Under de sista åren av min tonårstid läste jag alla böcker av Hjalmar Bergman som jag kom över, och jag minns en uppsättning av Clownen Jac med Riksteatern som kom till min lilla stad och överväldigade mig. Diptyken Farmor och Vår Herre och Clownen Jac var mina absoluta favoriter. Att göra den inre monologen i Farmor och Vår Herre rättvisa i en scenuppsättning kan vara svårt, men den gedigna ensemblen med Yvonne Lombard i spetsen ingav förtroende.
Till att börja med gillade jag att de äldre skådespelarna även spelar sina yngre jag i scenerna från ungdomen, såsom Lars Lind som Axelsson och förstås Farmor Agnes själv, men ibland blev dubbelexponeringen svårsmält, främst i form av Farmor Agnes barn, där äldste sonen Gabriel spelas av Shanti Roney, och de tre yngre syskonen av skådespelare ur en äldre generation. Dock är Thérèse Svensson lysande i sin överlägsenhet när hon tillrättavisar den ingifta Agnes, som nyss var piga hos den välbärgade släkten Borck.
Korsklippning mellan dåtid och nutid är inget ovanligt, men lyckas inte så bra i den här uppsättningen. Det är mycket som skall berättas i första akten, och det hastas igenom utan att få den tyngd som skulle behövas. Så är det i andra akten dags för Farmor Agnes födelsedagskalas, tillställningen då hon skall ge sina arvingar några överraskningar och näpsningar men för första gången i livet blir motsagd själv. Bristen på förankring i första akten fortsätter; det är fortfarande mycket som skall berättas och nu görs det i grälform.
Det som ändå kommer ut av det hela är livslögnen som Farmor Agnes byggt sin självbild på, en undran om hur lögnerna och förvillelsen kunde gå så djupt, och vad som drev Agnes till det. Vi har sett henne hårdna inför hot från sina närmaste, hårdna till någon som alltid är på sin vakt, benhårt håller fast vid vad hon ser som rätt för att inte bli lurad, och som vänder sin hårdhet tillbaka mot alla utom en älskad och utvald liten pojke.
Och pojken kommer verkligen till födelsedagsfesten, Nathan, ända från Amerika! Det finaste i pjäsen är stillheten när Farmor och Nathan möts i långa omfamningar. Kärleken mellan dem är skadad men stark; båda två är skadade små människor som bitit ihop och tagit sig vidare. Shanti Roney är charmigt irriterande och nervig, och bär med sig en egen historia av lögn och sorg. Stadsteaterns uppsättning av Farmor och Vår Herre är skev och otillfredsställande, men ger ändå några glimtar av berättelsens smärtpunkter.
Länk till Stadsteaterns sida om Farmor och Vår Herre
Till att börja med gillade jag att de äldre skådespelarna även spelar sina yngre jag i scenerna från ungdomen, såsom Lars Lind som Axelsson och förstås Farmor Agnes själv, men ibland blev dubbelexponeringen svårsmält, främst i form av Farmor Agnes barn, där äldste sonen Gabriel spelas av Shanti Roney, och de tre yngre syskonen av skådespelare ur en äldre generation. Dock är Thérèse Svensson lysande i sin överlägsenhet när hon tillrättavisar den ingifta Agnes, som nyss var piga hos den välbärgade släkten Borck.
Korsklippning mellan dåtid och nutid är inget ovanligt, men lyckas inte så bra i den här uppsättningen. Det är mycket som skall berättas i första akten, och det hastas igenom utan att få den tyngd som skulle behövas. Så är det i andra akten dags för Farmor Agnes födelsedagskalas, tillställningen då hon skall ge sina arvingar några överraskningar och näpsningar men för första gången i livet blir motsagd själv. Bristen på förankring i första akten fortsätter; det är fortfarande mycket som skall berättas och nu görs det i grälform.
Det som ändå kommer ut av det hela är livslögnen som Farmor Agnes byggt sin självbild på, en undran om hur lögnerna och förvillelsen kunde gå så djupt, och vad som drev Agnes till det. Vi har sett henne hårdna inför hot från sina närmaste, hårdna till någon som alltid är på sin vakt, benhårt håller fast vid vad hon ser som rätt för att inte bli lurad, och som vänder sin hårdhet tillbaka mot alla utom en älskad och utvald liten pojke.
Och pojken kommer verkligen till födelsedagsfesten, Nathan, ända från Amerika! Det finaste i pjäsen är stillheten när Farmor och Nathan möts i långa omfamningar. Kärleken mellan dem är skadad men stark; båda två är skadade små människor som bitit ihop och tagit sig vidare. Shanti Roney är charmigt irriterande och nervig, och bär med sig en egen historia av lögn och sorg. Stadsteaterns uppsättning av Farmor och Vår Herre är skev och otillfredsställande, men ger ändå några glimtar av berättelsens smärtpunkter.
Länk till Stadsteaterns sida om Farmor och Vår Herre
 |
| Foto: Markus Gårder |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar