I mogen ålder kommer Morty Pfefferman ut inför sin familj som den han innerst inne alltid har varit, Maura. Efter hand kommer vi att få veta att hustrun Shelly har vetat en del, men för de tre barnen är det en nyhet. Men de är mottagliga och öppna för förälderns förändring, och beslutar raskt att kalla Maura för "mappa" för att skilja på vilken av föräldrarna de ropar efter. Trots barnens acceptans är det ändå ett svårt steg och inte alls lika lätt att ge sig ut i världen som kvinna. Maura möter fördomar och otrevligheter i vardagen, men omtanke och hjälp att finna sig själv hos vännerna i trans-gemenskapen.
Eftersom vi kommer in i historien just när Maura kommer ut för sin familj skulle man kunna tänka sig att det är den händelsen som knuffar de tre vuxna barnen in i nya experiment med sexuella identiteter och åtrå. Men vi hann se en hel del av Sarah, Josh och Ali redan innan Maura kom in i deras liv, så vi har facit på att de faktiskt var så otroligt självupptagna och forcerat sexualiserade redan innan. Sarah lämnar sin man och går tillbaka till flickvännen från college, Ali prövar sex i nya konstellationer, och häradsbetäckaren Josh testar att bli den perfekte maken och familjefadern åt en klok kvinna han möter. Självklart är det bra viktigt finna det levnadssätt som känns rätt för en själv, men gemensamt för de tre är att de på sin upptäcktsfärd hinner såra många andra med sin egoism. Om däremot att någon av vännerna eller älskarna skulle göra något liknande mot dem är det ingen hejd på hur svikna och sårade de känner sig.
Trion av självupptagna vuxenbarn med forcerat frisinnad sexualitet får förstås Maura att framstå som den mest sympatiska och normala, och det är seriens behållning att se henne utvecklas, misslyckas, såra andra och bättra sig och bli en som förstår och hjälper. Det är lätt att känna vikten av scenerna när Maura är ute och dansar och betraktar sig själv i spegeln vid dansgolvet. Ännu mer givande är det att se de problem som Davina möter, en transsexuell väninna som inte haft lika mycket stöd och resurser i livet som Maura men ändå blivit en människa som vet sitt eget värde och kan vara generös mot andra.
De tre vuxna barnens utveckling är i jämförelse med Mauras begränsad. Ett tag i andra säsongen möter de olika typer av svårigheter och skulle ha en chans att växa genom att hantera dem, men snart faller de tillbaka i nya banor av pippande och navelskådande. Den okände tonårssonen Colton, djupt kristen och boende i Kansas, dyker upp och försvinner med sin heder och personlighet i behåll, men utan att ha gjort avtryck. Och varje gång den annars lysande skådespelerskan Kathryn Hahn dyker upp som den lätt nojiga och superliberala rabbi Raquel tänker jag "Åh nej, stackare, måste hon vara med den jobbiga familjen en säsong till?" Litet, litet grand kan jag känna sympati för den förvirrade Josh som alltid känner att han måste uppfylla önskningarna hos den som står framför honom, utan att komma ihåg att det alltid bara leder till sorg för dem båda. Men allra mest såg jag klart hela serien för att få fortsätta irritera mig så grundligt på de egoistiska barnen och deras alltmer tramsiga mamma Shelly. Och för att få se åtminstone litet av Davina och hennes värld.
Eftersom vi kommer in i historien just när Maura kommer ut för sin familj skulle man kunna tänka sig att det är den händelsen som knuffar de tre vuxna barnen in i nya experiment med sexuella identiteter och åtrå. Men vi hann se en hel del av Sarah, Josh och Ali redan innan Maura kom in i deras liv, så vi har facit på att de faktiskt var så otroligt självupptagna och forcerat sexualiserade redan innan. Sarah lämnar sin man och går tillbaka till flickvännen från college, Ali prövar sex i nya konstellationer, och häradsbetäckaren Josh testar att bli den perfekte maken och familjefadern åt en klok kvinna han möter. Självklart är det bra viktigt finna det levnadssätt som känns rätt för en själv, men gemensamt för de tre är att de på sin upptäcktsfärd hinner såra många andra med sin egoism. Om däremot att någon av vännerna eller älskarna skulle göra något liknande mot dem är det ingen hejd på hur svikna och sårade de känner sig.
Trion av självupptagna vuxenbarn med forcerat frisinnad sexualitet får förstås Maura att framstå som den mest sympatiska och normala, och det är seriens behållning att se henne utvecklas, misslyckas, såra andra och bättra sig och bli en som förstår och hjälper. Det är lätt att känna vikten av scenerna när Maura är ute och dansar och betraktar sig själv i spegeln vid dansgolvet. Ännu mer givande är det att se de problem som Davina möter, en transsexuell väninna som inte haft lika mycket stöd och resurser i livet som Maura men ändå blivit en människa som vet sitt eget värde och kan vara generös mot andra.
De tre vuxna barnens utveckling är i jämförelse med Mauras begränsad. Ett tag i andra säsongen möter de olika typer av svårigheter och skulle ha en chans att växa genom att hantera dem, men snart faller de tillbaka i nya banor av pippande och navelskådande. Den okände tonårssonen Colton, djupt kristen och boende i Kansas, dyker upp och försvinner med sin heder och personlighet i behåll, men utan att ha gjort avtryck. Och varje gång den annars lysande skådespelerskan Kathryn Hahn dyker upp som den lätt nojiga och superliberala rabbi Raquel tänker jag "Åh nej, stackare, måste hon vara med den jobbiga familjen en säsong till?" Litet, litet grand kan jag känna sympati för den förvirrade Josh som alltid känner att han måste uppfylla önskningarna hos den som står framför honom, utan att komma ihåg att det alltid bara leder till sorg för dem båda. Men allra mest såg jag klart hela serien för att få fortsätta irritera mig så grundligt på de egoistiska barnen och deras alltmer tramsiga mamma Shelly. Och för att få se åtminstone litet av Davina och hennes värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar