Anna Burns roman är mångordig. Meningarna vecklas ut i bisats efter bisats, som förklarar varför man gjorde eller inte gjorde vad som beskrevs, som sedan vecklar ut sammanhanget ytterligare, som sedan förklarar litet till om vad man inte alls fick göra, och kanske också berättar vad som hände dem som inte gjorde som den skulle, och som till slut vänder tillbaka till det som låg för handen från början. Det krävs många och detaljerade förklaringar, för det är just alla de restriktioner innan man handlar och eftertankar innan man talar som styr människorna i staden. Staden nämns inte med namn, men vi kan förstå att det är Belfast, och närmare bestämt ett katolskt distrikt i Belfast.
Huvudpersonen nämns aldrig heller vid namn, knappt någon alls i boken, och de mest återkommande karaktärerna får beteckningar efter vad de är, inte vad de heter. Där finns
first sister, third sister, wee sisters som är tre flickor som forsar fram i grupp. I familjen finns också fyra bröder, och kanske är det fler som liksom den nu avlidne fadern som måste rabbla sig igenom barnens namn från äldsta till yngsta innan man kommer ihåg namnet på just den man tänker på.
Där finns också
maybe-boyfriend, Somebody McSomebody, och
the milkman som förstör vår berättares stillsamma liv med sin kusliga uppvaktning. Bara genom att erbjuda henne skjuts (hon tackar nej), springa bredvid henne på joggingrundan och prata med henne ytterligare en gång startar han ryktena om att vår artonåriga huvudperson har ett förhållande med honom, en gift man i fyrtioårsåldern. I ett samhälle där det viktigaste hålls hemligt behövs det något annat att prata om än allt det som är förbjudet. I ett samhälle under tryck blir det lätt att se någon som sticker ut det allra minsta och börja skvallra om allt man sett eller tror att de har gjort.
As for the rumour of me and the milkman, why should it be down to me to dispel it, to refute gossip by people who fostered gossip and clearly wouldn't welcome either, denial of their gossip?
Boken är mångordig men vår huvudperson är fåordig. Gång efter gång står hon stum inför anklagelserna, och när hon till slut får ur sig att inget är sant, blir hon anklagad för att vara lögnare av sin egen mor. Skvaller, fördömande, syndabockar och social kontroll är livsluften för invånarna, och därtill med våld eller hot om våld hängande i luften hela tiden.
Anna Burns
Milkman är skriven i ett fåtal långa kapitel med tät, sammanhängande text som ökar den klaustrofobiska känslan som kommer av det ständiga förklarandet och resonerandet. Till en början känns det beskrivna samhället som science fiction, och jag kommer ihåg samma känsla från den absurda men egentligen helt verklighetstrogna handlingen i Herta Müllers
Heute wär ich mir lieber nicht begegnet. Efter hand vänjer sig även läsaren vid påbuden och misstron, och de blir normen att förhålla sig till.
Det finns mindre glädjeämnen i boken, som små fönster mot en annan värld, och det lättar upp. Men även när det ser som mörkast ut är boken fascinerande och något att längta tillbaka till, inte bara för att få veta hur det går utan för att få fortsätta att vara med vår huvudperson, den artonåriga flickan som läser böcker från andra århundraden medan hon går genom samtiden hon vill glömma.
