Framtiden ser olika ut beroende på vem som beskriver den. Francesco Verso har en utgångspunkt i Europa och spinner vidare från vad han ser där. Vi får läsa om hur ens död kan bli del av ett TV-program, och om hur Milanos finansinstitut blivit aggressiva enheter som tar sig in i varje del av ens liv. Dock är historierna litet hackiga i framförandet, och jag tror inte bara att det beror på översättningen från italienska till engelska. I en del av novellerna lastas det på med många nya tekniska begrepp och förhållanden i samhället, på ett sätt som inte flyter så väl och inte ger en god känsla för hur det framtida livet är, utan bara är stödfunktioner till idén som novellen centreras kring. Om den idén är tunn blir besvikelsen dubbel.
Vi möter ofta män i komplicerade förhållanden med kvinnor, ibland i form av tråkiga asiatiska fetischer, ibland från en riktigt obehaglig berättares synvinkel som i den annars ganska intressanta historien från ett äventyrsspel som blivit större än livet.
Bäst är den korta novellen om ett par i en lyxig semestermiljö - men de är båda egentligen uppladdade medvetanden, och minnet de lagrats håller på att ta slut så simuleringen hackas och startas om gång på gång. Det är en sorgsen och sorgligt trovärdig framtidshistoria som får en passande form i Francesco Versos fragmentariska berättarstil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar