Det är skönt att tänka sig en värld där en skivbutik fortfarande går runt. Till och med en där expediterna är dryga och skrämmer bort de mest tafatta kunderna, de som inte är insatta i musik utan bara vill ha listpop. Man skulle kunna bli irriterad på Cherise och Simon för att de är nedlåtande mot folk som inte vet lika mycket som de, men att de alla - inklusive chefen Rob - är musikkonnässörer och hängivna musikälskare gör att man ändå står på deras sida. Och High Fidelity är en komedi, så det går att skratta åt Cherises avsnoppande repliker i synnerhet.
TV-serien High Fidelity är en omgörning av boken och filmen med samma namn, och den har behållit sin listälskande huvudperson med för evigt krossat hjärta och ändrat på så gott som allt annat. Rob (Robyn) har inte hämtat sig sedan förlovningen med Mac kraschade, och nu är han tillbaka i landet - med en ny fästmö.
Robs genomgång av sina fem värsta uppbrott blir aldrig gnällig navelskådning (en förändring mot bokens/filmens huvudperson vilket en del kanske kan sakna), och de nya män hon möter glider sömlöst in och ut ur hennes liv utan att någon behöver känna sig utnyttjad. Livet ser skönt ut - dagarna bland likasinnade på en skivbutik i Brooklyn, kvällarna och nätterna på konserter och pubar. Och ändå kan man förstå att Rob mitt i allt känner att hon har förlorat något viktigt.
Zoë Kravitz, Da'Vine Joy Randolph och David H. Holmes - Rob, Cherise och Simon - är alla tonsäkra i sina sinsemellan mycket olika roller och väl samspelta med varandra och vännerna och de återkommande besökarna i butiken. Tonen är ändå ganska lätt och det finns en del att le åt. Och förstås en massa underbar musik, och känslan av att vara med människor som tycker att bra musik är viktig. Det blev tyvärr bara en säsong av High Fidelity men de tio avsnitten är en bra utflykt i Brooklyns varma sommarnätter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar