Rom Com - en romantisk komedi på Stadsteatern Fri Scen

På film går det så lätt, förälskelsen och förhållandet följer de tio stegen som bygger den romantiska komedin, från de initiala missförstånden över djupare ifrågasättanden till ett lyckligt slut. Så kanske är det ett recept för lyckad parterapi att låta paren följa den här mallen, genom att låta dem spela upp de här scenerna ur sitt eget förhållande. Det är vad Verklig Psykologi AB arbetar med, och det är dit som Eda tagit med expojkvännen Elroy (Amina Avdic respektive Andreas Anterot).

Flexibel scenografi skapar miljöerna för första mötet på en fest, vidare möten och fördjupande av relationen medan historien närmar sig de verkliga problemen. Vad var det som gick fel, och varför är de tillbaka idag? Eda och Elroy vet - ungefär - och vi i publiken får pusselbit efter pusselbit av de två i de uppspelade scenerna och i diskussionerna däremellan. Skall de verkligen klara av den här sessionen helt på egen hand, förresten? Nej, för när allt verkar gå helt åt pipan studsar en terapeut (Staffan Kolhammar) från Verklig Psykologi AB upp bokstavligen som gubben ur lådan. Men än en gång, kan hans entusiasm och klåfingriga nyfikenhet hjälpa paret och borde de ens vara där och försöka igen?

Uppsättningen av Rom Com - en romantisk komedi på Kulturhuset Stadsteaterns gästscen Kilen är helt och hållet genomförd av studenter från Stockholms Konstnärliga Högskola, och det med den äran: scenografi, kostym och allt däromkring är smart och skickligt designat. För manus och regi står Alexander Charlamov som har gjort ett utmärkt jobb dubbelt upp. Visserligen är det litet svårt att uppfatta varför Elroy och Eda föll för varandra, men det är ju de kritiska ögonblicken som spelas upp, inte alla där emellan med omtänksamhet och ömsesidig förståelse. Dialogerna visar upp de bådas olika sidor och ambitioner, och såväl Eda som Elroy visas upp med sympatiska och osympatiska drag. Att deras realistiska diskussioner avbryts av den entusiastiske terapitjänstemannan är helt rätt, och hans härligt teatraliska spel är lika välfunnet och välriktat. Rom Com - en romantisk komedi är ett mycket lyckat examensprojekt och det går att hoppas på fler kompetenta uppsättningar från alla inblandade.

Länk till Rom Com på Stadsteaterns sida

The Rest of the Robots av Isaac Asimov

Efter I, Robot ger oss novellerna i The Rest of the Robots fler ledtrådar till hur Asimovs robotar används och bemöts av människor i den tidsålder av kolonisation av planetmånar och asteroider som kronologiskt sett vi också befinner oss i. Och egentligen ledtrådar till hur robotarna fungerar, fast också inte, för som en sentida läsare är det obegripligt hur några felskrivna rader i positronhjärnans program resulterar i en robot på bebisnivå. Men detta är ämnet och utmaningen för den skarpa robotpsykologen Dr. Susan Calvin, vilken också gett överskriften till de fyra sista novellerna. I sina inflikade förklaringar säger också Isaac Asimov att han blivit litet kär i henne, detta trots att han låter hennes kollegor gång på gång uttrycka hur okvinnlig hon är.

Just Dr. Calvin är den som mer och mer applicerar krav och begränsningar för robotarnas beteende som vi kan känna igen idag, när vi vet hur noggrant man måste programmera en dator eller robot och sedan inte kan förvänta sig något annat än just det den programmerats för. För nu möter vi, som i de tidigare novellerna, robotar som beter sig konstigt, och som vanligt står miljontals dollar och de inblandades rykten på spel när problemet skall lösas. En sentida läsare kan tycka att US Robots har en ostrukturerad utvecklingsprocess, särskilt när det gäller så dyrbara produkter och så högt värderade business case.

Men det är spännande situationer vi befinner oss i - den farliga miljön på Saturnus måne Titan, fientliga livsformer på Jupiter, och ett hyperrymdskepp som skall färdas till Sirius och tillbaka. Problem uppstår, lösningar verkar livsfarliga, och det ges sparsamt med ledtrådar inför det listiga avslöjandet mot slutet av historien. Formatet känns litet gammaldags och ibland frustrerande, men med så korta berättelser är det ändå roligt att ge sig hän.

Fotnot: Just min upplaga innehåller inte de två romanerna The Caves of Steel och The Naked Sun.

Fler böcker av Isaac Asimov:
The End of Eternity

I, Robot

The Caves of Steel

The Naked Sun

The Robots of Dawn

Robots and Empire

The Stars, Like Dust

The Currents of Space

Pebble in the Sky

Prelude to Foundation

Forward the Foundation

Foundation

Foundation and Empire

Moon Knight

Längtar vi inte litet till mans efter att få lägga oss till med en nasal röst med brittisk accent och jobba på British Museum? Jag vet att jag gör det i alla fall, men den som fått göra det och få dubbla huvudroller i TV-serien Moon Knight är den begåvade skådespelaren Oscar Isaac. Rollen han spelar, den stillsamme Steven Grant, jobbar tyvärr bara i museibutiken fastän han kan väldigt mycket om egyptiska gudar och statyerna de har inne på museet. Dessutom har han en så intensiv släng av somnambulism att han brukar binda fast vristen vid sängstolpen varje natt.

De små konstigheterna som händer i hans liv då och då exploderar i ett plötsligt uppvaknande i en österrikisk alpby med en gyllene skarabé i handen, jagad av hotfulla män med vapen. Hur kom han dit och varför kan han inte kontrollera sin kropp? Detta är inte en mardröm utan på riktigt. Tur nog får Steven en blackout - kort men intensiv, för när han öppnar ögonen igen ligger hans förföljare dräpta i en ring kring honom.

Vi vet, men inte Steven, att den försynte mannen delar sin kropp med den driftige Marc Spector, före detta legosoldat och nu i tjänst hos Khonshu, den egyptiske månguden med uppdrag att väga människors förtjänster och oförrätter för att avgöra deras öden. För Steven blir det ett stressigt uppvaknande till flera röster i sitt huvud - Marcs, Khonshus och därtill Khonshus skrämmande uppenbarelse i form av ett enormt skelett med fågelhuvud som bara Steven kan se.

Det är en spännande känsla att kastas in i samma kaos som Steven Grant upplever, med scener som blixtrar förbi utan att man hinner förstå sammanhanget. Vem är mannen som vill ha skarabén i Stevens hand? Han heter Arthur Harrow, och är det inte något som verkar otäckt med de där perfekta bysamhällena han har byggt upp? Grymheten som döljer sig i den välvillige despotens regler kan vara nog för att lamslå och fängsla hela världen i hans system, om han skulle få chansen - och det är just det han vill.

Det är inte förrän i andra avsnittet som vi får se själva handgemängen och inte bara deras resultat. Marc Spector är skicklig i närstrid, men ännu mer så när han tar kraften och identiteten som Khonshus kämpe, Moon Knight. De två mänskliga identiteterna börjar lära sig att samsas med varandra och Marc kan dra nytta av Stevens bokkunskaper när de reser till Egypten för att hindra Arthur Harrow från att uppnå sitt mål att kontrollera mänskligheten. Med på resan har de också Layla El-Faouly, en smart sidekick med stor kraft i sina kickar, och om de frågar på rätt sätt kanske de också får stöd av övriga egyptiska gudar och deras mänskliga avatarer.

Halvvägs genom det halva dussinet avsnitt i miniserien kommer en ny twist: är detta sant eller bara fantasier hos en förvirrad mentalpatient? De levande ökenmiljöerna och pyramidinteriörerna byts mot kritvita, sterila väggar hos en välvillig psykolog med ansiktsdrag vi känner igen. Här och där står föremål ur de egyptiska äventyren, nu som prydnadsföremål. Blanka, kala korridorer med dörrar som öppnas mot överraskningar kan vara lika spännande som actionscener i exotiska miljöer, för att inte tala om det oväntade som kan hända bakom den rätta av de många dörrarna. De här scenerna får ta tillräckligt lång tid och plats för att vara mer än en distraktion i superhjälteäventyret, och ger också en annan ingång till det som händer, även om den inre logiken inte är helt klar. Men sammanlagt är Moon Knight en spännande historia, nej flera historier på lager, med en möjlig fortsättning som kan bli minst lika bra.

Nikolai Astrup – Visioner av norsk natur på Waldemarsudde

Den norska konstnären Nikolai Astrup (1880 – 1928) växte upp i den lilla byn Jølster i västra Norge, och även om han reste till Paris likt många samtida konstnärer så var hans målningar präglade av hembygden. Han återvände alltid dit och tillsammans med hustrun Engel och de åtta barnen arbetade han med vad jorden gav. Men framför allt målade han av de särpräglade omgivningarna och gav naturen ett inre liv som kan ses som en kvarleva av barnets dröm om att allt omkring en är besjälat.

De tydliga penseldragen är - som jag ser det - inte (bara) uttryck för konstnärens modernistiska ådra utan ger motiven ett eget liv, med djup respekt och fascination för det välkända. Flera av tavlorna på Waldemarsuddes gedigna utställning har fantasifulla kommentarer av Astrup själv: 

Så landskapet såg ut som en jätte som tvättar sig själv medan vattnet strömmar ned över de starka, seniga lemmarna. Snöfält på topparna och pigga och livliga alsnår i förgrunden, högsta toppen insvept i dimma och en bäck som rinner ut under dimman, som från himlen.

Barndomen var inte helt harmonisk, då Nikolai Astrups far var ortens stränge kyrkoherde som först inte hade något till övers för sonens konstnärsdrömmar. Men den unge Astrup stod fast vid sin kallelse och levde ut den i sin barndoms bygd, med ett återkommande fokus på prästgården, barndomshemmet, vilket senare skulle bli utdömt som hälsofarligt att bo i och måsta utrymmas. Det vita huset avbildas i flera tavlor men på olika sätt; mäktigt mitt i den gröna naturen, eller oskarpt bakom slöjorna av ett sommarregn.

Tio varianter av rabarber frodades i familjens trädgård och man använde den till mat och också till att göra vin. Rabarberns starka färger och prunkande former är helt i linje med Astrups brokiga målningar som lyser av liv.

Fågel på sten (före 1914)

Japan - motiv och tekniker - inspirerade konstnärer vid denna tiden och då inte minst Nikolai Astrup, som tog till sig trycktekniken ukiyo-e. De många avmålningarna av traktens berg kan också jämföras med de vördnadsfulla avmålningarna av Fuji som sysselsatt konstnärer i Japan under flera sekel.

Astrups teknik med penseln hade en motsvarighet i de trätryck han skapade; extra intressanta för hur han upprepade trycken med små eller stora variationer. En figur kunde läggas till i ett hörn, tryckning med vit färg gjorde att den nattliga trädgården blev en vinterbild. Tryckning och målning om vartannat var ofta vad som skapade det intressanta slutresulatet.

Då och då kan naturen vara ännu mer besjälad, som i den kända tavlan med ett beskuret pilträd som tycks lyfta sina armar - mot bergskedjan som tagit form av en vilande kvinna.

Den välkurerade utställningen på Waldemarsudde visar en konstnär som gick sin egen väg, eller rättare sagt stannade på sin egen plats, för att finna inspiration och visa något som ingen annan hade fått fram. Vi kan vara tacksamma för att vi kan få se de vibrerande färgerna från Jølster idag.

Länk till Waldemarsuddes sida om Nikolai Astrup

Finna av Nino Cipri

Det är lätt att irra bort sig i de labyrintiska gångarna på IKEA, men det är roligt att fantisera om att stöta på något oväntat och spännande bland de uppbyggda rummen med olika teman. Det vi möter i Nino Cipris bok Finna är en sämre variant av IKEA med temarum med namn som Edgelord Rockabilly Dorm Room, Pastel Goth Hideaway, Nihilist Bachelor Cube och Parental Basement Dweller. Och i LitenVärld, som butiken heter, dyker det då och då upp maskhål till andra dimensioner!

Att så är fallet får inte de underbetalda anställda reda på förrän en kund faktiskt har försvunnit in i en annan dimension och de skickas ut för att hämta hem henne. I stil med butikens övriga lågbudgetpolicy sänds de mest umbärliga medarbetarna Ava och Jules ut med minimala instruktioner från en videofilm dubbad från svenska. Ja, det dyker upp svenska ord i den engelska texten, inklusive ordet "maskhål", och det är ju kul!

Jules och Ava ger sig av efter den försvunna lilla damen, hjälpta av manicken FINNA som lyser för att visa rätt riktning. De varianter av LitenVärld som de kliver in i, en i taget, är mycket annorlunda och farliga på olika sätt. Det börjar bli riktigt intressant... men tyvärr schabblas spänningen bort av det återkommande kärleksgnabbet mellan Ava och Jules, eller rättare sagt efterdyningarna av deras färska och såriga uppbrott från varandra. De två självupptagna über-millenials tuggar om gamla gräl och tänker på sina ADHD-diagnoser medan faran flämtar dem i nacken, och det är jättetråkigt. Och visst förstår jag att anställningsförhållandena på LitenVärld är sunkiga, men Avas rutinmässiga och plattitydbemängda nedsablingar av allt hon ser och är med om på jobbet och privat får henne att låta som en gnällspik jag inte skulle vilja vara vän eller kollega med. Om den originella grundhistorien fått ta större plats än relationsproblemen så hade den korta boken varit mycket bättre.

Fler böcker av Nino Cipri:

Defekt

Everything Everywhere All At Once

Hemmet är belamrat med saker inklusive tvättsäckar som inte får plats i familjens tvättomat intill. Vid ett av borden sitter Evelyn (Michelle Yeoh) med en ovanligt stor mängd papper, oerhört viktiga papper för det är kvitton som snart måste redovisas för tjänstemannen vid skatteverket. Kunderna i tvättomaten har problem som måste lösas, och till råga på allt skall man ikväll hålla fest för Evelyns far. Så många saker som måste åtgärdas, och mitt i det ena kliver Evelyn vidare till något annat som också måste ordnas. Det är ovanligt att se en sådan röra på film, men det känns som att skaparen Daniel Kwan (den ene av två Daniels som skrivit och regisserat filmen; den andra är Daniel Scheinert) prickat in sin uppväxt i en kinesisk immigrantfamilj, inklusive tigermammans sårande ord till dottern att hon håller på att bli tjock. 

Den strikta skatteverksanställda Deirdre (Jamie Lee Curtis) är lika skrämmande som vilket utomjordiskt monster som helst. Trots tidigare påpekanden hittar hon nya felaktigheter i redovisningen, sådant som vi kan se bottnar i Evelyns längtan efter att göra något annat. Och det är faktiskt så att i vartenda annat universum så gör Evelyn något annat än det här, och strax skall hon få chansen att slå en brygga till dessa andra universa. Men det kommer inte att finnas tid till att leva ut sina drömmar, för en stor ondska är på väg för att utplåna detta och alla universa som finns. Det är vad hon hastigt och överraskande får höra av sin make Waymond (Ke Huy Quan), som för ögonblicket blivit övertagen av en Waymond från ett annat universum.

Det blir lättare för Evelyn att acceptera att agenter från ett annat universum är ute efter henne och oss alla när hon ser dem ta över andras kroppar och attackera på de mest utstuderade sätt. Ändå kommer det flera ögonblick när hon kan ifrågasätta om det verkligen är som man har sagt till henne, och vem hon skall lita på i ögonblicket.

Den kaotiska stämningen från hemmet fördubblas tusenfalt när möjligheterna och farligheterna från de parallella universa bryter in. Det går att för några ögonblick ta över specialkunskaper från någon i ett annat universum (à la Sense8), dock inte utan att krångla till det för dem också, och medlen för att skapa kontakten är alltid humoristiska mitt i de dödliga fighterna. Och actionscenerna är inte bara underhållningsvåld utan för handlingen framåt med detaljerna som uppenbaras och utförs där.

Alla blickarna till de parallella universa är förstås fascinerande, och det fina är att vi får återkomma till några av de viktigaste, följa upp vad som hände där och vad det har för betydelse för den Evelyn som vi följer. Även de mest skrattretande situationer har en kärna av humanism och existensiella frågeställningar. Ett av de avbildade universa liknar vårt - Evelyn är en kampsportskunnig filmstjärna på omsusad galapremiär. I de olika universa möter Evelyn sina närmaste släktingar och bekanta igen men under andra omständigheter beroende på deras olika livshistorier.

Som sagt, idéerna om multiversum dyker upp allt oftare i vår samtid. Häromveckan såg vi Doctor Strange tackla ondska som försökte lista sig genom alla universa, men hur ser det ut om det inte är en superhjälte utan en stressad kvinna i medelåldern som måste rädda världen? Inte lika tjusigt, utan rörigare och jobbigare precis som i inledningsscenerna, men också med en nödvändig bas i brustna drömmar, förlorade chanser och mänskliga tillkortakommanden. Everything Everywhere All At Once myllrar av smarta idéer men har också ett gott hjärta och mycket humor. Det är tröstande för alla oss som inte kan vara superhjältar.

MEUTE på Debaser Strand

Att spela elektronisk musik på analoga instrument är litet mer ovanligt och spännande än vice versa. Flöjter och tromboner härmar inte syntljud lika bra som tvärtom, men de har en egen ton som gör ljudet mer personligt förutom att rytm och klang inte blir lika exakt när en människa producerar dem. MEUTE är brassbandet som spelar techno-hits. Efter två år och ett par uppskjutna datum äntrar de scenen på Debaser Strand till inspelad operamusik och startar sedan sina egna feta beats.

Publiken är blandad men man kan tänka sig att många av dem har dansat sig lyckliga till originallåtarna i flera år. Min egen utgångspunkt är att jag gillar blåsorkestrar, så jag har förberett mig på att känna in mig i den meditativa aspekten av de upprepade slingorna och de återkommande uppbyggnaderna mot ett bassdrop-klimax. Debaser Strands lokal är dock inte riktigt rätt plats för det. På inspelningar klingar MEUTEs ljud exakt och vältrimmat men här låter det - också litet beroende på var man står i lokalen - ibland osynkat och ostämt.

Men stämningen växer under konserten, och från och med You & Me ungefär mitt i spelningen har publikhavet börjat koka och de dansande har spridit ut sig ännu mer. Det höga trycket håller i sig både från scenen och publiken, som i och för sig jublar lika mycket åt stroboskopljus som åt ett bra trumpetsolo. Efter ett första försök till avslut och intensivt publikjubet kommer ensemblen tillbaka för bland annat Places som litet mjukare extranummer och avsked.

A Psalm for the Wild-Built av Becky Chambers

Tea and Sympathy - det är ett enkelt och fint recept för att stötta en medmänniska som behöver det. När Dex lämnar klostret för att cykla runt i byarna är det just te och sympati hen skall sprida till människorna. Att ge sig ut på egen hand för första gången är en bra metod för att berätta om världen som historien utspelar sig i, både naturen och hur människorna lever. Vi möter ett stillsamt post-industriellt samhälle som lärt sig leva i bättre samklang med naturen. De problem som Dex stöter på på sina rundresor är heller inte av det allvarligare slaget, i alla fall går berättelsen inte på djupet med dem, men även mindre problem är värda att ta på allvar och Dex besök i de olika byarna är ytterst välkomna.

Dock var det en litet egoistisk drivkraft som fick Dex att ge sig ut; hen ville höra ljudet av syrsor. Och när man tänker efter, visst kan man ha förståelse för den längtan!

Det är inte på jorden som boken utspelar sig utan på en måne som heter Panga, men vi kan känna igen beteckningar på djur och växter från jorden, dock är gudarna nya. Det är litet förbryllande att världen som beskrivs tycks vara inordnad efter en av de idéer som diskuteras idag, att människan får halva jorden och naturen andra halvan, för det verkar ändå vara många som har flyttat ut från städerna och brukar naturen som skulle lämnas ifred, om än med försiktighet. 

Det är tråkigt att behöva kritisera boken för att den är alltför lättsam, men det skulle jag tycka även om jag inte kände till de mer allvarliga och minnesvärda teman om ensamhet och utsatthet som Chambers tagit upp i sina tidigare böcker vilka här lyser med sin frånvaro. Med lätthet kan Dex som ung träda in i ett kloster och leva bekvämt där, för att sedan lämna det när hen vill och få en cykelvagn för att kunna rulla runt i trakten. Snart kommer en pinsamt banal skildring av hur hen fumlar med att öppna sin te-mottagning därför att hen inte har funderat ett ögonblick på hur man egentligen gör när man lyssnar och hjälper andra, och heller inte lärt sig något om det i klostret.

Den banala komiken fortsätter när Dex ger sig ut i vildmarken och träffar på en robot - första mötet mellan människa och robot sedan alla robotar fick medvetande och valde att flytta ut i skogen! Men roboten Dex möter är förvånansvärt lik en människa i idiom och gester, en frågvis straight man som skall lägga ett underhållande krokben i Dex vardagsliv och också hjälpa till i stunder av (nåja) nöd. Det hade varit så spännande att se om robotarna utvecklat några icke-mänskliga egenheter under de generationer de valt sina egna liv! Men tyvärr verkar det inte så.

Visst bränner det till litet grand av existentiell ångest en tredjedel in i boken, och det sista tjugotalet sidor blir en fin filosofisk diskussion om meningen med livet. Men när det övriga hundratalet sidor varit sockersöta och förutsägbara så räcker det inte för att lyfta A Psalm for the Wild-Built.

 
Fler böcker av Becky Chambers:
The Long Way to a Small, Angry Planet
A Closed and Common Orbit

Record of a Spaceborn Few
To be taught, if fortunate

The Galaxy, and the Ground Within

Varan-tv:stories

1997 kom Varan-TV, en humorserie med sketcher av humorgruppen Varanteatern. I mina ögon var serien värd sin vikt i guld; jag hade just flyttat hem från Tyskland där humorprogrammen oftare fick mig att gråta än att skratta. Vid en omtittning förra året med mer kritiska ögon kunde jag nog tycka att Varan-TV inte höll måttet hela tiden. Men de två säsongerna från 1997 och 1998 var ändå fulla av guldkorn. Kreml High och Tyskarna från Lund är klassiker, och många andra gubbar och sketcher har gjort djupa intryck med repliker som bubblat upp åratal senare.

En medelålderskris kan mynna ut i något bra när man kollar igenom sitt liv och går tillbaka till det som var bäst. Nästan tjugofem år senare skickade Varanteatern ut en trevare om en möjlig ny säsong. Miljonerna tickade in till kickstartern snabbare än någonsin och SVT tog in gruppen för en ny sväng av tablå-TV och strömning. Uppmuntrande men kanske litet stressande för killarna när det var dags att skriva nytt material. Hur följer man upp en succé, hur svarar man på landets längtan efter mer Varan-humor? 

Hur kan situationen bli ännu värre? Tja, det är ju om man är kidnappad av en kille med bombväst som kräver att man skall skriva en Braksketch så att han får tillbaka frun som lämnat honom. Där ser vi grabbarna nu, inträngda i en sliten lägenhet och handklovade med buntband framför en sur typ som ifrågasätter både de gamla och de nya sketcherna som visas.

Den bästa svenska humorn har tagit några rejäla kliv framåt under 2000-talet, inklusive Varanteatern. I den nya serien har man flera genomarbetade sketcher med goda idéer som man broderat ut och även gallrat i - i extramaterialet som vi kickstarter-bidragare fått kan man se att även goda skämt inte kom med i slutklippningen. Sketcherna bygger på företeelser i samtiden som redan är småroliga - extrema trender i restaurangvärlden, gruppterapi för män som råkat skicka dickpics till någon de tycker om, och så den geniala scenen med män som vill vara progressiva 70-talspatriarker. I smala bruna kläder sitter de och ropar på sina fruar med tidstypiska namn som Lena och Ewa, för att de skall hämta något åt dem.

Gamla favoriter som Chris de Kök och Tord Yvel dyker också upp, som huvudpersoner eller bifigurer, och man håller fast vid den charmiga gimmicken att låta olika trådar i programmet tvinnas samman. Det är välgjort och det är roligare än någonsin! Men i slutändan gäller det livet. Kommer Varanteatern att kunna skriva en Braksketch och avvärja katastrofen? Vi håller tummarna!

Månen och de andra planeterna på Stadsteatern

Ah, så civiliserat att sitta i ro på Capri med morgonens första drink. Där sitter Axel och Billy som är en apa, och litet senare ansluter Curcio som håller sig till vin i morgonstunden. Samtalet är rappt och intelligent men skruvat ett varv åt det absurda och det är riktigt roligt. Men skrattet fastnar i halsen på en åskådare när servitrisen rusar in och berättar att kyrkans altare blivit sprängt och en jungfru blivit våldtagen. Att någon våldfört sig på såväl en viktig religiös symbol som en verklig människa berör inte männen som istället avfärdar jungfrun som ful. Till och med när hon släpar sig in på scenen kliver de över hennes blodiga kropp och studerar hellre småfåglarna.

Ytterst grymt, och övriga scener i pjäsen är också de brutala men inte lika smaklösa som herrarna, vilket gör det lätt att skratta åt den ytterst svarta humorn, och den är verkligen något som får en att skratta högt gång på gång! De hoppfulla skådespelarna som samlats för en dramalektion får sig en lektion att minnas av den demoniska dramapedagogen, magnifikt spelad av Ann Petrén. Det är fantastiskt, och litet skrämmande, att se teaterämnena låta sig hunsas i hopp om att nå nya insikter om skådespeleri av hög klass, och till allas lycka (nej, inte allas) återkommer dramapedagogen och ensemblen i fler scener, där insatserna stegras så att det bara kan sluta i katastrof.

Alla är tjusigt klädda i harmoniska beige färger för lägenhetsvisningen i Hammarby Sjöstad. Men här bryter personliga livskriser och bitska kommentarer igenom den propra ytan och oj! Så börjar människor dö! Mitt framför ögonen på spekulanterna och över hela Stockholm.

Vi bjuds på fler scener från vitt skilda platser - HR-avdelningen hos Kronofogden, Kulturdepartementet, ett morgonprogram i radio - men med samma energi i omkullvältandet av konventionerna vi vanligtvis försöker hålla oss till. Av och till kastas det in ett musikaliskt avbrott - DAFs Tanz den Mussolini och Wagners Valkyrian.

När Staffan Valdemar Holm skrev och satte upp Snövit år 2018 blev varenda föreställning utsåld. Det borde ske även med Månen och de andra planeterna, för det är en fantastiskt rolig pjäs som plockar fenomen ur samtiden och säger litet mer än vad man brukar säga - civilisationens fernissa krackelerar medan vi ser på. Jag hoppas att man kommer att sätta upp Månen och de andra planeterna igen i framtiden, men precis som med Snövit så är just den här uppsättningen med dessa skådespelare och denna regi en fantastiskt välfungerande enhet med en inlevelse och energi som kanske inte är unik och omöjlig att återupprepa i annan form, men som känns så just när man ser den. Så gå och se pjäsen! Och se den en gång till! Den här sortens skratt är nyttigt för både kropp och själ.

Länk till Stadsteaterns sida om Månen och de andra planeterna

Foto: Sören Vilks

Project Hail Mary av Andy Weir

Hail Mary är inte bara de första orden i den engelska versionen av den vackra bönen till Jungfru Maria, utan också beteckningen på en handling som utförs som det sista hoppet om räddning i en svår situation. Att solen håller på att släckas ut är den snåriga situationen vi är i, och kanske har mänskligheten en sista chans att hitta något som stoppar nedkylningen innan jordens ekosystem bryter samman, men det är mycket som skall klaffa för att vi skall ha en chans.

Hjältarna i Andy Weirs historier är ingenjörer med stor kunskap om hur saker fungerar och som blir uppiggade när de får ett krångligt problem att lösa. För att göra det hela litet extra svårt och spännande vaknar vår huvudperson Ryland Grace upp på ett underligt ställe utan minnen av var han är och vad han behöver göra. Och det är mycket han behöver upptäcka! Tillsammans med oss läsare förstår han att han är ombord på ett rymdskepp för att leta efter en lösning på problemet med parasiterna som suger energin ur vår sol. 

First contact-berättelser är ofta spännande och Project Hail Mary är just en sådan bok. Ryland Grace stöter på en individ av en annan livsform som är en ännu mer ingenjörig ingenjör än han själv, och det uppstår en fin interstellär bromance mellan dem båda. Det är spännande att följa hur Grace och "Rocky" lär sig att förstå varandras kommunikationssätt, tidräkning och vetenskapliga termer för att gemensamt kunna lösa gåtan som hotar båda de respektive folken. Andy Weir har verkligen tänkt ut en spännande livsform, anpassad till miljön den utvecklats i. Likaså är gåtan som måste lösas engagerande, precis som alla steg som måste tas för att komma närmare lösningen. Jag erkänner att jag inte alltid provräknade eller kollade de vetenskapliga utsagorna som Weir väver in i texten, men det ger stadga och trovärdighet att de finns där, och kanske kan de vara spännande räkneexempel för intresserade, från NO-elever till pigga pensionärer. Ryland Grace och "Rocky" har mer tålamod i det ständiga problemlösandet än jag skulle ha, men tempot i handlingen håller en god fart och spänningen stiger i de sista kapitlen fram till den omskakande upplösningen.

Fler böcker av Andy Weir:

The Martian

Doctor Strange in the Multiverse of Madness

Multiversum har smugit fram det senaste året som en av många axlar av verklighet att förhålla sig till i Marvel Cinematic Universe. Thor kommer från Asgard som är en av de nio världarna men fortfarande del av vårt universum. Doctor Strange och hans likar drar sina krafter från andra dimensioner, och i några filmer har vi fått besöka dessa andra dimensioner. Allt detta är något annat än de andra universa med andra versioner av oss själva som nu dyker upp i Marvels TV-serier och filmer, men att universa påverkar varandra är också en större risk än någonsin av flera skäl.

I den animerade Marvel-serien What If...? såg vi superhjältarna och deras världar i flera olika varianter, och också enorma tentakler som kastar sig ut ur portaler för att gripa efter föremål och människor att dra med sig tillbaka. Det är nog hela det tentakelmonstret som nu dyker upp och går bärsärkagång på New Yorks gator. Och även nu är det ute efter någon - America Chavez, en flicka som har förmågan att färdas från ett universum till ett annat, en kraft hon dock inte kan kontrollera.

Dr Strange och Wong räddar såväl New York som America och för henne i säkerhet till Kamar-Taj. Men säkerheten är inte tillräcklig och drivna av America Chavez skräck faller hon och Dr Strange ut ur vårt universum och genom en räcka av andra universa. Några universa liknar vårt, andra är helt annorlunda och den visuella upplevelsen är fantastisk men förståeligt nog åksjukeinducerande. Till slut landar de båda i en högteknologisk solarpunk-version av New York och försöker leta upp någon som kan hjälpa dem att stoppa fienden från att ta över Americas kraft och löpa amok genom alla universa. 

Det är nu som fan servicen exploderar eller snarare fokuserar i en fantastisk blandning av aktörer från What If...?, den eländigt dåliga serien Inhumans, och såväl kommande som klassiska Marvelfilmserier. Det gör den erupterande jätte-fighten ännu mer spännande - "I can do this all day!"

Något en åskådare kanske skulle vilja göra mer av är att tillsammans med America falla in i ännu fler universa, så vackra och spännande som de verkade vara. Men nej, som vi får veta så är väldigt många av universa i multiversum skadade, döende, kraschade, till och med utplånade. Och en av orsakerna är ofta Doctor Strange själv. Gång på gång har vi hört honom säga "Det var enda sättet." Men hur många gånger har han haft fel i det utan att vi visste, och gjort allt värre än det behövde vara?

Men det går ändå inte att vinna striden utan Doctor Strange, och han kan inte vinna den utan att närma sig ondskan och kraften i boken Darkhold och riskera att själv bli korrumperad av den. Kan det vara så att just vårt universums Doctor Strange kan stå emot lockelsen?

Doctor Strange in the Multiverse of Madness använder sig av flera element från skräckfilmer - onda häxor, levande döda, gastar, flykt genom trånga passager - men blir ingen skräckfilm då den hela tiden håller tempot av en actionfilm. (Ett exempel på motsatsen är Shazam! som låter skräckfyllda stämningar ta tid att utvecklas och hålla deltagare och åskådare i sitt grepp.) Och tempot är högt, med några stunder av återhämtning i skämtsamma dialoger och fumliga försök till mänsklig kontakt, just som det skall vara i en superhjältefilm. När filmen slutar får vi veta att Doctor Strange kommer att komma tillbaka. Men i vilken form?