The Comeback

För promo-filmen försöker de få henne att säga "Jag trodde aldrig att jag skulle jobba igen!" men Valerie Cherish protesterar. "Sådär skulle jag aldrig säga, och jag jobbade ju igår..." För tolv år sedan var hon en stor stjärna i TV-serien I'm It. Nu år 2005 (när säsong ett spelades in), har man den (för den tiden) spännande och originella idén att följa henne dygnet runt med kameror och dokumentera hennes liv när hon efter flera år i skymundan får en roll i en ny sitcom, Room and Bored.

TV-serien The Comeback är en intressant meta-berättelse med många glidningar mellan verklighet och fiktion. Valerie Cherish spelas av Lisa Kudrow som också har en bakgrund i en komediserie, Friends, en framgång som det kan vara svårt att leva upp till. Att skådespelerskor har plågsamt nära till att betraktas som för gamla och osexiga får Valerie Cherish också uppleva dagligen vid inspelningen av Room and Bored, för trots att hon i våra ögon är vacker och full av energi, har hon rollen som Aunt Sassy i 80-talskläder, en litet pinsam biroll vid sidan om de unga skådespelarna som är huvudpersoner.

Visst är Valerie Cherish också litet jobbig, med sina överförklaringar, nervösa skratt och återkommande "så här brukade vi göra..." för folk som inte är intresserade. I de första avsnitten förstår man visserligen hennes lätt desperata handlingar för att bli tagen på allvar, och lider med henne under manusförfattaren Paulie G:s ständiga förolämpningar. Tack och lov får vi se en fin vänskap mellan henne och seriens unga stjärna, Juna som spelas av Malin Åkerman. Och i scener som nästan kommer som överraskningar, en i säsong ett och en i säsong två, får vi se hur älskad hon faktiskt är av sin publik. Välkomna avbrott från de ständiga motgångarna i inspelningsstudion och hemmet! Och tack och lov har hon sin trogne, uppskattande hårfixare Mickey vid sin sida.

Serien återupptogs för en säsong två år 2014, när dokusåpaformat hade blivit rutin och sociala medier lagt till ytterligare ett lager av stress. Valerie vill försöka sig på en ny omgång av att låta filma sitt liv, litet billigare än sist med hjälp av filmskolestudenter. Hon får en oväntad skjuts när hon får huvudrollen i serien Seeing Red, där hon i princip får spela sig själv. Det är Paulie G som skärpt till sig från tiden med Room and Bored, då han knarkade och var självdestruktiv och elak. Det är den perioden som han filmar i sin nya serie, men även med den nye och hyggligare Paulie G vid rodret så är Valerie Cherish/Mallory Church hans inbillade motståndare, med många jobbiga scener att spela för Valerie.

Efter några inledande turer som lägger upp handlingen utspelar sig säsong tre år 2026, och Valerie Cherish har fått huvudrollen i en ny komediserie, How's That?! Det enda problemet är att manus skrivs av AI. Till en början är det ett moraliskt dilemma, men efter hand visar sig också begränsningarna i AI:s kapacitet. Innan dess hinner vi dock få en fantastiskt rolig scen där skådespelarna är tacksamma över att slippa ha manusförfattare på plats, och spyr galla över alla idiotiska manusförfattare som har förstört deras inspirerade improvisationer.

Genom alla säsonger har handlingen The Comeback explicit tagit sig an förändringar i filmvärldens oskrivna kontrakt med omvärlden och publiken. Parallellt har den visat en aspekt av hur påfrestande livet kan vara för en skådespelare som är på väg att glida ned från toppen och måste kämpa för att ens behandlas människovärdigt. Från alla håll pressas Valerie Cherish av krav, får utstå förolämpningar och ständigt oroa sig för att bli bortglömd eller göra något som får katastrofala följder. Det är bara i korta stunder som vi påminns om att hon är en hygglig människa, och att hennes vilja att göra väl inte bara orsakar problem utan faktiskt får goda efterverkningar. Och till slut, i säsong tre, blir de här uppskattande ögonblicken fler, samtidigt som Valerie Cherish själv har nytta av sin uthållighet och erfarenhet för att säga ifrån när något är på väg att bli riktigt dåligt. De tre säsongerna av The Comeback är bra tidsdokument av Hollywood under tre decennier, och också tänkvärd och roande underhållning.

Black Bag av Luke Kennard

Många är kallade till livet som skådespelare, men få kan verkligen leva av det. Vi möter en av dem som tragglar i Luke Kennards fantastiskt smarta och roliga roman Black Bag. En bekant anordnar mordmysterier där vår namnlöse huvudperson då och då får hoppa in i olika roller, och så får han en mager slant att klara sig på någon månad till. Däremellan söker han andra skådespelarjobb. Många av dem rör pjäser som skall gestalta akuta samhällsproblem, flera går också ut på att skådespelarna arbetar fram handlingen tillsammans. Vår berättare berättar med bitsk humor hur plågsamt illa resultat dessa teman, dessa arbetsformer brukar ge. Men det är de jobb som finns, och det är dem han söker. Vid en provspelning blir han anmodad att rapportera om en översvämning. Litet trotsigt börjar han yla en lång ton, varvid hans intervjuare en efter en stämmer in. När de avslutat sitt ylande ber de honom än en gång att annonsera översvämningen.

I think that most people who choose to spend their free time seeing a play about climate change are probably already on board with the message, I say. And the idea that a devised theatre piece could reach anyone outside the customary audience for devised theatre pieces is clearly nonsense. So I suppose the real question is: if a theatre was gradually filling with water, would you rather see this piece of shit or Hedda Gabler?

The assistants both look at the director, one smiling, the other with his lips pursed.

No, this is good, the director says, writing something on his tablet with a little white stick. This is actually the kind of honesty we're looking for.

Oh, I say, great. Because this, if it isn't altogether beneath contempt, is a capitualtion to the utter impoverishment of our own discourse to the point where we might as well not have developed the capacity for language in the first place. I hope we do all get washed away in a flood.

The director's stick clicks against the tablet.

We can use that, he says, then smiles.

All of that said, I would still also really like to be in the play, I say.

Han får inte rollen. Men litet senare får han faktiskt ett uppdrag som verkar skumt men visar sig vara både lukrativt och omvälvande: iklädd en svart säck, där bara benen sticker ut, skall han två gånger i veckan vara med på Dr. Blends föreläsningar i psykologi på universitetet. Han får gärna gå omkring på campus före och efter, men skall inte tala med någon annan är Dr. Blend. Snabbt gör han sig hemmastadd i den svarta säcken och börjar bära den även när han inte måste. black bag är som sin egen varelse om han betraktar med ömhet vare sig han är i den eller ej.

Studenterna är till en början irriterade på den konstiga lektionsdeltagaren, men inne i den svarta säcken försjunker vår berättare i en halvdvala där några ord från föreläsningen flyter in i tankarna, tillsammans med doften av skokräm från den närmast sittande kvinnan. Ofta flyger hans fantasi iväg till ett drömt liv i en svensk småstad, tillsammans med den äldre kvinnan Birgitta som får honom att känna sig välkommen med lugnande ordspråk på svenska.

Vännen Claudio som lever på att live-streama sitt videospelande har ett öga för vad som går att skapa en hype kring och göra pengar på. Hur kan man paketera black bag? Vad kan man sälja? I periferin kommer han på saker som då och då dyker upp och skakar om black bags kontemplationer. En annan person som dras till black bag är universitetsprofessorn Justine, som inleder ett förhållande som både skapar förvirring och intressant spänning i black bags liv.

Luke Kennard låter sin huvudperson vara lika bildad och välformulerad som han själv säkerligen är, och ger honom en personlighet med en bra balans mellan att låta sig svepas med i de underliga situationer som hans svarta säck drar åt sig, och en distans till omgivningens reaktioner och önskemål på hans existens. Svårigheterna med att vandra runt i en svart säck som inskränker ens synfält och rörelseförmåga vägs upp av den psykologiska tryggheten som vår berättare känner när han är black bag istället för sig själv. Från första till sista sidan är boken Black Bag smart och rolig, till den grad att jag skulle vilja glömma bort den helt och läsa om den igen.

Jag är Ulla Winblad på Folkoperan

Föreställningen börjar med dryga dussinet Bellmanhistorier, levererade i munnen på varandra så det blir till ett högljutt sorl. I en tid utan sociala medier var det ju genom sånger, berättelser och skämt som rykten spreds, och så har Carl Michael Bellmans musik och Ulla Winblads rykte stannat i allas medvetande i över två sekler. Vad hade sångerna om henne för inverkan på det dagliga livet för Maria Christina Kiellström, som hon egentligen hette? Det är det vi får höra om i operan Jag är Ulla Winblad, dock litet väl litet om rumlaråren som besjungs av Bellman. Trots att vi kan följa henne genom Bellmans sånger hade det varit fint att se henne ha roligt, fast också jobbigt, tillsammans med gubbarna som också fått evigt liv, men det är en smärre anmärkning på en i övrigt ypperlig opera.

I en inledande scen från år 1794 ramlar Bellman in på krogen som Maja-Stina driver, och charmar henne tills hon till sist faller tillbaka i sin roll som Ulla Winblad, den hon tidvis försökt undkomma. Så går vi tillbaka i tiden till 1764, där dåtidens moral och stränga jurister försöker stuka en stursk Maja-Stina. Hon räddas undan spinnhuset genom att den inflytelserika kopplerskan Lovisa von Plat, Platskan, engagerar henne i sin jungfrubur. Hela sällskapet darrar och pulserar när jungfrurna leker med lystna herrar, matchade av det böljande draperiet ovanför dem. Men när Maja-Stina försöker ta reda på sin framtid hos en spådam blir ljuset ödesmättat gröngult, då hennes svårgripbara öde verkar bjuda på både ljus och mörker.

Ljussättningen gör mycket för den sparsmakade scenografin, liksom utstyrslarna. Allas kläder går i huvudsak i giftgula nyanser, svärtade på ett sätt som faktiskt mer får det att liknar skugga över marmorstatyer än smuts. En nymodighet som kom till landet vid samma tid, potatisen, blev ju tillsammans med nubbe, sill och dill lika evigt ursvensk som de festande människor som Bellman satte på pränt.

Andrea Tarrodis musik är underbart medryckande. Kabarékänsla präglar de gladare mötena med Bellman, och slingor ur de kända melodierna pinglar in i de i övrigt drivna operaklangerna; Så lunka vi så småningom, Stolta stad! Men när ryktet hinner upp Maja-Stina i Norrköping dit hon flyttat för att lämna Ulla Winblad bakom sig, så sjunger kören av illvilliga om och om igen de annars så vackra raderna Vila vid denna källa..., hetsigt och ryckigt och skrämmande.

Tre fantastiska kvinnoröster förgyller föreställningen: Hanna Dorsin som den äldre Ulla Winblad, Tessan-Maria Lehmussaari som den yngre Ulla Winblad, och den magnifika Karolina Blixt som Platskan. Männen står dem inte långt efter; Björn Kjellmans inlevelsefulla röst som den äldre Bellman, och Wiktor Sundqvist som unge Bellman och faktiskt ännu mer imponerande när han återkommer som Överste Skytt, Maja-Stinas ungdomskärlek. Det som kunnat bli en distraherande utvikning mot slutet av berättelsen blir en gripande och minnesvärd kärleksförklaring man gärna skulle stannat längre i. Dock, efter den extraordinärt välskrivna och kärleksfullt framförda operan går det bara att vara lycklig och tacksam.

Länk till Folkoperans sida om Jag är Ulla Winblad

Foto: Mats Bäcker

Staden av Perhat Tursun

Vår namnlöse berättare rör sig på stadens gator utan att känna sig hemma där, eller ens någonstans i världen. När han skrev på sitt anställningskontrakt intygade han att han inte behövde bostad. Den leende men ändå iskalle mannen på firman pekade ut flera stavfel som han skrattade åt och krävde rättning på, medan vår berättare såg ännu fler stavfel som han hoppades inte skulle märkas. Han har alltid tyckt om stavfel och på olika sätt försökt läsa in nya betydelser i dem. Skulle han kunna skriva tydligare på sitt hemspråk, uiguriska? Nej, det kan han ännu mindre av än de kinesiska skrivtecken som så lätt blir fel.

Och han har ingen bostad i Ürümqi. Han har försökt att sova över i en vrå på kontoret, men man kom på honom, och nu måste han söka ett rum i staden. När arbetsdagen är över går han ut på gatorna som alla är insvepta i en dimma där andra människor dyker upp. Många av dem har fula ansikten som beskrivs av vår berättare i detalj. Många av dem beter sig också avståndstagande - i bästa fall stirrar de oförstående, i värsta fall blir de aggressiva. Mannens utseende och dialekt gör honom till en oönskad främling i staden, det står klart redan av den förste han möter, en man som går förbi och muttrar "Hugg ner människorna från de sex städerna... Hugg, hugg, hugg, hugg, hugg, hugg, hugg, hugg, hugg, hugg..." Med "de sex städerna" menas uigurernas hemtrakter.

Förutom felstavade ord, brukar vår huvudperson addera och analysera siffror som dyker upp i vardagen, för att lösa dem som chiffer och kanske hitta ledtrådar till livet i dem. En smutsig, trampad lapp från kontorets golv innehåller några siffror där den enas oläslighet gör den ännu mer lockande och nödvändig att tyda. Under hans irrfärder längs bakgatorna kommer mannen att andra lappar och föremål på marken vilka han försöker tolka och sätta in i större sammanhang. När han ser en nyckel på gatan tänker han

    Vart gick den här nyckeln? Den var rätt stor. [...] Kanske hade personen som tappat den letat efter den ett tag. Om det var en kvinnas nyckel väntade hon nog utanför porten utan att kunna ta sig in, medan hennes granne kikade på hennes fylliga kropp genom ett hål i sin egen dörr och fantiserade om att de låg nakna bredvid varandra.

    Eftersom det finns mer än två miljoner människor i den här staden måste det finnas mer än två miljoner nycklar här. Vissa har ju inte bara en eller två nycklar, utan hela nyckelringar. Just nu var jag kanske den enda personen i staden som inte ägde en nyckel. Jag bodde här i mellanrummen mellan de ordentligt låsta husen, utan en enda nyckel eller tillgång till en öppen dörr.

Jag kände ingen i den här underliga staden, så jag kunde inte ha vare sig vänner eller fiender här.

Den sista meningen upprepas flera gånger genom boken, men fastän den borde vara sann, späs invånarnas fientlighet mot främlingar på av hans uiguriska ursprung.

När minnen från barndomen och den våldsamme fadern tränger sig på, får man ännu mer förståelse varför han sedan barndomen försökt läsa i så väl skrivtecken som slumpmässiga föremål för att förstå hur världen hänger ihop. Men till de låsta dörrarna, den täta dimman och de aggressiva människor som dyker upp ur den verkar det inte finnas någon nyckel till förståelse för den uiguriske mannen i Ürümqi.

The Shining på Malmö Opera

Framlyktorna på bilen som familjen Torrance anländer i ser hotfulla ut - vi vet ju var ondskan kan finnas i en historia av Stephen King. Den här gången är det Overlook Hotel vi är på väg till, och pappa Jacks skämt om att hysta sonen Danny/Doc över kanten från utsiktspunkten har en dålig ton. När familjen sätter sig sig i bilen igen har det smugit in en blåklädd pojkfigur som bara Danny kan se i baksätet.

Foto: Emmalisa Pauly

Hotelldirektören välkomnar Jack och Wendy Torrance som skall se efter hotellet medan det är stängt under lågsäsongen. Hotellets kock Dick Hallorann tar Doc avsides för att tala. Han känner igen pojkens förmåga att se mer än andra, och varnar honom för att hotellet är fullt av oroliga andar av dem som dött där - inte sällan under grymma omständigheter. Se bort! Låtsas som att du inte ser dem!

Samma avbrutna livsöden läser Jack om i dokumenten som är på väg att brännas upp i den opålitliga värmepannan. Divan som skar upp handlederna i sitt badkar... Förre vaktmästaren Delbert Grady som blev galen och högg ihjäl sin fru och tvillingdöttrar för att "tillrättavisa" dem... I ett sjukligt, grönaktigt sken tar personerna ur hotellets historia form och bjuder in Jack till baren där festen alltid pågår. Hans sinnesstämning förvärras ytterligare av visionerna av den döde fadern, barndomens plågoande som pressar Jack att även han "tillrättavisa" sin olydiga familj. Så blandas dålig självkänsla, upprepade misslyckanden och en toxisk idé om familjens överhuvud till hat mot ens allra närmaste.

Doc kan inte låta bli att utforska hotellet, hur skrämmande det än är, och blir fysiskt attackerad när han möter de olika spökena. Även Wendy känner av den växande oron, och hennes hopp om att familjen skall komma varandra närmare slår över i skräck för vad hotellet gör med Jack, och vad Jack kan göra med familjen. 

Skickligt dras operascenens kolsvarta draperier uppåt, nedåt och åt sidorna för att forma knivskarpa inramningar till hotellrum, dörrar och hissdörrar. Mörka gestalter smyger fram och skakar osynligt om de levande människorna, medan de döda lockar och lockar Jack med sin eviga fest - otäcka men spännande. Musiken är skarp och har ofta en oroande disharmoni, utom när Dick Halloran sjunger. Då vänds klangerna äntligen till något tryggt, buret av Luthando Quaves vackra röst.

Länk till Malmö Operas sida om The Shining

Foto: Jonas Persson

The Boroughs

The Boroughs verkar som ett bra ställe att åldras på. Du får ditt eget hus nära andra pigga pensionärer, och när du blir för dement för att klara dig själv, så flyttar du in på The Manor, där personalen hjälper dig dygnet runt. Men det är ytterst motvilligt som Sam flyttar till The Boroughs, fortfarande sorgsen efter hustruns död.

TV-serien The Boroughs är en rysare, och istället för att låta oss undra vad som gömmer sig bakom väggarna i det lilla samhället får vi redan tidigt en ganska god blick på den otäcka varelse som förgriper sig på invånarna i natten, och till och med dödar någon ibland. Att Sam ser en av dem in flagrante men blir tillbakavisad av sjukvårdarna gör det också klart att de som styr stället har ett finger med i spelet. Sam och grannen Wally börjar i hemlighet att undersöka vad som pågår i deras hem, och när grannen Judy upptäcker dem ansluter hon sig också. 

Parallellt med det upptäcker Judys man Art något underligt och spännande, medan Renee irriteras av konstiga stölder i butiken hon driver. Steg för steg kommer deras spaningar närmare varandra, men också in i fokus för dem som absolut inte vill avslöjas. Ledtrådarna är ganska tydliga men med några förvirrande stickspår - hur kommer det sig att gamla TV-apparater påverkar varelserna, och varför ser Sam sin döda hustru men pixelerad, som en trasig TV-bild?

Säkert känner många tittare en aning hjärtsnörp över att karaktärsskådespelare med en lång karriär nu klassas som och stängs in i pensionärsboende - Alfred Molina, Alfre Woodward, Denis O'Hare, Bill Pullman, Mary McDonell och inte minst Geena Davis. Det är en liten tröst att den senare fortfarande är en kapabel skönhet, attraktiv även för unga snygga män, och inga av de övriga pensionärerna plågas av synliga krämpor eller rörelsehinder. Vad värre är, är att handlingen är så banal och dialogerna är så extremt taffliga. Missförstånd och känsloutbrott är som kalkerade på de simplaste filmscener man kan dra sig till minnes. Mysteriet är inte så spännande som man skulle önska, och även när det som spretar i dess lösning förklaras, så känns den inre logiken knapphändigt ihopklistrad. En andra säsong av The Boroughs styrdes av, och det var nog bäst så.

Jitterbug av Gareth L. Powell

Det är kanske tur att människor i gemen inte intresserar sig så mycket för astronomiska fenomen. När först Neptunus och sedan Uranus löses upp och försvinner sker inga panikrusningar bland jordens befolkning. Det är först när Saturnus drabbas som allmänheten ställer upp teleskop för att se på förödelsen. Några funderar till och med på att förstörelsen av solsystemets planeter om ett tag kan komma att nå jorden. 

Efter prologen hoppar handlingen några decennier in i framtiden, där även Mars börjat drabbas av det mystiska sönderfallet, men i gengäld har åtta ännu mer mystiska skaldelar byggts upp där asteroidbältet förr låg - enorma, och med en atmosfär och lämplig för mänsklig kolonisation. Rymdfarten har gjort några stora skutt framåt, och vi möter kapten Copernicus Brown och den eklektiska besättningen på hans skepp Jitterbug, som stannar till för att svara på ett nödrop från ett annat rymdskepp. Aj aj, brukar det inte vänta hemska saker när man svarar på nödrop från okända skepp? Men när de kommer fram har det värsta redan hänt - ett piratskepp och skeppet det försökte borda är båda sönderskjutna av vapen från ett ännu mäktigare skepp som redan gett sig av igen. Ombord på det jagade skeppet finns dock fortfarande lasten som alla var ute efter - den fräcka unga kvinnan Amber Roth, och med henne någon hemlighet som uppenbart är värd att jaga och döda för. Inte oväntat hamnar Copernicus och Jitterbug mitt i en konspiration mellan politiska aktörer, men vad värre är är att hemligheten som Amber smugglade verkar antyda att något ännu farligare är på väg att hända med solsystemet. 

Gareth L. Powell hinner med några intressanta miljöskildringar av den koloniserade månen, och av den annalkande faran som får alla att jaga efter mer information. Men en del språng i handlingen sker litet för lätt, såväl uppdagandet av hemliga investeringar i teknik som hur någon som nyss var ens fiende blir snäll och samarbetsvillig. De sista kapitlen lassar på så många fantastiska tekniska och kosmologiska under att man blir yr - machina Deus ex machina - vilket stjälper bokens inre trovärdighet. Men boken Jitterbug är ändå snabb och rolig att läsa, inte minst för de korta internet-annonserna som dyker upp i slutet på en del kapitel och ger en bredare utblick över den framtid där handlingen utspelar sig.

Fler böcker av Gareth L. Powell:

Light of Impossible Stars

Jane Horneys sista timmar på Helsingborgs Stadsteater

Det börjar den 19 januari 1945, när Jane Horney tar avsked från sin sömnige käresta Jörgen, efter en natt med Heinz. Jane viftar undan förebråelserna - Ja, Heinz är nazist, det är ju beklagligt... Men den charmiga Jane Horneys umgänge med män i nazisternas toppskikt ger henne goda möjligheter att skaffa hemlig information från dem och till och med undsätta danska fångar i tyska läger. Eller är kanske Jane ändå en spion för Tyskland? Misstankarna om henne har väckts i den danska motståndsrörelsen. Nu tar hon in på Grand Hotell i Malmö och möter väninnan Bodil. Vid midnatt skall hon stiga ombord på fiskebåten Tärnan för att rentvå sitt namn.

Redan på hotellet börjar stämningen bli mystisk, fastän vännen Bodil bjuder på riktigt kaffe och kaka. I nattens mörker slår vågorna hårt i Öresund, samma smala sund mot Danmark vi åskådare passerade bara något kvarter utanför teaterbyggnaden. Jane stiger ombord på båten - och träffas av två skott. Men åttio år senare vet vi fortfarande inte exakt vad som hände den natten. Dagen den 19 januari börjar om igen, och igen. Jane går igenom några saker igen - grälet med Jörgen, kaffet med Bodil - men några detaljer ändras medan hon letar efter förklaringen till sin egen död. Historien snurrar runt, runt i allt snabbare tempo, och det verkar som att Jane Horney är fast i sin egen gåta. Det är en bra väg som teateruppsättningen väljer, att inte försöka klistra på ett svar som inte finns utan gräva djupare i frågan.

Uppsättningen på Helsingborgs Stadsteater spelar upp mysteriet om Jane Horneys död, utan att tappa mänskligheten hos henne och medaktörerna i dramat, eller glömma bort sorgen över att ett människoliv släcks. Lillans scen utnyttjas skickligt genom de många dörrarna på scenen som öppnar och stänger för möjligheter och hot. Det är sympatiskt att alla tre skådespelarna kan ta på sig en vinröd turban eller basker och bli en dubblerad eller tripplad Jane, så att hon inte behöver vara ensam under sina sista timmar i livet.

Länk till Helsingborgs stadsteaters sida om Jane Horneys sista timmar

Foto: Emmalisa Pauly

Oskuldens museum

Kemal är tillsammans med Sibel. I Turkiet på 1970-talet är det egentligen inte tillåtet med sex före äktenskapet, men man ser genom fingrarna för unga par som går stadigt och har i sikte att gifta sig. Sibel och Kemal kommer båda från fina familjer, rör sig i glamourösa kretsar i Istanbul och unnar sig lyxvaror från Väst. När Kemal spontant går in i en butik för att köpa en väska åt Sibel, möter han sin avlägsna släkting Füsün. Hon är ung och mycket vacker. 

Det uppstår trubbel med väskköpet, och Kemal föreslår att Füsün skall möta honom i en lägenhet som familjen äger för att lösa problemen. Det är ju inte helt hederligt av Kemal att på det sättet låta sin lust få spelrum, när han är på väg att förlova sig med Sibel och med kunskapen om att Füsün kan få dåligt rykte. Men attraktionen mellan dem båda är stark, och snart är de båda ett älskande par, men i hemlighet, bara på en plats i hela världen, "Nådahuset" dit bara de två kommer.

Men samtidigt pågår förberedelserna för Kemals och Sibels förlovningsfest. Hur Kemal tänker är svårbegripligt, men han bjuder in Füsün till festen. Visst har hon hela tiden vetat om förlovningen, men på det glittrande spektaklet står det klart för henne att Kemal inte delar sin verkliga värld med henne - den där man lovar varandra trohet, den som är fylld av rikedomar som hon och hennes föräldrar inte ser en skymt av hemmavid. När hon försvinner ur Kemals liv tar han det hårt, och förhållandet med Sibel och alla andra vänner börjar lösas upp.

Det är fint att Orhan Pamuks berättelse med namnet Oskuldens museum inte stannar där så många andra grandiosa berättelser om otillåten kärlek och krossade hjärtan slutar, utan med god känsla för psykologi går vidare och tar sig överraskande vägar. Kemal söker Füsün och tror sig se henne överallt på Istanbuls gator. Till slut möter de varandra äntligen igen, men då är hon gift med en annan. Kemal blir en gäst i familjens hus och äter middag hos dem nästan varje kväll i åtta år, under en täckmantel av affärsintresse i makens regissörsplaner och Füsüns önskan att bli filmstjärna. Mest av allt är det ändå närheten till Füsün han söker, och genom att plocka på sig en sak i taget ur familjens hem skapar han grunden till det som skall komma att bli Oskuldens museum.

Orhan Pamuk är i sina böcker alltid bra på att ge en känsla för interiörerna, de som är vardag för Istanbulbor men okända för de flesta av oss läsare. Filmatiseringen av boken Oskuldens museum ger förstås en ännu bättre bild av såväl glamourösa som triviala miljöer i 1970-talets Turkiet - filmvisningarna utomhus på sommarkvällar, den trånga och överdekorerade lägenheten där Füsüns familj bor, de backiga gatorna utanför. TV-serien ger oss också ögonblick av reflektion över sorgen och tvekan som kommer av ett komplicerat liv, antingen i form av Kemals inre röst eller Füsüns avvisande när hon inte längre litar på att Kemals avsikter är äkta. Så blir inte Oskuldens museum ett monument som förhärligar en olycklig kärlekshistoria, utan en aldrig färdig historia om att försöka hantera livets slag även när man vet att man aldrig kommer att komma över dem.

The Renovation av Kenan Orhan

Hotet om att kastas i fängelse var anledningen till att Dilara och hennes make och far flydde från Turkiet. Men nu har hon, helt obegripligt, en turkisk fängelsecell i sin lägenhet i exilen i Italien. Efter den utdragna badrumsrenoveringen lämnade hantverkarna efter sig en cell med sparsam inredning för en fånge och en dörr med en lucka för mat. Det är som att tyranniets repression har följt efter dem, att det som finns i deras tankar också tagit fysisk form. Fängelsecellen är som en smutsig hemlighet som Dilara vill skydda sin demente far från. När maken i sin tur ser den får han panik och flyr från staden.

Det är alltså inte bara ett felaktigt rum Dilara har fått utan faktiskt en cell i ett turkiskt fängelse, förbunden med hennes sovrum via en dörr. När en vakt och en förman går förbi i korridoren blir de inte ens förvånade, men nämner att även de just har byggt om och utvidgat fängelset. De intilliggande cellerna börjar fyllas med kvinnliga fångar. Först är de avvaktande när Dilara försöker fråga dem varför de spärrats in. Efter hand börjar hon göra sig hemmastadd i cellen. En aning av det saknade hemlandet går att känna där, i rösterna och de svaga dofterna utifrån.

Med hjälp av troper från science fiction gestaltar Kenan Orhan den blandning av längtan, oro och skuldkänsla som någon som flytt en diktatur kan känna, i Dilaras fall utökat på grund av faderns tilltagande demens som gör dagarna svårare. Inslagen av magisk realism varvas med rena fakta från det tilltagande förtrycket i hemlandet, i form av minnen eller telefonsamtal med de kvarblivna mostrarna och fastrarna. Mostrarnas röster och viskningarna i fängelset tydliggör hur Dilara  alltid är några steg bort från det som verkligen händer, en känsla som bär på sin egen tyngd att jämföra med att stanna kvar och fängslas av en alltmer maktfullkomlig tyrann.

Solaris på Dramaten

Kris Kelvin landar på rymdstationen utan att ha hört något från dess besättning. Han är psykolog och utsänd för att skriva en rapport om tillståndet på forskningen om den underliga planeten över vilken skeppet har kretsat i åratal. Till slut dyker Doktor Snaut upp men svarar undvikande på frågor. Professor Sartorius är ännu mer avvisande. Efter hand framgår det att Professor Gibarian, den ende som Kris Kelvin haft kontakt med innan, just tagit sitt eget liv. Om Kelvin sover så kommer han att förstå mer, övertalar honom de båda männen.

En kvinna som helt och hållet liknar Kelvins döda hustru Harey finns där när han vaknar. Det är obegripligt. Kelvin löser mysteriet genom att göra sig av med det, och skicka ut varelsen i en rymdsond. Men det hjälper inte, snart dyker ännu en exakt kopia av Harey upp. Vi får inte (direkt) veta vilka plågsamma minnen som tagit form för Snaut och Sartorius, men de berättar att "gästerna" började dyka upp efter att Gibarian bestrålade planeten med röntgenvågor. 

Redan innan spöken från det förflutna dök upp i fysisk form lär männen på forskningsskeppet ha varit på väg in i galenskap, efter åratal av isolering och fruktlösa försök att förstå det obegripbara. Med bara halvt underbyggda resonemang kastar Sartorius och Snaut fram idéer om ett nytt experiment för att få en reaktion från planeten.

Kris Kelvin kastade inte ut den andra kopian av Harey, och halvt motvilligt låter han sig tillsammans med henne vaggas in i en kopia av den kärlek de hade på jorden. Harey-gästens ständiga frågor och konstateranden utvecklas från naiva till mer komplicerade, och framstår som rationella och faktiskt mer mänskliga än forskarnas halvt förvirrade teorier. 

Dramatiseringen av Stanislav Lems bok Solaris gör det lågintensiva kaoset och svårhanterade smärtan synlig i Snauts och Sartorius irrfärder över scengolvet, väl spelade av Danilo Bejarano och Erik Ehn. Nina Togner Fex är lysande som "gästen" Harey; lätta glidningar mellan tydliga människominnen och insikten om att hon är något helt annat. Att huvudrollen Kris Kelvin är märkligt anonym och passiv kan inte Rasmus Luthander lastas för. Några detaljer i uppsättningen skär; användandet av verbet "lämna" (även om jag vet att denna anglicism nu officiellt godtas), och att Kris Kelvins alltför raskt upplästa inledningsmonolog skapar en stress när det vore bättre att börja pjäsen med ett segt lugn. Men det är ändå övervägande bra att få se och tänka över den här klassiska berättelsen i ett nytt format.

Länk till Dramatens sida om Solaris

Foto: Sören Vilks

Widow's Bay

Med rätt PR så skulle samhället Widow's Bay kunna bli lika populärt som Martha's Vineyard, trots det litet ödesdigra namnet. Det är i alla fall borgmästaren Tom Loftis förhoppning, och han jobbar hårt för att bjuda in gäster och recensenter från fastlandet. Att några av öborna försöker hejda honom med sitt eviga tal om en förbannelse är inget han vill lyssna på. Allra mest är det Wyck Crawford som försöker avråda honom, pekandes på alla tragedier med övernaturliga toner som skett på ön under dess historia. Tom vacklar mellan en liten aning om att de gamla historierna nog är sanna, och bestämt avfärdande av vidskepligheter. För att bevisa att varningarna är överdrivna går han bland annat med på att övernatta ensam i hotellrummet där det sägs spöka.

Serien Widow's Bay, med många skådespelarfavoriter som Jeff Hiller, Stephen Root och Dale Dickey,  balanserar ypperligt skickligt mellan skräck och humor. Det skrämmande i historien tar form på olika sätt - smygande oro, överraskningar i mörkret, attacker av läskiga varelser. Att stämningen då och då lättas av en vass replik eller komisk scen förtar inte allvaret i de många hoten som vilar över ön och dess invånare, eller sympatin med de mest utsatta öborna. En av dem är Patricia som arbetar på borgmästarkansliet. Hon är litet udda och utstött sedan hon tjugo år tidigare var den enda flickan som överlevde slashermördaren The Boogeyman, så när ondskefulla krafter på nytt börjar röra sig behöver hon vara extra alert.

De tio avsnitten av de första säsongen gör då och då krokar till historier som i praktiken är fristående, men ändå bidrar till att bygga upp historien kring Widow's Bay. Därtill kommer tillbakablickarna till den möjliga förbannelsens början. Finns det kanske ett sätt att bryta den, så att de som en gång föddes på ön skall kunna lämna den utan att bli galna eller dö på kuppen? När den största stormen blåser upp är det ingen som vet något säkert. Men vi tittare kan vara mycket nöjda över att det kommer en andra säsong, även om öborna kanske inte är lika glada.

Bandy Futura av Nils Håkanson

Som frilansande kulturjournalist och dokumentärfilmare kan Sanna inte välja och vraka mellan uppdragen. Den alltmer perifera sporten bandy hör inte till hennes intresseområden, men generös finansiering från näringslivshöjdaren K. F. Bergenströmmer har sänt henne på research på Sjöaremossens Isbana i norra Halland. Intresset för matchen, publiken och de frivilliga funktionärerna kan inte tvingas fram. Men redan i inledningskapitlet lyser ett välkomnande ljus i miljöskildringarna igenom Sannas motstånd mot uppdraget. Bit för bit skall hon komma att vinnas över till sporten vars dragningskraft dör ut i takt med  landsorterna där den en gång blomstrade; lillebrodern till ishockeyn med färre men hängivna följare.

Uppdraget kompliceras av motstridiga påbud från finansiärerna. K. F. Bergenströmmer kallar henne till sig för att lyriskt berätta minnen från pojkårens bandyupplevelser. Liknande historier får Sanna, ofta oombett, höra från andra åldrade bandyspelare och åskådare:

[] det var en ovanlig final: en tidig vårvärme hade omöjliggjort spel på Stockholms stadion, varför finalmatchen mellan Nässjö IF och Edsbyn IF behövde flyttas. Men var fanns då en spelbar is? Man sökte land och rike runt efter en sjö som fortfarande var frusen och fann Perstorpsgölen utanför småländska Eksjö. Och trots att Perstorpsgölen i princip ligger mitt ute i blåbärsriset spelades matchen inför över 15 000 personer som var utspridda på sjöns stränder, somliga på raskt hopsnickrade läktare, andra på klippor, uppklängda i träd eller sittande på pappas axlar.

Men från K. F. Bergenströmmers dotter Marie Schytt kommer visioner om en moderniserad form av bandy, Bandy Futura, som kan spelas på mindre banor inomhus (alltså året runt) och tävla i framgång med hockeyn. Så skickas Sanna på researchresor runt om i världen, och till slut också till Ryssland.

Men det är i Sverige, på de stora utomhusbanorna i de små bandytrogna kommunerna runt om i landet, som Sanna via halvmystiska ledtrådar får en ny familj av udda existenser med bandyn som gemensam nämnare. Boken Bandy Futura har många komiska ögonblick, ofta baserat på Håkansons förmåga att överrumpla med långa uppräkningar där mycket drastiska händelser kontrasterar alldagliga fenomen. Han smyger också in samtidsanalyser om en allmän avförtrollning av livet i stil med vad han noggrant gick igenom i den tidigare boken Tung metall. Även om handlingen börjar spreta litet väl mycket i de sista kapitlen, stannar värmen från termosflaskan invid en smältande isbana kvar länge.

Fler böcker av Nils Håkanson:

Ödmården

Tung metall