Handling, rollfigurer och repliker är hämtade från Ingmar Bergmans betydelsefulla film från 1957. Moderniseringen är välgjord och nödvändig för en tid som inte längre fruktar Bibelns ord. Den apokalyps som beskrivs i inledningsscenen gestaltas som liksäckar som på löpande band lassas ned i ett hål som står öppet genom hela pjäsen; ett sterilt, mekaniskt avpoletterande av anonyma, menlösa människoliv.
Vår Antonius Block (Magnus Krepper) vaknar på marken i kamouflagegröna kläder hemkommen från ett modernt krig, och börjar spela om sitt liv med den stumma döden, kyligt men intensivt spelad av Charlotta Öfverholm, oberörbar i slät vit kostym. Schackpartiet utspelas i form av stiliserat handgemäng, och Block rör sig ruta för ruta närmare det runda hålet. Men innan han faller hinner mycket hända.
Vi ser moderna miljöer, lyktstolpar och busskurer, inte slitna och skräpiga utan tomma och ödsliga, opåverkade av mänskligt liv. Där finns inget förtroende längre utan allt är ett sökande efter saker att ta, eller efter syndabockar och någon att avreagera sig på. Otrohetsaffären mellan Skat och Lisa är ett tvångsmässigt kopulerande - men i bakgrunden ser vi ändå äkta kärlek i silhuetterna av skådespelarparet Mia och Jof.
Att iscensätta Det sjunde inseglet med modern dans är ett bra grepp, även om det ibland blir litet för mycket, särskilt när någon dansar och talar utförligt samtidigt. Mer gripande är det när flickan som nästan blir våldtagen viker sig litet i nacken och knäna - inte fysiskt skadad men tillknäckt ändå - och scenen sedan fylls av människor som går lika tillknäckta; alla med sina skador från olika håll.
Scenografin är mäktig och bjuder på många minnesvärda scener. Där är rullbanden som obönhörligen för kämpande människor mot det anonyma slukhålet, och skogen av lyktstolpar som kan svänga farligt när de inte bara dränker scenen i sitt kalla ljus. Det är effektivt när klungan av dansande statister i flock jagar ett nytt byte, ännu mer när de sniffar upp en ny svag person och snabbt byter riktning. Det är litet störande när de är klädda i modifierade Handmaid's Tale-dräkter; poängen med tjänstekvinnorna i Margaret Atwoods berättelser är ju att de inte är en homogen grupp av rättrådiga självplågare. Men när dansarna lever ut sin kallelse från Döden är det skrämmande vackert att se de röda kjolarna och det vita håret flyga över scenen och över hålet som bara de kan undkomma.
Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Det sjunde inseglet
Vår Antonius Block (Magnus Krepper) vaknar på marken i kamouflagegröna kläder hemkommen från ett modernt krig, och börjar spela om sitt liv med den stumma döden, kyligt men intensivt spelad av Charlotta Öfverholm, oberörbar i slät vit kostym. Schackpartiet utspelas i form av stiliserat handgemäng, och Block rör sig ruta för ruta närmare det runda hålet. Men innan han faller hinner mycket hända.
Vi ser moderna miljöer, lyktstolpar och busskurer, inte slitna och skräpiga utan tomma och ödsliga, opåverkade av mänskligt liv. Där finns inget förtroende längre utan allt är ett sökande efter saker att ta, eller efter syndabockar och någon att avreagera sig på. Otrohetsaffären mellan Skat och Lisa är ett tvångsmässigt kopulerande - men i bakgrunden ser vi ändå äkta kärlek i silhuetterna av skådespelarparet Mia och Jof.
Att iscensätta Det sjunde inseglet med modern dans är ett bra grepp, även om det ibland blir litet för mycket, särskilt när någon dansar och talar utförligt samtidigt. Mer gripande är det när flickan som nästan blir våldtagen viker sig litet i nacken och knäna - inte fysiskt skadad men tillknäckt ändå - och scenen sedan fylls av människor som går lika tillknäckta; alla med sina skador från olika håll.
Scenografin är mäktig och bjuder på många minnesvärda scener. Där är rullbanden som obönhörligen för kämpande människor mot det anonyma slukhålet, och skogen av lyktstolpar som kan svänga farligt när de inte bara dränker scenen i sitt kalla ljus. Det är effektivt när klungan av dansande statister i flock jagar ett nytt byte, ännu mer när de sniffar upp en ny svag person och snabbt byter riktning. Det är litet störande när de är klädda i modifierade Handmaid's Tale-dräkter; poängen med tjänstekvinnorna i Margaret Atwoods berättelser är ju att de inte är en homogen grupp av rättrådiga självplågare. Men när dansarna lever ut sin kallelse från Döden är det skrämmande vackert att se de röda kjolarna och det vita håret flyga över scenen och över hålet som bara de kan undkomma.
Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Det sjunde inseglet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar