Jag säger det ofta och tänker det ännu oftare: konsertserien Filharmoniker i närbild ger chansen att visa uppriktigt spännande kombinationer av instrument. För eftermiddagens konsert var det nio musiker som i olika konstellationer bjöd på mycket fin musik.
De två första styckena var medryckande glädjekällor: Richard Strauss Till Eulenspiegel...einmal anders! "Grotesque Musicale", i arrangemang av Franz Hasenöhrl som innehöll flera variationer på Strauss ekande tema för Till Eulenspiegel. Därefter följde Mozarts Kvintett i Ess-dur för horn, violin, två violor och cello, där hornet spelar huvudrollen. Markus Maskuniitty spelade sitt instrument både skickligt och känsligt, och bjöd på både virtuositet och fin mjuk klang.
Efter paus kom Leoš Janáčeks spännande Concertino för piano, klarinett, horn, fagott, två violiner och viola. Spännande för oss lyssnare, men kanske mindre så för musikerna som fick långa pauser i stycket? I var sina satser fick horn, klarinett och stråkarna duellera mot pianot. Nej, det kan inte ha varit tråkigt att lyssna på det, vare sig man satt på scenen eller i publiken, så originella och infallsrika var Janáčeks slingor och takter.
I sista verket fick den nya gruppen av musiker dock samarbeta och bygga klanger, och mycket sköna dessutom. Ernst von Dohnányis Sextett för piano, klarinett, horn, violin, viola och cello inledde med en lång, dramatiskt romantisk sats, fortsatte med en långsam sats där enskilda välmatchade känslosprång stod ut ur den förtätade stämningen. Nästa sats var underbart varierad; från vaggvisa för barn över springande i trappor till kärleksfull stillhet, och så raskt in på sista satsen som spratt av energi. Det var ett mycket vackert och roligt stycke, och de begåvade musikerna på scenen ställde både musiken och sig själva i god dager med sitt engagerade framförande. Jag är mycket tacksam över det fina och varierade programmet, och över att än en gång få närbilder av några av de skickliga musikerna i Kungliga Filharmonikerna.
 |
| Till Eulenspiegel, staty i Mölln, Tyskland |
Efter paus kom Leoš Janáčeks spännande Concertino för piano, klarinett, horn, fagott, två violiner och viola. Spännande för oss lyssnare, men kanske mindre så för musikerna som fick långa pauser i stycket? I var sina satser fick horn, klarinett och stråkarna duellera mot pianot. Nej, det kan inte ha varit tråkigt att lyssna på det, vare sig man satt på scenen eller i publiken, så originella och infallsrika var Janáčeks slingor och takter.
I sista verket fick den nya gruppen av musiker dock samarbeta och bygga klanger, och mycket sköna dessutom. Ernst von Dohnányis Sextett för piano, klarinett, horn, violin, viola och cello inledde med en lång, dramatiskt romantisk sats, fortsatte med en långsam sats där enskilda välmatchade känslosprång stod ut ur den förtätade stämningen. Nästa sats var underbart varierad; från vaggvisa för barn över springande i trappor till kärleksfull stillhet, och så raskt in på sista satsen som spratt av energi. Det var ett mycket vackert och roligt stycke, och de begåvade musikerna på scenen ställde både musiken och sig själva i god dager med sitt engagerade framförande. Jag är mycket tacksam över det fina och varierade programmet, och över att än en gång få närbilder av några av de skickliga musikerna i Kungliga Filharmonikerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar