Några av verken i Alexis Soul-Grays utställning Screen Memory på Wetterling Gallery ser ut som välkända motiv från en parallell dimension - en annan världs pietà eller Madonna med barnet. Som om de vore en dekonstruerad version av något som en konstnär vuxit upp med - The Orange Eaters, Cry-baby, Pilgrim.
Men I didn't Want To Go berättar en egen historia, och med kunskap om att konstnärens mor valde dödshjälp för att avsluta sitt eget liv blir den uppfordrande blicken kuslig, och raderna av migrerande djursilhuetter till en värld som inte ger plats åt alla - eller kanske något helt annat.
Barnbilderna kan vara mycket små och ge en känsla av ensamhet och utsatthet.
Men den stora målningen She was buried at the cross roads, her soul lay permanently in Purgatory (2022) - trots att personerna i bilden ser eftertänksamma ut så har de ändå varandras sällskap och olika saker att sysselsätta sig med i en ganska harmonisk skärseld. Kanske kan man välja att få tröst av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar