika tydligt som på originalet men allvaret övervägde. Litet tröst fick vi direkt efteråt med Ljuset på min väg.

Herrarna spelar Kroppens automatik och börjar räkna ned hur många låtar de har kvar på spelningen. Men vi vet ju att de har fler dunderhits än så! Så vi kommer nog att få några extranummer. Efter 5:e Avenyn kommer vi tillbaka till vår egen huvudstad i en omarrangerad Stockholmsserenad där publiken inte kan låta bli att klappa i takt. Och så blir det Mer Jul! Och även killarnas signaturmelodi Blinkar blå, och så Nu lever jag igen, som vi alla kan skriva under på efter den här fina konserten som inte bara var en nostalgitripp utan en hyllning till fantastisk och tidlös musik.