Att påbörja en ny filmserie i Harry Potters universum är en bra idé som gör många glada. Tänk att få se hur den magiska världen gestaltar sig i andra världsdelar och under andra epoker - i det här fallet det spännande 1920-talet i New York - och dessutom blanda in en massa underliga men roliga djur! Jag gick till IMAX-salongen med öppet hjärta och välvillig inställning. Men tyvärr blev jag ganska tidigt stressad av handlingen i filmen, för den är inte ett så glatt och familjevänligt äventyr som jag hade räknat med.
Newt Scamander kommer till Amerika med en väska som pockar på uppmärksamhet. Hur många spännande djur får det plats i den, kan man undra? Väldigt många, skall det visa sig, och de får plats där utan svårighet. Ändå är flera av dem ytterst nyfikna och tar sig ut ur den, vilket ger Newt Scamander stora problem eftersom han har sällsynt svårt att hålla ordning på dem.
New York i filmen är en grå och litet kall plats, som dessutom härjas av något stort och ilsket med stora krafter. Vet man också att många av människorna där lever knapert på tunga fabriksjobb och liknande, är det litet svårt att enbart skratta åt den peng- och glitterälskande Niffler som smiter in i banken och rafsar åt sig smycken och slantar, för hur många liv skapar den inte oreda i under sin långa snattarfärd? Speciellt illa ute blir den oskyldige Jacob Kowalski som kommit för ett be om ett lån för att öppna bageri, och plötsligt ser ut som en bankrånare. Som tur är dras han in i trollkarlarnas värld, och tillsammans med honom får vi i publiken storögda se hur människor med magiska krafter lever mitt bland alla vanliga New York-bor.
Många parallella historier pågår i filmen, och det är i sig inget negativt, men under den första halvan kämpar de om filmens fokus utan att få tillräckligt med kött på benen för att kunna pusslas samman. I New York finns människor som känner av existensen av magin och hatar och bekämpar den, och mest fanatisk av dem alla är den hårda Mary Lou Barebone. Hennes adopterade barn piskas in i hennes motståndsrörelse, men den äldste pojken Credence har några mystiska kontakter med en man från magikernas råd, en viss Mr. Graves. Det är fascinerande hur filmen i de scenerna låter magins värld framstå som en farlig lockelse som måste hållas hemlig i stil med homosexualitet - en bra liknelse, om än efter hand otrevlig när Graves kontakt med den unge pojken börjar likna grooming.
Newt Scamander har lättare hand med djur än med människor, och blir nästan lika perplex som Jacob Kowalski inför de två världsvana och självsäkra systrarna Tina och Queenie, som i strid med många regler bjuder de två herrarna på kvällsmat och övernattning. Eddie Redmayne förkroppsligar redan utan att försöka den blyge, tafatte unge mannen i liknande sammanhang, och när han nu dessutom spelar den människo-ovane Newt Scamander blir det i mina ögon tårta på tårta av nervösa leenden och undanflyende blickar. Riktigt charmant på ett gammaldags sätt är å andra sidan den haltande flirten mellan sensuella Queenie och överväldigade Kowalski.
Och det mest fantastiska i filmen är förstås de många underliga men fina vidunder som lever i Newt Scamanders väska. Så många, så stora, hur får de plats där? Den värld som öppnar sig när man kliver ned i väskan är underbart varierad. Där finns en savann, mindre kokonger för drakar som inte skall växa för mycket, klippor där andra varelser trivs, och ett snölandskap bakom en presenning. Magiskt, verkligen! Jag skulle gärna återvänt till väskans zoologiska parkvärld flera gånger, och kanske avstått från några av alla de gånger som djuren rymde och slog sönder nya hus och varuhus och snodde saker ur skyltfönstren - New York-kulisserna var för realistiska för att jag skulle kunna skratta bort all oordning de ställde till.
