I sin Stråkkvartett nr 1 F-dur (1884) skapar Valborg Aulin en stor klang av många små snabba noter, som en tavla med många detaljer, där stämmorna sedan regelbundet samlar sig i tydligare, kraftfulla svep av melodier. Sammanlagt blir det en fin musikalisk upplevelse, och Treitlerkvartetten spelar stråkkvartetten så att den kommer till sin rätt; inte så att de spelar ofokuserat, men hade de spelat med större precision hade musiken kunnat låta mer "spetsig" och inte lika inbjudande.
Nästa verk i konserten, Henri Dutilleux Stråkkvartett "Ainsi la nuit" (1976) innehåller skarpare motsatsförhållanden; kaskader av pizzicato genom stämmorna, varvat med långsammare och tyngre strofer. Musikerna var mycket samspelta i detta krävande stycke.
Eftermiddagens sista nummer var Stråkkvartett nr 5 (1934) av Béla Bartók. De fem satserna var sprängfyllda av energi, förutom nummer två Adagio molto, som var nästan uppgiven i sin stillsamhet. Men flera av de övriga satserna är dansanta; lockar sina lyssnare att ge sig hän i dansen men för oss sedan in i oväntade harmonier och tonarter. Den ovanligt stora kammarkonsertpubliken verkade mycket nöjd med konsertprogrammet och det fina framförandet av Treitlerkvartetten.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Eftermiddagens sista nummer var Stråkkvartett nr 5 (1934) av Béla Bartók. De fem satserna var sprängfyllda av energi, förutom nummer två Adagio molto, som var nästan uppgiven i sin stillsamhet. Men flera av de övriga satserna är dansanta; lockar sina lyssnare att ge sig hän i dansen men för oss sedan in i oväntade harmonier och tonarter. Den ovanligt stora kammarkonsertpubliken verkade mycket nöjd med konsertprogrammet och det fina framförandet av Treitlerkvartetten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar