Det var sju år sedan Stadsteatern senast satte upp Cabaret, men det är alltid välkommet att få se den igen, musikalen som spelar upp en av de mest vågade och vilda epokerna i världshistorien och de mörka strömningar som ledde till en av de värsta epokerna i världshistorien. 2015 års uppsättning skiljer sig i upplägget från 2008:s, och det är bra.
Med den begåvade Sarah Dawn Finer i rollen som Sally Bowles kan man lägga större fokus på hennes sångnummer och ge dem större tyngd i föreställningen, och det är mycket bra. Den andra lysande stjärnan är den karismatiske Robert Fux som konferenciern, som också är ypperlig i alla sina nummer. Kring sig på Kit Kat Club har han skickliga dansare klädda i kroppsstrumpor med guldglittermuffar.
Scenografin visar ett Berlin i förfall: valvet över scenen på Kit Kat Club var en gång imponerande, men nu har färgen flagnat. Den nyanlände amerikanen Clifford Bradshaw (Linus Wahlgren) schackrar till sig ett möblerat rum hos Fräulein Schneider (Lill Lindfors), som måste hyra ut rummen i sin lägenhet för att klara sig. En annan av hyresgästerna är Fräulein Kost, som tar emot soldater och andra betalande älskare i en rasande fart. Hon spelas med humor och fräckhet av Maja Rung.
En annan överlevare är Sally Bowles, som sjunger på Kit Kat Bar och sover hos den som tar sig an henne. Den snällaste och mest välkomnande av alla männen i Berlin är Clifford Bradshaw, så de tränger ihop sig på hans rum med hennes scenklänningar och hans skrivmaskin. Förödande på kort sikt för hans författarambitioner när hon ständigt drar ut honom på fest, men i det långa loppet en upplevelse att aldrig glömma.
På Kit Kat Bar och däromkring går det snabbt att skaffa och skrota amorösa förbindelser. Sången Money blir extra krass med den brutala avverkning av kroppar som pågår runt scenen - en otäck men nödvändig bismak i virvlet av ben och glittermuffar. Den undertonen får också Sally Bowles paradnummer Cabaret, tack vare Sarah Dawn Finers inkännande tolkning.
Men äkta kärlek med långvarig trohet finns också - eller skulle kunna finnas. Fräulein Schneider uppvaktas av den vänlige frukthandlaren Herr Schultz (Johan Rabaeus). På ålderns höst vågar de två börja tro på ett liv tillsammans, tills omgivningen upptäcker att Herr Schultz är jude och jagar bort kärleken.
Fler och fler uniformerade och hakkorsprydda personer börjar dyka upp och påverka stämningen. En del skräms av vad de ser vara på väg, medan andra vägrar tänka sig hur illa det kan gå och hoppas på att allt kan fortsätta som tidigare. Vi vet hur det gick, och vi får inte glömma att titta efter tecknen på tilltagande hat och intolerans i vår egen tid. Bra att musikalen Cabaret finns, som en glittrande, lockande varningstriangel.
Länk till Stadsteaterns sida om Cabaret
 |
| Foto: Matilda Rahm |
Scenografin visar ett Berlin i förfall: valvet över scenen på Kit Kat Club var en gång imponerande, men nu har färgen flagnat. Den nyanlände amerikanen Clifford Bradshaw (Linus Wahlgren) schackrar till sig ett möblerat rum hos Fräulein Schneider (Lill Lindfors), som måste hyra ut rummen i sin lägenhet för att klara sig. En annan av hyresgästerna är Fräulein Kost, som tar emot soldater och andra betalande älskare i en rasande fart. Hon spelas med humor och fräckhet av Maja Rung.
En annan överlevare är Sally Bowles, som sjunger på Kit Kat Bar och sover hos den som tar sig an henne. Den snällaste och mest välkomnande av alla männen i Berlin är Clifford Bradshaw, så de tränger ihop sig på hans rum med hennes scenklänningar och hans skrivmaskin. Förödande på kort sikt för hans författarambitioner när hon ständigt drar ut honom på fest, men i det långa loppet en upplevelse att aldrig glömma.
På Kit Kat Bar och däromkring går det snabbt att skaffa och skrota amorösa förbindelser. Sången Money blir extra krass med den brutala avverkning av kroppar som pågår runt scenen - en otäck men nödvändig bismak i virvlet av ben och glittermuffar. Den undertonen får också Sally Bowles paradnummer Cabaret, tack vare Sarah Dawn Finers inkännande tolkning.
Men äkta kärlek med långvarig trohet finns också - eller skulle kunna finnas. Fräulein Schneider uppvaktas av den vänlige frukthandlaren Herr Schultz (Johan Rabaeus). På ålderns höst vågar de två börja tro på ett liv tillsammans, tills omgivningen upptäcker att Herr Schultz är jude och jagar bort kärleken.
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Länk till Stadsteaterns sida om Cabaret
2 kommentarer:
Cabaret på Stadsteatern var en bra föreställning som jag kan rekommendera att se, men Cabaret är en bra musikal med kittlande och tankeväckande stoff i form av nattklubbs-dekandens och gryende nazism i det tidiga 30-talets Tyskland.
Jag har dock vissa invändningar mot uppsättningen. Först för att sångerna saknar den snärtighet, eller kanske fräckhet, som t.ex. finns i den amerikanska filmen. Kanske beror detta på textöversättningen eller framförandet. Det andra jag ogillar är att Stadsteatern här, när den skall gestalta dekadent nattklubb i 30-talets Berlin, låter de nutida skådespelarna uppträda i hudfärgade helkroppsstrumpor! Inte för att jag kräver strippande på scen, men var är den nakna svettiga huden? Det skall ju förställa dekadens, vid det som brukar framställas som en av dekadensens historiska höjdpunkter! Tyvärr verkar samtidens (skör?)livsfientliga moralism få råda även här.
Pluspoäng dock till uppsättningen för den förfallande dekoren och sågspelande från balkongen.
Tack för din kommentar, Håkan! Jag håller med om att dansarna på Kit Kat Club kunnat vara fräckare, men jag tror också att deras hetta inte nådde ända bort till de bortersta bänkraderna vid Stora Scenen. Däremot tyckte jag att kroppsstrumporna och glittermuffarna var roliga och läckra, och framför allt litet skönt sjaviga.
Skicka en kommentar