Prinsessan Tiabeanie (BEAN!) är inte nöjd med alla förbud och begränsningar som omgärdar henne som enda barn till Kung Zøg av Dreamland, och ännu mindre med försöken att gifta bort henne med grannprinsar i lämpliga åldrar. Hon svingar hellre sejdlar på stadens ölhak, ger sig gärna ut på äventyr och är inte rädd för bråk. Nu är det dock inte bara Kung Zøg och hans rådgivare som har planer på Bean och Dreamlands framtid, utan även två mystiska figurer som betraktar skeendena från magiskt håll. De skickar demon en Luci till Bean, en liten rackare som skall lura henne in på fler och vådligare äventyr, och dessutom får hon sällskap av Elfo, en alv som flytt från sitt hemland för att han inte längre tål all gullighet och kolakokande.
Med Matt Groening som skapare till serien är det lätt att ha höga förväntningar på Disenchantment; kan den ha något av The Simpsons smarta samtidskritik eller Futuramas fantasifulla galleri av livsformer, och därtill vara lika rolig? Tyvärr når Disenchantment inte upp till de höjderna, och är inte ens särskilt bra om man släpper jämförelserna helt. Visst finns det ett brett persongalleri, men de enskilda figurerna är inte tillräckligt originella för att vara spännande. Visst finns det olika former av magi och monster i den medeltida världen där allt utspelar sig, och brutala bruk som halshuggning och insamling av pestsmittade, men de framställs inte med någon humoristisk finess, utan presenteras bara en i taget som bakgrundsdetaljer som skall vara där. Världsbygget blir varken sammanhållet eller intressant.
Idag förväntar vi oss av serier att de inte bara skall vara roliga i avslutade avsnitt utan även ha en lång story arc som räcker över hela säsongen, ja, ännu hellre över flera säsonger. En sådan tar form efter hand i Discenhantment, men samtidigt känns Luci som en tappad boll - skulle han vara ond? Lura Bean till farligheter? Varför blir inte hans uppdragsgivare besvikna på att han är en så kul och hjälpsam prick? Och Elfos hemliga förälskelse i Bean blir också mer en distraktion än något som skapar sympati och nyanser i gängets relationer.
För min del var avsnitt sju den punkt där jag fick en skymt av hur bra serien hade kunnat vara. När Elfo hade ljugit om att han visst hade en flickvän - med ett öga - och rött hår - så hittade minsann hans kumpaner flickvännen åt honom, en folkilsken jättekvinna från norr. Det banala skämtet vändes till något annat när det visade sig att "flickvännen" hade helt andra planer, och vändes sedan åter igen till något mer givande av hennes förehavanden vid hovet i Dreamland. Dessutom dök en av Beans friare upp från ett av de tidigare avsnitten, fortfarande i grisform efter sin olyckliga förvandling. Det är sådant som ger en serie djup; att ett skämt inte stoppar med en dråplig händelse utan tas vidare till något ännu roligare, och att man plockar upp trådar från tidigare avsnitt.
I de följande avsnitten sker riktigt olycksbådande saker, och plötsligt har allt ställts på huvudet och säsongen slutar med en enorm cliffhanger. Kan Disenchantment komma tillbaka med en riktigt välskriven och nyanserad säsong med mer och bättre humor? Det hoppas jag innerligen.
Med Matt Groening som skapare till serien är det lätt att ha höga förväntningar på Disenchantment; kan den ha något av The Simpsons smarta samtidskritik eller Futuramas fantasifulla galleri av livsformer, och därtill vara lika rolig? Tyvärr når Disenchantment inte upp till de höjderna, och är inte ens särskilt bra om man släpper jämförelserna helt. Visst finns det ett brett persongalleri, men de enskilda figurerna är inte tillräckligt originella för att vara spännande. Visst finns det olika former av magi och monster i den medeltida världen där allt utspelar sig, och brutala bruk som halshuggning och insamling av pestsmittade, men de framställs inte med någon humoristisk finess, utan presenteras bara en i taget som bakgrundsdetaljer som skall vara där. Världsbygget blir varken sammanhållet eller intressant.
Idag förväntar vi oss av serier att de inte bara skall vara roliga i avslutade avsnitt utan även ha en lång story arc som räcker över hela säsongen, ja, ännu hellre över flera säsonger. En sådan tar form efter hand i Discenhantment, men samtidigt känns Luci som en tappad boll - skulle han vara ond? Lura Bean till farligheter? Varför blir inte hans uppdragsgivare besvikna på att han är en så kul och hjälpsam prick? Och Elfos hemliga förälskelse i Bean blir också mer en distraktion än något som skapar sympati och nyanser i gängets relationer.
För min del var avsnitt sju den punkt där jag fick en skymt av hur bra serien hade kunnat vara. När Elfo hade ljugit om att han visst hade en flickvän - med ett öga - och rött hår - så hittade minsann hans kumpaner flickvännen åt honom, en folkilsken jättekvinna från norr. Det banala skämtet vändes till något annat när det visade sig att "flickvännen" hade helt andra planer, och vändes sedan åter igen till något mer givande av hennes förehavanden vid hovet i Dreamland. Dessutom dök en av Beans friare upp från ett av de tidigare avsnitten, fortfarande i grisform efter sin olyckliga förvandling. Det är sådant som ger en serie djup; att ett skämt inte stoppar med en dråplig händelse utan tas vidare till något ännu roligare, och att man plockar upp trådar från tidigare avsnitt.
I de följande avsnitten sker riktigt olycksbådande saker, och plötsligt har allt ställts på huvudet och säsongen slutar med en enorm cliffhanger. Kan Disenchantment komma tillbaka med en riktigt välskriven och nyanserad säsong med mer och bättre humor? Det hoppas jag innerligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar