Det är bra att läsa (om) A Visit From The Goon Squad innan The Candy House. Personer och händelser från den förra boken refereras ofta i den nya boken, även om den nu oftare följer generationen efter, de som tidigare flimrade förbi som barn. Det känns som ett förbjudet nöje att få återvända till scenerna och se hur Egan broderar ut bakgrunderna och vidgar kartan över hur människorna hänger ihop. Nästan till den grad att det blir för mycket, men innan det tippar över börjar hon mitt i boken att väva in nya personer i den stora väven.
De stora sammanhangen och trådarna mellan människor är också ett av de bärande elementen i boken. Teknik som är lockande men farlig hade sin roll i A Visit... och ävenså här, till och med i högre grad i form av Bix Boutons uppfinningar (som inte riktigt ligger inom det rimligas gränser än på många år, efter min bedömning). Frivilliga (och självförhärligande) uppladdningar på sociala medier hamnar i bakvattnet av Bix' Own Your Unconsciocus där alla (som vill) människors minnesbilder laddas upp och blir sökbara, så att man kan spåra en persons liv genom andras ögon. Det låter som ett fruktansvärt inkräktande på privatlivet men ändå rimligt i en värld där så många vill bli sedda, och se andra utan censur. Tekniken medför också att gamla kriminalfall kan lösas och en del andra fördelar, och den baseras på upptäckter av en antropolog vi mött tidigare, Miranda Kline, som blivit applicerbara på hela mänskligheten.
Patterns of Affinity introduces, with elegant simplicity, formulas for predicting human inclinations. In order to work, the algorithms require intimate knowledge of the individuals in question: a breadth of information that our mother could acquireonly in a remote, insular community where the history of each member was known to all the rest. At the book's conclusion, she speculates that her formulas' predictive powers could, theoretically, be applied to people living in a complex, mobile environment... but doing so would require exhaustive personal information that would be impossible to acquire in a modern setting without posing an array of intrusive questions whose answers few people, if any, would be willing to supply.Wrong, we thought. They're giving it away for a song.
Ett annat bärande element i båda böckerna är musiken och musikbranschen, där ju den senare har förändrats grundligt av ny teknik, inklusive algoritmer som räknar ut hur en sång skall ändras så att den blir så effektiv som möjligt i att fånga lyssnare. The Candy House är nu häxans pepparkakshus som lurar in dig med gratisgodis och sedan har dig fången.
Own Your Unconscious och allt som följer av den tekniken låter som en kuslig utveckling. Dock kommer jag att tänka på att vad tekniken gör, då den låter oss se ett liv beskrivet av andras blickar, liknar vad författare (ibland) gör, i synnerhet Jennifer Egan i den här boken. En del läsare har klagat på att bokens framställning är splittrad, och visst kan man förstå att inte alla vill hålla reda på de många trådarna. Då går det ju ändå att läsa boken som en novellsamling, särskilt som alla partier har olika ton och framställning. Där finns några sidospår som är roliga eller spännande även fristående från allt annat, som Alfred som på irriterande vis försöker nå fram till autenticitet, eller Chris' förvirrande motorcykeläventyr. Där finns också många fina ögonblick av ett stilla blickande mot månen, där meningen med livet inte direkt kommer till skänks, men stunden ändå ger en inre ro. Dem uppskattar jag till och med mer än det härliga pusslandet Egan måste ha roat sig med när hon till sist samlar fler trådar än man skulle kunna tro till en trasslig men fascinerande väv.
Fler böcker av Jennifer Egan:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar