Semiosis av Sue Burke

Idealisterna som landade på den nya, jordliknande planeten döpte den till Pax och skrev manifest för att skapa ett nytt samhälle, utan den fientlighet och naturförstöring som människorna åstadkommit på jorden. Pax luft går att andas, där finns vatten, men floran och faunan är annorlunda än på jorden så människorna måste undersöka vad i kretsloppet de kan leva av. Och, kommer det att visa sig, var i kretsloppet de själva passar in.

På Pax har evolutionen tagit en annan väg än på jorden: där finns djurarter med intelligensnivåer som liknar djurarter på jorden, men de som främst har utvecklat ett (mycket långsiktigt) tänkande är växterna, och i synnerhet en växt som människokolonin skall komma mycket nära under berättelsens gång.

Bokens kapitel har olika berättare, och rubrikerna markerar årtalet efter landningen på Pax samt namn och till vilken generation den som för ordet hör. I början gör handlingen hopp på flera år mellan kapitlen, men mot bokens slut kan de utspela sig samma år men med andra berättare. Och i några av kapitlen är det den mest intelligenta växten på Pax som talar, och då både för handlingen framåt och bidrar med insikter om sin egen filosofi. Växter är långlivade, djur kommer och går. Medelst dofter, gifter och sinnesförändrande ämnen har den dominanta växten "tränat" djuren att ge den näring och omvårdnad. För de nya djuren på Pax, alltså människorna, kan det vara mycket gynnsamt att börja leva i symbios med den stora, generösa växten. Men hur mycket manipuleras de av frukten och dofterna de bjuds på? Hur självständiga kommer de att vara efter några år i bambuns skugga?

Sue Burke har skapat en mycket lockande värld och ett tänkvärt kretslopp med helt andra aktörer än de livsformer vi känner på jorden. Det är väldigt intressant att se hur medvetna växter använder sig av kemin i sina rötter, stammar, blad och fruktkroppar för att påverka världen omkring sig. Där finns också fippokats, glada kattliknande djur som kan lockas till att tröska upp fält för sådd med sina långa klor om de kan se det som en lek. Men förutom den möjliga faran med att bli beroende av regnbågsbambun, som Sue Burke smyger in i meningar mitt i berättelsen då och då, behöver människorna också förhålla sig till de varelser som kommit till Pax före dem, och som faktiskt byggt de vackra glashus där de nu bor. Varför lämnade de symbiosen med regnbågsbambun? Var finns de nu? Kan de bli människornas vänner eller är de fiender?

Boken Semiosis är ett nöje att läsa, trots några motsägelser i texten. Det är fint att se hur pacifisterna på Pax verkligen arbetar med att skapa en egen kultur, hur de hanterar att det finns en mördare ibland dem, och hur långt de kan gå i sin ickevåldsfilosofi när de möter yttre hot. Jag hoppas på fler lika fantasieggande böcker från Sue Burke.

Fler böcker av Sue Burke:

Interference