Ännu mer allvarligt i filmen var de två otäcka mord som skedde, med närbild på de vanställda döda, och att våra hjältar själva dömdes till döden och var på väg att förlora sina liv hux flux. Visst dog människor, till och med barn, i Harry Potter, men här skedde det så anonymt och utan tillfälle att sörja, att jag tog illa vid mig. Nej, jag blev aldrig rädd av filmen och inte ledsen på riktigt, men för mig är den en grå anomali i Potter-universat.
Newt Scamander kommer till Amerika med en väska som pockar på uppmärksamhet. Hur många spännande djur får det plats i den, kan man undra? Väldigt många, skall det visa sig, och de får plats där utan svårighet. Ändå är flera av dem ytterst nyfikna och tar sig ut ur den, vilket ger Newt Scamander stora problem eftersom han har sällsynt svårt att hålla ordning på dem.
New York i filmen är en grå och litet kall plats, som dessutom härjas av något stort och ilsket med stora krafter. Vet man också att många av människorna där lever knapert på tunga fabriksjobb och liknande, är det litet svårt att enbart skratta åt den peng- och glitterälskande Niffler som smiter in i banken och rafsar åt sig smycken och slantar, för hur många liv skapar den inte oreda i under sin långa snattarfärd? Speciellt illa ute blir den oskyldige Jacob Kowalski som kommit för ett be om ett lån för att öppna bageri, och plötsligt ser ut som en bankrånare. Som tur är dras han in i trollkarlarnas värld, och tillsammans med honom får vi i publiken storögda se hur människor med magiska krafter lever mitt bland alla vanliga New York-bor.
Många parallella historier pågår i filmen, och det är i sig inget negativt, men under den första halvan kämpar de om filmens fokus utan att få tillräckligt med kött på benen för att kunna pusslas samman. I New York finns människor som känner av existensen av magin och hatar och bekämpar den, och mest fanatisk av dem alla är den hårda Mary Lou Barebone. Hennes adopterade barn piskas in i hennes motståndsrörelse, men den äldste pojken Credence har några mystiska kontakter med en man från magikernas råd, en viss Mr. Graves. Det är fascinerande hur filmen i de scenerna låter magins värld framstå som en farlig lockelse som måste hållas hemlig i stil med homosexualitet - en bra liknelse, om än efter hand otrevlig när Graves kontakt med den unge pojken börjar likna grooming.
Newt Scamander har lättare hand med djur än med människor, och blir nästan lika perplex som Jacob Kowalski inför de två världsvana och självsäkra systrarna Tina och Queenie, som i strid med många regler bjuder de två herrarna på kvällsmat och övernattning. Eddie Redmayne förkroppsligar redan utan att försöka den blyge, tafatte unge mannen i liknande sammanhang, och när han nu dessutom spelar den människo-ovane Newt Scamander blir det i mina ögon tårta på tårta av nervösa leenden och undanflyende blickar. Riktigt charmant på ett gammaldags sätt är å andra sidan den haltande flirten mellan sensuella Queenie och överväldigade Kowalski.
Och det mest fantastiska i filmen är förstås de många underliga men fina vidunder som lever i Newt Scamanders väska. Så många, så stora, hur får de plats där? Den värld som öppnar sig när man kliver ned i väskan är underbart varierad. Där finns en savann, mindre kokonger för drakar som inte skall växa för mycket, klippor där andra varelser trivs, och ett snölandskap bakom en presenning. Magiskt, verkligen! Jag skulle gärna återvänt till väskans zoologiska parkvärld flera gånger, och kanske avstått från några av alla de gånger som djuren rymde och slog sönder nya hus och varuhus och snodde saker ur skyltfönstren - New York-kulisserna var för realistiska för att jag skulle kunna skratta bort all oordning de ställde till.
Ännu mer allvarligt i filmen var de två otäcka mord som skedde, med närbild på de vanställda döda, och att våra hjältar själva dömdes till döden och var på väg att förlora sina liv hux flux. Visst dog människor, till och med barn, i Harry Potter, men här skedde det så anonymt och utan tillfälle att sörja, att jag tog illa vid mig. Nej, jag blev aldrig rädd av filmen och inte ledsen på riktigt, men för mig är den en grå anomali i Potter-universat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar