När mänskligheten började genmodifiera sig själv spred sig effekterna utanför all kontroll, och snart fanns inga oförändrade människor kvar. De inklippta djurgenerna slog igenom såväl utanpå som inuti - leopardfläckar, päls, björnstorlek, såväl som en längtan efter att jaga i flock. En del har svårare än andra att kontrollera sina instinkter, och de måste skapa sina egna flockar utanför samhället. De övriga bor i små byar i sällskap av ett vänligt by-AI som övervakar och motverkar sämre tendenser, håller utsikt omkring byn och till och med leker med barnen.
Det finns också en tredje kategori av människor, plague birds / pestfåglar, som reser från by till by för att straffa våldsbrott. De är domare och bödel i ett, och eftersom de har röda kläder, rött hår och röda märken i ansiktet skyr folk den färgen lika mycket som de skyr pestfåglarna. Det röda har ytterligare en innebörd: i varje pestfågels blod finns en AI som hjälper till med att utröna om någon ljuger; läka och förstärka pestfågelns kropp och också krossa en motståndare på egen hand om pestfågeln släpper den fri genom ett snitt i huden. En attackerande sky av blod är en återkommande och mäktig bild, och redan på de första sidorna får vi läsa om hur pestfågeln Derena river ut sitt eget hjärta för att ge sin AI Red Day maximal styrka.
Den unga flickan Crista har en extra anledning att hata pestfåglarna: som barn såg hon hur en av dem dödade hennes mamma. Alla säger att hon minns fel men hon tror dem inte. Under handlingens gång kommer vi dock att upptäcka att minnen kan läsas, delas, även raderas och till och med modifieras, så vad kan man lita på?
Slump, beräkning och en aning tonårsuppror gör att Crista måste ta över AI:n Red Day och bli den nyaste pestfågeln. Medan hon lär sig om sin roll som skipare av rättvisa börjar ett nytt slags hot dra till sig uppmärksamheten, farligare och större, kanske del av en plan som kommer att krossa den bräckliga balans som byggts under de tiotusen åren som gått sedan katastrofen som krossade den tidigare civilisationen.
Efter ett enkelt liv i en AI-förstärkt medeltidsby får Crista upptäcka helt annorlunda delar av sin värld, och hon kastas in i fientligheter och konspirationer som har pågått i tusentals år. Men trots att det är spännande att få veta mer om bakgrundshistorien och de olika aktörerna i dramat, även dem som slutligen visar sig spela mindre roll för utgången, så gör de många exkursionerna historien för spretig och osammanhängande. Dialogerna är ofta klumpiga, och Jason Sanfords prosa ligger alltför nära rena infodumps, till exempel i skildringen av den grymma urvalsprocessen för munkarna till klostret som bevarar världens samlade information.
Man kan också börja tveka om vilka sanningar som gäller och vem man kan lita på när det nu går att skriva om minnen gång på gång, och berättelsens inre logik brister ibland. Det och andra anledningar gör att slutet känns osäkert, godtyckligt och otillfredsställande. Det som är intressant är att läsa om hur nanoteknologi och AI:er blivit oumbärliga vänner (och fiender) till en mänsklighet som behövt acceptera att den inte riktigt kan kontrollera sig själv.
Recensionen är tidigare publicerad i SF-Nytt
Hej Jenny!
SvaraRaderaVerkar som en både spännande och lite läskig bok!?Jag menar Plague Birds.
Marika Frykholm