Anna Pettersson gör fantastiska saker med de klassiska pjäser hon tar sig an. Tre Torvald i rad kommer hem till sin lilla lärka Nora (Manuela Gotskozik Bjelke), frågar henne om hennes dag och läxar milt upp henne för att vara en slösa. Den förste (Per Svensson) är teatralisk och de båda skuttar runt som i ett folklustspel, den andre (Hannes Meidal) är tillbakahållet elak så att det blir otäckt, den tredje (Joel Valois) är glad och snäll och då är det Noras egen ilska som kan välla fram.
Vi får också tre av Kristin, fru Linde (Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnaman och Anna Maria Käll), och det ger henne den större närvaro som jag alltid har tyckt att hon behöver i pjäsen. Hon kommer in i början och berättar om sitt liv idag, och i slutet kommer hon med besked som kastar om alla förutsättningar för både hopp och förtvivlan hos Nora. De tre kvinnorna Linde som nu knatar in hos Nora får småprata sinsemellan och kommentera sina trånga korsetter. Framför allt har de välbehövlig pondus i sitt viktiga samtal med Krogstad (Pierre Wilkner). Hans roll behöver dock bara en skådespelare på scenen, och detsamma gäller för Doktor Rank gestaltad av den magnifika Marie Göranzon.
 |
| litet 123-Schtunk! |
Litet grand tycker jag att spänningen inte hinner bli så stark som den kunde vara under de rysliga timmarna då Nora skall underhålla maken och grannarna, vetande att brevet som skall ändra deras tillvaro ligger i deras brevlåda. Men så stegras tarantellan till ett riktigt kusligt skräckfilmsscenario, som till och med står sig över pausen. Dock kan de koreograferade danserna i alla andra scener kännas litet för långa och inte helt nödvändiga. Men sången om kärlek (av Gustave Lund) som Joel Valois sjunger är mystiskt vacker och jag hoppas att kunna höra den igen.
När det uppjagande slutet kommer blir Noras utsatthet tydligare då hon ensam står mot tre Torvald - mannen hon i hemlighet arbetat så hårt för att hjälpa, som nyss önskade att han finge vara hjälte och skydda henne från fara, som sedan förkastade henne och allt vad hon gjort, och sedan återinsatte sig själv som familjens hjälte utan en tanke på hennes uppoffringar. I dagens samhälle är omständigheterna andra men det finns många kvinnor som kan känna igen Torvalds självupptagenhet och otacksamhet från sina egna liv. Då är det skönt att med Nora slå sig fri och lämna allt.
3 kommentarer:
Åh, jag har verkligen inte kommit igång med teatergåendet sedan pandemin startade. Vilket är synd - både för teatrarna som säkert vill ha tillbaka sin publik - och för mig. Måste nog sätta mig snart med vårens program och välja ut några föreställningar :)
Ja, gör det! Och tänk på att på Stadsteatern säljs biljetterna till halva priset sista timmen, och på Dramatens stora scen är biljetterna till 3:e balkong (där jag gärna sitter!) inte alls dyra. (Detta är sådant jag tänker på eftersom jag går varje vecka!)
Bra tips! Dessvärre behöver jag ha lite framförhållning om det blir föreställning i Stockholm, men på hemorten brukar de ha bra utbud också :)
Skicka en kommentar