Jag har alltid velat uppskatta Staffan Göthes pjäser familjen Cervieng, ända sedan jag först såg En uppstoppad hund på 1980-talet och fram tills nu. Sveriges nutidshistoria förtjänar en rundmålning av småstadslivet, och Staffan Göthe är en sympatisk man med ett gott öga för detaljer. Men En uppstoppad hund har aldrig blivit någon bättre upplevelse för mig, inte ikväll på Stadsteatern, inte för tiotalet år sedan på Stadsteatern, inte ens för nästan trettio år sedan med Riksteatern då jag försökte insupa allt jag såg för att lära mig mer om världen.
Pjäsen är av det slaget där handlingen främst talas fram i ordrika repliker, och språket flyter sällan naturligt trots att det inte tyngs av invecklade meningar. För mig gör det att rollerna inte får personlighet och att scenerna inte hänger ihop. Scenografin på Klarascenen, med en nästan Eschersk trappa som vindlar sig runt sig själv och ned i underjorden, understryker känslan av dockskåp där figurer flyttas runt för att göra en historia.
I huset bor människor som är typer snarare än helgjutna individer. Allra mest sticker det svårbegripliga paret Gunnel och Per-Erik Ljungh (Eva Rexed och Jakob Fahlstedt) ut, trots en antydan till röd tråd i Gunnels uppflammande ilska och efterföljande självförbråelser. En fantastisk skådespelerska som Lena B Eriksson kan bara med nöd och näppe få sin roll som centralfiguren Linnéa Cervieng att lyfta. Större tur med karaktärerna har har Jörgen Thorsson som fyller adjunkt Bengt-Teddy Lampa med sin egen självdistanserade humor, och Katarina Cohen som svassar fram med studsande lockar som småstadsvampen Nattbiträdet.
Pjäsen bestämmer sig inte för om den är en komedi eller tragedi, och det är den i sin fulla rätt att inte göra, men resultatet blir ett konstigt icke-läge mellan båda, och bara någon gång glimmar det till i skratt eller bränner till i sorg. När det plötsligt blir åttiotal har det glädjetörstande Nattbiträdet dragits in i narkotikamissbruk. Då gör det ont att se henne vackla över scenen, ropande efter Love, och hennes eländiga lilla hund (Mina Azarian) följa efter med orolig blick. Men i övrigt kände jag inte att jag levde tillsammans med människorna i det rymliga trähuset.
Länk till Stadsteaterns sida om En uppstoppad hund
Pjäsen är av det slaget där handlingen främst talas fram i ordrika repliker, och språket flyter sällan naturligt trots att det inte tyngs av invecklade meningar. För mig gör det att rollerna inte får personlighet och att scenerna inte hänger ihop. Scenografin på Klarascenen, med en nästan Eschersk trappa som vindlar sig runt sig själv och ned i underjorden, understryker känslan av dockskåp där figurer flyttas runt för att göra en historia.
I huset bor människor som är typer snarare än helgjutna individer. Allra mest sticker det svårbegripliga paret Gunnel och Per-Erik Ljungh (Eva Rexed och Jakob Fahlstedt) ut, trots en antydan till röd tråd i Gunnels uppflammande ilska och efterföljande självförbråelser. En fantastisk skådespelerska som Lena B Eriksson kan bara med nöd och näppe få sin roll som centralfiguren Linnéa Cervieng att lyfta. Större tur med karaktärerna har har Jörgen Thorsson som fyller adjunkt Bengt-Teddy Lampa med sin egen självdistanserade humor, och Katarina Cohen som svassar fram med studsande lockar som småstadsvampen Nattbiträdet.
Pjäsen bestämmer sig inte för om den är en komedi eller tragedi, och det är den i sin fulla rätt att inte göra, men resultatet blir ett konstigt icke-läge mellan båda, och bara någon gång glimmar det till i skratt eller bränner till i sorg. När det plötsligt blir åttiotal har det glädjetörstande Nattbiträdet dragits in i narkotikamissbruk. Då gör det ont att se henne vackla över scenen, ropande efter Love, och hennes eländiga lilla hund (Mina Azarian) följa efter med orolig blick. Men i övrigt kände jag inte att jag levde tillsammans med människorna i det rymliga trähuset.
Länk till Stadsteaterns sida om En uppstoppad hund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar