Tillsammans med de fyra begåvade musikerna i Modiglianikvartetten fick vi göra en fin resa med utvalda nedslag i musikhistorien. Det började med Wolfgang Amadeus Mozarts Stråkkvartett Nr. 15 i d-moll KV 421 (1783), en av de fina kvartetterna inspirerade av vänskapen med Haydn. De unga männen i Modiglianikvartetten äger den skicklighet som krävs för att spela den porlande tonerna både rätt och lätt. I de första satserna ger moll-tonerna en vemodig klang till musiken, även om Andantet påminner om en vänlig, inbjudande vaggvisa. Men i sista satsen låter Mozart lekfullheten ta överhanden i en serie variationer över ett tema - roande, men det hade också varit vackert om han låtit kvartetten sluta allvarligare.
Robert Schumann skrev sina kvartetter efter studium av Mozarts, Haydns och Beethovens verk i genren, men hans Stråkkvartett i A-dur (1842) har ändå hans egen prägel; passionerad men ändå behärskad musik. Ensemblen fann rätt balans för att ge musiken uttryck; inte för tungt, inte för tekniskt, inte heller för romantiskt, och det gav ett mycket njutbart resultat.
Sista utannonserade verket för dagen var från den musikaliskt intressanta tiden alldeles i nittonhundratalets början: Maurice Ravels Stråkkvartett i F-dur (1903), dedikerad till Gabriel Fauré men tydligen mer uppskattad av Claude Debussy. Att höra den spelas på konsert tar onekligen fram kvartettens filmiska kvaliteter; inte att den låter som bakgrundsmusik eller ouvertyr utan som om den berättar en dramatisk historia för oss. Och än en gång utsökt framfört av Modiglianikvartetten.
Som extranummer fick vi ta ytterligare ett kliv framåt i musikens utveckling; sista satsen i Sjostakovitjs Stråkkvartett Nr.1 i C-dur (1938). Genom eftermiddagen hade verken steg för steg krävt mer expressivitet av musikerna, och nu brann de av passionen för musiken de skapade. Jag är mycket imponerad av Modiglianikvartetten och ser fram emot att höra dem många gånger igen.
Robert Schumann skrev sina kvartetter efter studium av Mozarts, Haydns och Beethovens verk i genren, men hans Stråkkvartett i A-dur (1842) har ändå hans egen prägel; passionerad men ändå behärskad musik. Ensemblen fann rätt balans för att ge musiken uttryck; inte för tungt, inte för tekniskt, inte heller för romantiskt, och det gav ett mycket njutbart resultat.
Sista utannonserade verket för dagen var från den musikaliskt intressanta tiden alldeles i nittonhundratalets början: Maurice Ravels Stråkkvartett i F-dur (1903), dedikerad till Gabriel Fauré men tydligen mer uppskattad av Claude Debussy. Att höra den spelas på konsert tar onekligen fram kvartettens filmiska kvaliteter; inte att den låter som bakgrundsmusik eller ouvertyr utan som om den berättar en dramatisk historia för oss. Och än en gång utsökt framfört av Modiglianikvartetten.
Som extranummer fick vi ta ytterligare ett kliv framåt i musikens utveckling; sista satsen i Sjostakovitjs Stråkkvartett Nr.1 i C-dur (1938). Genom eftermiddagen hade verken steg för steg krävt mer expressivitet av musikerna, och nu brann de av passionen för musiken de skapade. Jag är mycket imponerad av Modiglianikvartetten och ser fram emot att höra dem många gånger igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar