En soluppgång i ett rum, ett vattenfall under Brooklyn Bridge - är det publikfriande kitsch (till ibland spektakulära priser) eller genuin, visionär konst? Innan jag såg utställningen Verklighetsmaskiner på Moderna Muséet var jag kluven, men nu är jag hänförd. Det han tänker ut och presenterar är så skönt, just skönt. Visst kittlas det fram omedelbara reaktioner från hjärnans nöjescentrum av de fina färgerna och formerna, men där finns också något att kontemplera vilket lämnare en djupare upplevelse.
Till att börja med finns en stor glasmonter med lockande, varierade geometriska former. Det är en samling av tredimensionella skisser där Eliasson tillsammans med matematikern och arkitekten Einar Thorsteinn undersökt möjliga strukturer. Föremålen har samlats under ett drygt decennium men nu har Moderna Muséet köpt in det så att man kan komma tillbaka och se och förundras! Det är en tröst, när man går in i salarna med verk som snart inte skall vara kvar.
Under den svängande fläkten, som alltså utför en extra rotation förutom den i fläktbladen, kan man gå fram till den stora, trinda glaskulani väggen. Den visar en förvrängd bild, och jag försöker ett tag hitta mig själv tills jag inser att det den visar inte är en spökvärld utan mig men med andra föremål, utan det som finns på andra sidan väggen, där jag inte varit förut. Även kommen till andra sidan, och när en liknande kula återkommer senare i föreställningen, är det lika lockande att se Einarssons verk genom ytterligare ett verklighetsvridande filter.
På väggen i första salen sitter en meteorit, svart, blank och vacker. Man får röra den! Medan jag, efter uppmaning, tänker på hur den färdats genom rymden för att hamna på museum, känner jag efter hur många av dess spännande vinklar som passar perfekt i min kupade hand. Som om den vore gjord för mig. Strax intill är hela väggen klädd med mossa, men den får man tyvärr inte röra. Jag gillar att mossan inte är presenterad som något naturligt växande, utan har fästs på ett o-naturligt men estetiskt vis av människohand på ett ståltrådsgaller. Olafur Eliasson skapar nya verkligheter.
I nästa rum finns ett stort, snedställt kaleidoskop. Jag älskar kaleidoskop och bilderna de kan skapa. Inga färgstarka småbitar finns i det här kaleidoskopet för att forma vackra mönster, men effekten av vinklarna och speglarna som speglas är ren och tillräckligt vacker i sig själv.
Strax intill finns en genombruten vägg byggd av speglar i diamantmönster. Vad man kan se i den är sig själv, verken bakom en i nya format, det fascinerande mönstret av vinklar i sig självt, och plötsligt en annan människa på andra sidan väggen.
Förbi en gultonad boll av speglar och lysrör som visar sig vara mer harmoniskt utplacerade än vid första ögonkastet, går man in i en mörklagd avgränsning där en blåfärgad vattenfontän enbart belyses under ögonblicket vattnet är på maximal höjd, innan det faller ned igen. Kontinuiteten i fontänen är totalt bruten och det ser enbart ut som glasskulpturer som byter form i mörkret. En annan vattenlek är det tjugotre år gamla verket Beauty, där belysningen får fallande vattendroppar och vattendimman runt omkring att se ut att bölja, som ett hårsvall eller något annat som man skulle vilja röra vid... men inte kan.
I en stor sals mitt rör sig ett antal färgfilter och svartmålade metallskivor kring en ljuskälla och skapar tillsammans en rörelse av färg och skuggor på de vita väggarna. Förutom färgleken njuter jag av att se min och andras skuggor mot väggen - skarpa då vi är nära väggen, stora och suddiga då vi är nära ljuskällan. I lyckosamma stunder har man tre skuggor i olika färger. Det kan låta banalt men är mycket rogivande och skapar en fin stämning i rummet.
Your condensation, en konkav klase av reflekterande glasbollar i olika storlekar visar sammanlagt 321 bilder av åskådaren, invävda med glasbollarnas egna grannar. Det är ett verk så läckert att jag vill ta på det och ta med mig hem, liksom de flesta andra av verken i utställningen, faktiskt. Dock kanske inte verket intill, The Sandstorm Park, trots att det är fascinerande att se på hur slangen som hängts från taket kastas runt av kraften i sin egen utblåsning mot sandhögarna den hänger i, samtidigt som den ritar nya spår i sanden.
I Room for one colour från 1997 gör ljuset från sodiumbaserade lampor att allt i rummet går i en skala från gult till svart. Vad var det för färg på mina kläder nu igen? Allt matchar plötsligt ännu mer än man tänkt, och alla detaljer framstår extra tydligt. Känns det olustigt kan man ta fram sin smartphone; den generar sitt eget ljus så färgerna på skärmen är fortsatt normala. Med den jämförelsen blir det gula i rummet extra påtagligt.
I en verkstad finns en stor mängd delar i en byggsats som människor från tre år och uppåt får bygga strukturer med. Efter en lång och välbesökt period finns där en hel del stora, rätvinkliga verk som dock är konventionella och tråkiga i mina ögon. Förmodligen skulle jag själv också börjat med något invant och lättbyggt, men mer givande är det att se när någon har byggt in nya former inuti andra strukturer; former som inte liknar något i vår synliga värld.
Det är bara tre olika färger på de stora ljusfilterdraperierna som hänger som en välkomnande labyrint i den största salen. Men med de tre färgerna cyan, magenta och gul kan det skapas så många andra färger, och bara genom att gå mellan skikten ändrar världen färg flera gånger. Hela utställningen är som att en fantasivärld blivit verklig och vi får vandra i den en stund. I filmen från Olafur Eliassons studio i Berlin får vi andra scener från en fantasivärld; bredvid människor som målar och bygger på hans stora strukturer rör sig gatuartister i slow motion och med intrikata handrörelser. Det är som att de rör sig i en annan tid och rymd, och att olika dimensioner existerar på samma plats. De kantiga hand- och armrörelserna återkommer så ofta, och ibland synkade i par, att de liknar ett eget språk och en dialog. Jag skrattar till när två personer går ut på rastgården i slow motion - dem är det av förståeliga skäl ingen i basketteamet som vill passa till! Men vid matdags går det inte att hålla sig, och även rörelseartisterna äter och pratar i normaltempo. Det verkar som en underbar arbetsplats, och jag är inte förvånad över att Olafur Eliassons formexperiment inte bara utförs i rymd utan även tid, som här.
Utställningen på Moderna Muséet är en fin djupdykning i ett innovativt konstnärskap, men också en härlig upplevelse i färg och form som det är lätt att njuta av. Jag är tacksam att jag fått uppleva den på plats.
Länk till Moderna Muséets sida om Verklighetsmaskiner
Till att börja med finns en stor glasmonter med lockande, varierade geometriska former. Det är en samling av tredimensionella skisser där Eliasson tillsammans med matematikern och arkitekten Einar Thorsteinn undersökt möjliga strukturer. Föremålen har samlats under ett drygt decennium men nu har Moderna Muséet köpt in det så att man kan komma tillbaka och se och förundras! Det är en tröst, när man går in i salarna med verk som snart inte skall vara kvar.
Under den svängande fläkten, som alltså utför en extra rotation förutom den i fläktbladen, kan man gå fram till den stora, trinda glaskulani väggen. Den visar en förvrängd bild, och jag försöker ett tag hitta mig själv tills jag inser att det den visar inte är en spökvärld utan mig men med andra föremål, utan det som finns på andra sidan väggen, där jag inte varit förut. Även kommen till andra sidan, och när en liknande kula återkommer senare i föreställningen, är det lika lockande att se Einarssons verk genom ytterligare ett verklighetsvridande filter.
På väggen i första salen sitter en meteorit, svart, blank och vacker. Man får röra den! Medan jag, efter uppmaning, tänker på hur den färdats genom rymden för att hamna på museum, känner jag efter hur många av dess spännande vinklar som passar perfekt i min kupade hand. Som om den vore gjord för mig. Strax intill är hela väggen klädd med mossa, men den får man tyvärr inte röra. Jag gillar att mossan inte är presenterad som något naturligt växande, utan har fästs på ett o-naturligt men estetiskt vis av människohand på ett ståltrådsgaller. Olafur Eliasson skapar nya verkligheter.
I nästa rum finns ett stort, snedställt kaleidoskop. Jag älskar kaleidoskop och bilderna de kan skapa. Inga färgstarka småbitar finns i det här kaleidoskopet för att forma vackra mönster, men effekten av vinklarna och speglarna som speglas är ren och tillräckligt vacker i sig själv.
Strax intill finns en genombruten vägg byggd av speglar i diamantmönster. Vad man kan se i den är sig själv, verken bakom en i nya format, det fascinerande mönstret av vinklar i sig självt, och plötsligt en annan människa på andra sidan väggen.
Förbi en gultonad boll av speglar och lysrör som visar sig vara mer harmoniskt utplacerade än vid första ögonkastet, går man in i en mörklagd avgränsning där en blåfärgad vattenfontän enbart belyses under ögonblicket vattnet är på maximal höjd, innan det faller ned igen. Kontinuiteten i fontänen är totalt bruten och det ser enbart ut som glasskulpturer som byter form i mörkret. En annan vattenlek är det tjugotre år gamla verket Beauty, där belysningen får fallande vattendroppar och vattendimman runt omkring att se ut att bölja, som ett hårsvall eller något annat som man skulle vilja röra vid... men inte kan.
I en stor sals mitt rör sig ett antal färgfilter och svartmålade metallskivor kring en ljuskälla och skapar tillsammans en rörelse av färg och skuggor på de vita väggarna. Förutom färgleken njuter jag av att se min och andras skuggor mot väggen - skarpa då vi är nära väggen, stora och suddiga då vi är nära ljuskällan. I lyckosamma stunder har man tre skuggor i olika färger. Det kan låta banalt men är mycket rogivande och skapar en fin stämning i rummet.
Your condensation, en konkav klase av reflekterande glasbollar i olika storlekar visar sammanlagt 321 bilder av åskådaren, invävda med glasbollarnas egna grannar. Det är ett verk så läckert att jag vill ta på det och ta med mig hem, liksom de flesta andra av verken i utställningen, faktiskt. Dock kanske inte verket intill, The Sandstorm Park, trots att det är fascinerande att se på hur slangen som hängts från taket kastas runt av kraften i sin egen utblåsning mot sandhögarna den hänger i, samtidigt som den ritar nya spår i sanden.
I Room for one colour från 1997 gör ljuset från sodiumbaserade lampor att allt i rummet går i en skala från gult till svart. Vad var det för färg på mina kläder nu igen? Allt matchar plötsligt ännu mer än man tänkt, och alla detaljer framstår extra tydligt. Känns det olustigt kan man ta fram sin smartphone; den generar sitt eget ljus så färgerna på skärmen är fortsatt normala. Med den jämförelsen blir det gula i rummet extra påtagligt.
I en verkstad finns en stor mängd delar i en byggsats som människor från tre år och uppåt får bygga strukturer med. Efter en lång och välbesökt period finns där en hel del stora, rätvinkliga verk som dock är konventionella och tråkiga i mina ögon. Förmodligen skulle jag själv också börjat med något invant och lättbyggt, men mer givande är det att se när någon har byggt in nya former inuti andra strukturer; former som inte liknar något i vår synliga värld.
Det är bara tre olika färger på de stora ljusfilterdraperierna som hänger som en välkomnande labyrint i den största salen. Men med de tre färgerna cyan, magenta och gul kan det skapas så många andra färger, och bara genom att gå mellan skikten ändrar världen färg flera gånger. Hela utställningen är som att en fantasivärld blivit verklig och vi får vandra i den en stund. I filmen från Olafur Eliassons studio i Berlin får vi andra scener från en fantasivärld; bredvid människor som målar och bygger på hans stora strukturer rör sig gatuartister i slow motion och med intrikata handrörelser. Det är som att de rör sig i en annan tid och rymd, och att olika dimensioner existerar på samma plats. De kantiga hand- och armrörelserna återkommer så ofta, och ibland synkade i par, att de liknar ett eget språk och en dialog. Jag skrattar till när två personer går ut på rastgården i slow motion - dem är det av förståeliga skäl ingen i basketteamet som vill passa till! Men vid matdags går det inte att hålla sig, och även rörelseartisterna äter och pratar i normaltempo. Det verkar som en underbar arbetsplats, och jag är inte förvånad över att Olafur Eliassons formexperiment inte bara utförs i rymd utan även tid, som här.
Utställningen på Moderna Muséet är en fin djupdykning i ett innovativt konstnärskap, men också en härlig upplevelse i färg och form som det är lätt att njuta av. Jag är tacksam att jag fått uppleva den på plats.
Länk till Moderna Muséets sida om Verklighetsmaskiner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar