Room av Emma Donoghue

Jack berättar om sitt liv för oss. Han fyller fem år idag! Ingen tårta eller presenter (än), men han är glad och stolt och frågar sin mamma om hur det var innan han föddes. Mamma och Jack pratar och leker och gör de nödvändiga sakerna för morgonrutinen. Det är inte en matta i rummet, det är Mattan. Det är inte en säng Jack sover i, det är Sängen. Allt i rummet är det enda av sitt slag, för Jack känner inte till något annat än rummet han och mamma bor i.

Jack och Mamma har en fin relation, de pratar mycket, har gymnastik och även en sorts skola med hjälp av TV:n och de böcker som finns i rummet. Men mellan lekarna och samtalen framkommer det att de är inlåsta i rummet av en man, Old Nick kallar Jack honom, som kommer och våldför sig på Mamma varje kväll. En vuxen läsare kan också lista ut att en del av lekarna som Jack och Mamma eller bara Mamma leker syftar till att försöka meddela omvärlden var de är.

Mitt förakt för Old Nick och alla fega kräk som likt honom tar sig rätten att föra bort och låsa in människor gör det då och då svårt att läsa bokens första hundratal sidor. Även om Old Nick inte tar stor plats i berättelsen, är varje sparat äggskal eller tillbakahållen inköpslista ett tecken på den makt han tagit sig över dem. Det som drar mig tillbaka till läsningen är Jacks mestadels glada röst och min beundran för Mamma som tar så fint hand om honom med mycket små resurser.

Mamma har valt att låta Jack tro att det inte finns något utanför rummet - att det de ser på TV inte är verkligt. Men hon har samtidigt inte gett upp hoppet om att lyckas fly. Att inviga Jack i sina planer blir därför dubbelt svårt, när det som finns utanför är okänt och kanske ännu farligare än hemma i Rummet.

Jag tyckte om hur Emma Donoghue lät Jack föra ordet och berätta om sitt liv som något naturligt och oftast roligt. Det gjorde det lätt att förstå hur skrämmande det var för Jack när han stötte på saker som var ovana för honom - inte Filten han kände till utan en annan filt - kan det vara så?

Även om det är Jack som för ordet, och även om han berättar med en femårings uppfattning om världen, får man en god bild av hur klok och stark människa hans mamma är. Berättarrösten är bitvis mer vuxen i sina beskrivningar än ett barn skulle klara av, men det är bra, för annars skulle historien halta och bli för mycket av kuriosa.

Room har filmatiserats, och filmen har goda möjligheter att vara bra, trots att så mycket av handlingen utgörs av Jacks funderingar.