Sedan Nora lämnade sin familj har många undrat vad som hände henne. Det initiala förfasandet över husfrun som lämnade sina plikter blandades med beundran för kvinnan som valde att gå från det förhållande där hon inte blev sedd som en egen kompetent person. Med åren har också frågan väckts om hur barnen påverkades av att bli lämnade av sin näraste och käraste mor. Nu kommer Nora (Helena Bergström) tillbaka igen, femton år senare, i Lucas Hnaths Ett dockhem 2. Men hon vill smyga in och ut igen, och varken träffa make eller barn, och ändå få ett viktigt ärende gjort; maken måste skriva under skilsmässopapperen.
Ja, åren har gått och Nora har skapat sig ett nytt liv, men allt det - huset hon köpt, de utgivna böckerna - byggde på att hon inte hade en make och förmyndare, för rent legalt får inte en gift kvinna göra det hon har gjort. Så nu är det alltså dags för ännu en viktig underskrift, kanske ytterligare ett fuskande med datum, nu för att inte hela Noras liv skall slås omkull.
Men det går inte så enkelt som Nora hade hoppats. Visst hade hon väl räknat med att få gräla om sina livsval med sin enda förtrogna i det forna hemmet, Anne Marie (Marie Göranzon), och Noras argument är väl slipade efter femton års träning. Men så kommer Torvald (Philip Zandén) oväntat hem, och de två makarna konfronteras med varandra. Det är inte den kvittrande, harmlösa näktergalen Torvald möter nu, och argumenten viner genom luften. Det går att ha förståelse för hans känsla av svek, men samtidigt har han själv glömt hur han förminskade och misstrodde sin fru och förskönar livet de hade i sina egna minnen.
En svårare motståndare är dottern Emmy (Matilda Ragnerstam), en av dem till vilka Nora verkligen hade förpliktelser som hon smet från. Det är (dramaturgiskt) bra att Emmy inte är så bitter att det tar överhanden i deras konfrontation, men det hade kanske också varit bra att länka hennes mer konventionella val av livsväg med moderns svek? Under samtalet skall det visa sig att en urkundsförfalskning tycks tvinga fram behovet av ytterligare en, och det Nora begär för sig själv kan slå undan benen för Emmy på sin väg ut i livet.
Personerna på den stora, avskalade scenen talar och gestikulerar på ett sätt som är mer samtida med oss än med Ibsen. Det är bra till en början, för det gör det lättare att identifiera sig med människorna och deras känslor, istället för att hålla dem ifrån sig som 1800-talsmänniskor med andra restriktioner än vi. Dock tar det moderna över alltför mycket i slängigt talspråk och upprörda gester, vilket kontrasterar mot pjäsens innehåll och framför allt det faktum att Nora verkligen enligt lagen inte var tillåten att driva verksamhet och köpa hus. Med det sagt gav pjäsen några intressant tankar om Noras fortsatta liv, men inte tillräckligt minnesvärda för att bli mer än ett tidsfördriv.
Länk till Stadsteaterns sida om Ett dockhem 2
Ja, åren har gått och Nora har skapat sig ett nytt liv, men allt det - huset hon köpt, de utgivna böckerna - byggde på att hon inte hade en make och förmyndare, för rent legalt får inte en gift kvinna göra det hon har gjort. Så nu är det alltså dags för ännu en viktig underskrift, kanske ytterligare ett fuskande med datum, nu för att inte hela Noras liv skall slås omkull.
Men det går inte så enkelt som Nora hade hoppats. Visst hade hon väl räknat med att få gräla om sina livsval med sin enda förtrogna i det forna hemmet, Anne Marie (Marie Göranzon), och Noras argument är väl slipade efter femton års träning. Men så kommer Torvald (Philip Zandén) oväntat hem, och de två makarna konfronteras med varandra. Det är inte den kvittrande, harmlösa näktergalen Torvald möter nu, och argumenten viner genom luften. Det går att ha förståelse för hans känsla av svek, men samtidigt har han själv glömt hur han förminskade och misstrodde sin fru och förskönar livet de hade i sina egna minnen.
En svårare motståndare är dottern Emmy (Matilda Ragnerstam), en av dem till vilka Nora verkligen hade förpliktelser som hon smet från. Det är (dramaturgiskt) bra att Emmy inte är så bitter att det tar överhanden i deras konfrontation, men det hade kanske också varit bra att länka hennes mer konventionella val av livsväg med moderns svek? Under samtalet skall det visa sig att en urkundsförfalskning tycks tvinga fram behovet av ytterligare en, och det Nora begär för sig själv kan slå undan benen för Emmy på sin väg ut i livet.
Personerna på den stora, avskalade scenen talar och gestikulerar på ett sätt som är mer samtida med oss än med Ibsen. Det är bra till en början, för det gör det lättare att identifiera sig med människorna och deras känslor, istället för att hålla dem ifrån sig som 1800-talsmänniskor med andra restriktioner än vi. Dock tar det moderna över alltför mycket i slängigt talspråk och upprörda gester, vilket kontrasterar mot pjäsens innehåll och framför allt det faktum att Nora verkligen enligt lagen inte var tillåten att driva verksamhet och köpa hus. Med det sagt gav pjäsen några intressant tankar om Noras fortsatta liv, men inte tillräckligt minnesvärda för att bli mer än ett tidsfördriv.
Länk till Stadsteaterns sida om Ett dockhem 2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar