Förväntningarna på den nya Star Wars-filmen var en underlig blandning av hopp och oro. Med delarna I-III i plågsamt minne var det enda många kunde sträcka sig till förhoppningen "Please don't suck!" Men längtan var stor, rädslan för spoilers större och IMAX-tekniken extra lockande, så visningarna under premiärveckan och ännu längre blev så gott som fullbokade. När de första lyckorusiga omdömena dök upp ökade suget ännu mer, och många vill se filmen flera gånger till.
Inte bara science fiction-älskare föll för det spännande äventyret Star Wars. A New Hope, och många minns vilken ljuspunkt filmerna var under barndoms- eller ungdomsåren. Samhällsklimatet inklusive biofilmer på sjuttiotalet hade länge varit inriktade på jordnära berättelser, i många fall så jordnära att de blev tråkiga. Plötsligt kom det en film med fascinerande miljöer på andra planeter, rymdfärder som byggde på både spännande teknik, handlag med reservdelarna och mod, och identifierbara hjältar och skurkar i en moderniserad saga.
Handlingen, miljöerna, karaktärerna och de överraskande vändpunkterna i originaltrilogin har älskats till småsmulor och blivit stapelvaror i den moderna berättartraditionen. Så hur bygger man vidare på något som både är ikoniskt och utnött?
Kritiker har menat att handlingen i den nya filmen, The Force Awakens, är en kopia av de tidigare filmerna. För egen del upplevde jag inte det som något negativt utan snarare som något bra och nästan nödvändigt. Precis som i del IV, A New Hope, har jediriddarna förlorat inflytande och fallit i glömska, men någonstans börjar kraften spira igen. Det finns ett diktatoriskt imperium som har byggt ett enormt vapen, och det finns en rebellstyrka som vill förstöra det vapnet.
Men idag är vi vana vid att ifrågasätta vad vi ser. Hjältarna och skurkarna kan inte vara lika svartvita som tidigare. Inte heller är ondskans hantlangare en anonym massa. I den nya filmen ser vi sålunda en av Imperial Stormtroopers, Finn, flyr sin roll och hamnar hos sina tidigare motståndare.
Arvet efter Darth Vader förvaltas men vrids också till något nytt. Kylo Ren i svart mask och mantel dundrar fram med tunga steg. Men han har inte den absoluta makten, respekten och självsäkerheten som Vader hade, och det lider han av. Ett tydligt exempel på hur Vader-gestalten vänds i sin motsats är när Kylo Ren tar av sig den maskförsedda hjälmen. Det ögonblicket är inte det länge uppskjutna och överraskande avslöjandet av en vanställd Darth Vader, utan avslöjandet att det är en stilig ung man under masken. Ja, så snygg är han att jag knappt kände igen skådespelaren, den bufflige Adam Driver från Girls. Jag gissar att han inte bara skönhetsopererat sin buckliga näsa utan även sveptes in i ett skimrande ljus av kameran för att skapa en ännu större kontrast till den gamla Vader-scenen.
De gamla hjältarna kan man ju inte vara utan: Han Solo, Chewbacca och prinsessan Leia. Deras personligheter har inte förändrats. Leia är fortfarande idealisten, beredd att ta upp kampen mot ett orättvist imperium ännu en gång, och Han Solo är fortfarande litet mer bekymrad om sitt eget skinn och med vandrarlust i blodet. För några ögonblick får vi försjunka i nostalgi tillsammans med dem, men omständigheterna är hårda och de har än en gång potentiellt dödliga uppdrag att utföra. Men visst är deras viktigaste uppgift ändå att ingjuta mod och hopp i såväl rebellrörelsen som biopubliken? Det finns en ny generation som kan ta över, och det är dags för de två föräldralösa ungdomarna Finn och Rey att drivas till att ta ställning och riskera sina liv för universum.
Vi får också se svindlande stridsscener mellan rymdskepp, mellan rymdskepp och försvarare på marken, och dueller man mot man; precis vad man vill ha av en actionfilm men förstärkt med laser. Besöket på Maz Kanatas bar, myllrande av livsformer i alla möjliga färger och former ger mersmak. Det är vackert, det är intensivt, det är en bra revival av en episk rymdsaga. Kraften vaknar. Vi kan känna ett nytt hopp.
Inte bara science fiction-älskare föll för det spännande äventyret Star Wars. A New Hope, och många minns vilken ljuspunkt filmerna var under barndoms- eller ungdomsåren. Samhällsklimatet inklusive biofilmer på sjuttiotalet hade länge varit inriktade på jordnära berättelser, i många fall så jordnära att de blev tråkiga. Plötsligt kom det en film med fascinerande miljöer på andra planeter, rymdfärder som byggde på både spännande teknik, handlag med reservdelarna och mod, och identifierbara hjältar och skurkar i en moderniserad saga.
Handlingen, miljöerna, karaktärerna och de överraskande vändpunkterna i originaltrilogin har älskats till småsmulor och blivit stapelvaror i den moderna berättartraditionen. Så hur bygger man vidare på något som både är ikoniskt och utnött?
Kritiker har menat att handlingen i den nya filmen, The Force Awakens, är en kopia av de tidigare filmerna. För egen del upplevde jag inte det som något negativt utan snarare som något bra och nästan nödvändigt. Precis som i del IV, A New Hope, har jediriddarna förlorat inflytande och fallit i glömska, men någonstans börjar kraften spira igen. Det finns ett diktatoriskt imperium som har byggt ett enormt vapen, och det finns en rebellstyrka som vill förstöra det vapnet.
Men idag är vi vana vid att ifrågasätta vad vi ser. Hjältarna och skurkarna kan inte vara lika svartvita som tidigare. Inte heller är ondskans hantlangare en anonym massa. I den nya filmen ser vi sålunda en av Imperial Stormtroopers, Finn, flyr sin roll och hamnar hos sina tidigare motståndare.
Arvet efter Darth Vader förvaltas men vrids också till något nytt. Kylo Ren i svart mask och mantel dundrar fram med tunga steg. Men han har inte den absoluta makten, respekten och självsäkerheten som Vader hade, och det lider han av. Ett tydligt exempel på hur Vader-gestalten vänds i sin motsats är när Kylo Ren tar av sig den maskförsedda hjälmen. Det ögonblicket är inte det länge uppskjutna och överraskande avslöjandet av en vanställd Darth Vader, utan avslöjandet att det är en stilig ung man under masken. Ja, så snygg är han att jag knappt kände igen skådespelaren, den bufflige Adam Driver från Girls. Jag gissar att han inte bara skönhetsopererat sin buckliga näsa utan även sveptes in i ett skimrande ljus av kameran för att skapa en ännu större kontrast till den gamla Vader-scenen.
De gamla hjältarna kan man ju inte vara utan: Han Solo, Chewbacca och prinsessan Leia. Deras personligheter har inte förändrats. Leia är fortfarande idealisten, beredd att ta upp kampen mot ett orättvist imperium ännu en gång, och Han Solo är fortfarande litet mer bekymrad om sitt eget skinn och med vandrarlust i blodet. För några ögonblick får vi försjunka i nostalgi tillsammans med dem, men omständigheterna är hårda och de har än en gång potentiellt dödliga uppdrag att utföra. Men visst är deras viktigaste uppgift ändå att ingjuta mod och hopp i såväl rebellrörelsen som biopubliken? Det finns en ny generation som kan ta över, och det är dags för de två föräldralösa ungdomarna Finn och Rey att drivas till att ta ställning och riskera sina liv för universum.
Vi får också se svindlande stridsscener mellan rymdskepp, mellan rymdskepp och försvarare på marken, och dueller man mot man; precis vad man vill ha av en actionfilm men förstärkt med laser. Besöket på Maz Kanatas bar, myllrande av livsformer i alla möjliga färger och former ger mersmak. Det är vackert, det är intensivt, det är en bra revival av en episk rymdsaga. Kraften vaknar. Vi kan känna ett nytt hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar