Raven Stratagem av Yoon Ha Lee

Att återuppväcka General Shuos Jedao, som krossade två arméer för fyrahundra år sedan, var att leka med elden. Hexarkatet som styr imperiet har flera gånger tidigare hämtat hans medvetande ur the Black Cradle för att hans militära geni skall vinna svåra slag, men den här gången har han slunkit ur deras grepp. Redan innan hexarkatet attackerade hela den armé han styrde bara för att utplåna Shuos Jedao stod det klart att hans mål var att slå sönder deras makt över sina undersåtar.

Shuos är kända för sitt strategiska kunnande och Kel är militärer med en biologisk prägling, extra stark, att lyda order och följa sina överordnade. En Shuos-general i en Kel-kropp kan med litet list få en ny armé att leda. Problemställningen från den första boken, Ninefox Gambit, är kvar: imperiet är under attack från Hafn, en annan civilisation med kätterska ambitioner gentemot den kalender som ger hexarkatet makt över sitt territorium. Som den taktiker han är fortsätter Shuos Jedao att förfölja och strida mot Hafn, då han vet att en revolution inte bara kräver fysisk övermakt utan även vitt utbredd sympati från dem som står utanför striderna.

Eller är det därför han agerar som han gör? Parallellt med scenerna från Shuos och försöken till myteri mot honom, får vi ögonblicksbilder från hexarkernas diskussioner och intriger. Som härskare över tusentals miljoner människor är de vana vid maktkamper och konspirationer, och vid att offra hela planeter av människor för att kväsa uppror och hålla samman imperiet. Deras tvivel på Shuos Jedaos motiv är förstås ett utslag för deras cynism, men skapar också tvivel hos läsare: kanske har Jedao egna mål bortom den förmenta omsorgen om imperiets invånare?

Ett återkommande inslag i Ninefox Gambit var dragkampen i sinnet hos Kel Cheris, den person i vars kropp Shuos Jedaos medvetande placerats. Hennes tvivel på sig själv och sin kontroll hörde till det mest spännande i boken. I Raven Stratagem är osäkerheten av ett annat slag, då Shuos Jedao bara syns för läsaren genom andras ögon; andra människor vilka alla har sina tvivel på honom.

Men förvånande, eller kanske inte så förvånande, är hur många som i hemlighet är beredda att gå emot hexarkatet och deras ofta grymma behandling av sina undersåtar. Inte minst är det på rituell tortyr som hela den kalendriska makten vilar, något som sköts av de specialtränade Vidona. Nej, det är kanske inte förvånande att några är beredda att stötta någon som vill kasta omkull hexarkatet, men hur många och hur lägligt de dyker blir litet mer osannolikt ju längre handlingen pågår. Yoon Ha Lee fokuserar på några människor i berättelsen men ger dem ändå inte tillräckligt med personligt djup, och deras olika ställningstaganden blir mer plot devices än naturliga val givet deras karaktär. Den svårbegripliga logiken i de kalendriska stridsmetoderna har en viss attraktion bara för att den är som ett mysterium som väntar på att benas upp, men min fascination falnar mot slutet av boken. Men om Yoon Ha Lee tänker berätta mer om hexarkatet och ännu hellre om människorna och civilisationerna i imperiet är jag beredd att läsa vidare.

Fler böcker av Yoon Ha Lee:
Ninefox Gambit
Revenant Gun

Phoenix Extravagant