Året är 1920, en spännande tid! Avantgardet sysslar med musik, film, poesi och konst som övriga inte förstår sig på, och kreativiteten flödar. Men många älskar fortfarande klassisk musik från äldre tider. Filmen Marguerite börjar på en exklusiv tillställning för ett sällskap inom Paris högre societet. Musiker och sångare framför musik av Händel på en konsert till förmån för välgörenhet. Och allra sist, i vanlig ordning, ett sångnummer av värdinnan själv, baronessan Marguerite Dumont.
Bland de aspirerande musikerna och blasérade gästerna finns två oinbjudna, musikkritikern Lucien Beaumont och allkonstnären Kyrill von Priest, som plockar för sig av kanapéerna i väntan på den länge omsusade sånginsatsen från baronessan Marguerite. Och så börjar hon sjunga. Hon har valt ett välkänt men svårt stycke: Nattens Drottnings aria ur Mozarts Trollflöjten. Och som det låter! Fruktansvärt! Då och då ur takt, men allra mest så falskt, så falskt i de toner som skall vara höga, klara och rena.
Intensiv koncentration krävs av musikerna för att hålla masken. De vana åhörarna ler roat. De minst tålmodiga har stängt in sig i en annan sal för att slippa höra. De enda som imponeras av framförandet är de två snyltgästerna, framför allt von Priest, som tilltalas av "det djuriska, det vilda" i Marguerites sång. Själv skruvar jag mig plågat i biofåtöljen. Det är inte några få toner här och där som är fel, utan så gott som allt, och det skär i öronen.
Men Marguerite hör sig själv som en sångerska i klass med dem man hör på operans scener. Med sina världsliga tillgångar har hon byggt ett eget universum av musik. Hon samlar originalnoter, och på sitt slott har hon iscensatt fotosessioner av sig själv i scenkläder och dramatiska poser från de stora operorna. När hon läser Beaumonts välvilliga recension söker hon upp honom på hans tidning och inleder en vänskap med de båda unga männen.
Varje ögonblick i filmen utgörs av en balansgång mellan världen som Marguerite upplever och verkligheten. Varje person hon möter måste utföra den balansgången - underblåsa Marguerites missuppfattning eller sticka hål på bubblan, vilket är grymmast? Catherine Frot gör en lysande skådespelarinsats; hennes vackra, lätt åldrade ansikte är naket för alla känslor som drar fram inom henne. Hur skulle man kunna såra en så ärlig själ? Trotjänaren Madelbos stöttar sin husfru på alla vis, medan maken Baron Dumont har tröttnat och dragit sig tillbaka i uppgiven tystnad. Men tack vare de två unga männens uppmuntran börjar Marguerite sjunga offentligt. Hur skall en månghövdad publik reagera på hennes falsksång?
Filmen berättar en fascinerande historia på ett finkänsligt sätt, även om jag blev besviken på det melodramatiska slutet där alla började agera helt på tvärs mot sin karaktär. Jag väljer hellre att bortse från det, och fokusera på den till största delen charmerande historien och de lockande miljöskildringarna - sammet, spetsar, guld och glitter, några jazztoner och energin kring människor som skapade något nytt! Som motvikt till Marguerite finns birollen Hazel Klein, en verkligt sångerska i början av sin karriär. Hon ger filmen chansen att visa den mer seriösa sidan av konstnärskapet, och den hade gärna fått understryka ännu mer hur osäkert och fattigt det kan vara att slå sig fram som sångerska, när man inte har en förmögenhet i ryggen. Men huvudpersonen är ändå Marguerite, och hur viktigt det är att inte trampa på någon annans drömmar, även om de bygger på en livslögn.
Bland de aspirerande musikerna och blasérade gästerna finns två oinbjudna, musikkritikern Lucien Beaumont och allkonstnären Kyrill von Priest, som plockar för sig av kanapéerna i väntan på den länge omsusade sånginsatsen från baronessan Marguerite. Och så börjar hon sjunga. Hon har valt ett välkänt men svårt stycke: Nattens Drottnings aria ur Mozarts Trollflöjten. Och som det låter! Fruktansvärt! Då och då ur takt, men allra mest så falskt, så falskt i de toner som skall vara höga, klara och rena.
Intensiv koncentration krävs av musikerna för att hålla masken. De vana åhörarna ler roat. De minst tålmodiga har stängt in sig i en annan sal för att slippa höra. De enda som imponeras av framförandet är de två snyltgästerna, framför allt von Priest, som tilltalas av "det djuriska, det vilda" i Marguerites sång. Själv skruvar jag mig plågat i biofåtöljen. Det är inte några få toner här och där som är fel, utan så gott som allt, och det skär i öronen.
Men Marguerite hör sig själv som en sångerska i klass med dem man hör på operans scener. Med sina världsliga tillgångar har hon byggt ett eget universum av musik. Hon samlar originalnoter, och på sitt slott har hon iscensatt fotosessioner av sig själv i scenkläder och dramatiska poser från de stora operorna. När hon läser Beaumonts välvilliga recension söker hon upp honom på hans tidning och inleder en vänskap med de båda unga männen.
Varje ögonblick i filmen utgörs av en balansgång mellan världen som Marguerite upplever och verkligheten. Varje person hon möter måste utföra den balansgången - underblåsa Marguerites missuppfattning eller sticka hål på bubblan, vilket är grymmast? Catherine Frot gör en lysande skådespelarinsats; hennes vackra, lätt åldrade ansikte är naket för alla känslor som drar fram inom henne. Hur skulle man kunna såra en så ärlig själ? Trotjänaren Madelbos stöttar sin husfru på alla vis, medan maken Baron Dumont har tröttnat och dragit sig tillbaka i uppgiven tystnad. Men tack vare de två unga männens uppmuntran börjar Marguerite sjunga offentligt. Hur skall en månghövdad publik reagera på hennes falsksång?
Filmen berättar en fascinerande historia på ett finkänsligt sätt, även om jag blev besviken på det melodramatiska slutet där alla började agera helt på tvärs mot sin karaktär. Jag väljer hellre att bortse från det, och fokusera på den till största delen charmerande historien och de lockande miljöskildringarna - sammet, spetsar, guld och glitter, några jazztoner och energin kring människor som skapade något nytt! Som motvikt till Marguerite finns birollen Hazel Klein, en verkligt sångerska i början av sin karriär. Hon ger filmen chansen att visa den mer seriösa sidan av konstnärskapet, och den hade gärna fått understryka ännu mer hur osäkert och fattigt det kan vara att slå sig fram som sångerska, när man inte har en förmögenhet i ryggen. Men huvudpersonen är ändå Marguerite, och hur viktigt det är att inte trampa på någon annans drömmar, även om de bygger på en livslögn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar