Rackstadkolonin - Stämningsmåleri, konsthantverk & design på Waldemarsudde

För hundratalet år sedan fanns det ett åttiotal konstnärskolonier runt om i Europa, dit (ganska) likasinnade människor samlades för att måla av naturen och interiörerna. Det som skiljer Rackstadkolonin från de flesta av dem var att medlemmarna bodde i trakterna kring den värmländska sjön Racken året runt. En vänkrets av konstnärer - Gustaf och Maja Fjæstad, Björn Ahlgrensson, Fritz Lindström, Bror Lindh, Hilma Persson-Hjelm, Riborg Böving, Lisa ”Kopparlisa” Morell och violinisten Lars Zetterquist - flyttade dit några i taget från Stockholm och annorstädes, och förutom de skickliga hantverkarna som redan bodde där, så rekryterades ännu fler till att väva de konstnärliga tapeter som skapades där och blev mycket efterfrågade.

Bror Lindh, Körsbärsgren (1910-tal)

Gustaf Fjæstad, Månskenseka (1909)

Gustaf Fjæstad, Utsikt från Oppstuhage (1898)

Gustaf Fjæstad, Inspiration (1933)

Japonismen blommade i Sverige då landet nyligen öppnat upp. Förutom den japanska estetiken var Rackstadmålarna också inspirerade av pointillism och syntetism, alltså stora färgytor med tydliga konturer. Så fick deras avmålningar av den värmländska naturen en stillhet som å ena sidan ser stiliserad ut, men å andra sidan förmedlar den äkta känsla av ro som man kan få i naturen.

Gustaf Fjæstad, Livsgåtan (1919)

Björn Ahlgrensson, Vårvinter (1903)

Gustaf Fjæstad, Vinternatt på isen (odaterad)

Björn Ahlgrensson, Bråteberget (1909)

Alfred Ekstam, Aprildag (1907-1908)

Alfred Ekstam, Sten (1923), Gran (1931)

Då konstnärerna även bodde kvar på vintern hade de ytterligare inspiration av landskapen täckta i snö. Mystiken från en klar vinternatt fångades med målarnas drivna teknik. Gustaf Fjæstads Livsgåtan (1919) med glittret i den mjuka snön ger sannerligen en antydan om evighet i ett ögonblick ur vardagen.

Björn Ahlgrensson, Det snöar ute (1905)

Björn Ahlgrensson, Vid fönstret (1905)

Likt Carl och Karin Larsson, Arts & Craftsrörelsen och många likasinnade i samtiden, ville medlemmarna i Rackstadkolonin skapa estetiskt tilltalande hem där man kunde leva gott.

Hilma Persson-Hjelm, Skål med lock (1910), Skål med lock och lockknopp (1919)

Gustaf Fjæstad var förutom en skicklig målare också bra på att skapa bruksföremål i trä. Han skapade de fint dekorerade stolarna och matsalsbordet. Tavlan ovanför är en förstudie för en tapet som skulle designas av hustrun Maja Fjæstad och vävas av hennes systrar. Den gynnsamma leran i trakten gjorde att där redan fanns många skickliga krukmakare, vilka konstnärerna kunde forma estetiskt.

Maja Fjæstad, målade förlagor och vävda verk

Förutom de uppskattade vävda tapeter som producerades av unga kvinnor som var inneboende lärlingar, skapade Maja Fjæstad vackra trätryck som blev så populära att hon höll ekonomin flytande även när maken inte hanterade pengar så väl. Den genomtänkta, lugnande estetiken som genomsyrade Rackstadkolonins liv tillsammans med de dikter, pjäser och musikstycken de skapade och spelade upp för varandra, är något att inspireras av än idag.

Länk till Waldemarsuddes sida om Rackstadkolonin

Maja Fjæstad, Vårlandskap (1917), Blåklockor (odaterad)

Parterapi i Gagnef

Nisse är psykolog med ett stort hjärta och omsorg om sina patienter, men efter alltför stort slarv med hemliga handlingar på jobbet blir han uppsagd, med minimal chans att få nytt jobb i Stockholm. Motvilligt ordnar hans pappa en plats åt honom i Gagnef. Gagnef, var ligger det? Jo, i Dalarna, där folk talar på charmig och underhållande dialekt. Fästmön följer snällt nog med, fast i samma ögonblick hon har övertygat Nisse om att köpa det slitna ruckel som mäklaren visar, så dumpar hon honom. 

Det ser mycket illa ut i första avsnittet av serien Parterapi i Gagnef. Men det blir desto bättre när Nisse lär känna sina hyggliga kollegor, patienterna som visserligen kan ha kluriga problem att tampas med, och folk i trakten i allmänhet. I synnerhet den vackra Rebecka... kanske finns det kärlek även för Nisse med ett nykrossat hjärta?

Nja, när även Rebecka dyker upp som patient till Nisse så blir det hela bara ännu mer komplicerat. En parterapeut borde ju ha lätt att hitta vägen till att leva lyckligt i alla sina dagar, men det är nog just därför det blir så svårt. Även om tonen i serien är lätt, och man kan hoppas på ett lyckligt slut, så är det lätt att känna igen sig i Nisses kärleksvåndor och velande inför om han skall våga säga något till Rebecka - och ändå tycka att det är roligt att se hur det går.

Storkens och dromedarens sång av Anjet Daanje

I en värld mycket lik vår levde systrarna Drayden, mycket lika systrarna Brontë, även de i Yorkshire på 1800-talet. Millicent och Eliza May Drayden skrev var sin bok under manliga pseudonymer, men de klokare byborna listade ut deras identiteter och läste i hemlighet böckerna som de tillbakadragna grannarna hade skrivit. I Anjet Daanjes åtthundrasidiga bok Storkens och dromedarens sång får vi läsa om systrarna, främst Eliza, ur flera olika personers synvinkel både under och efter deras levnad. Boken rör sig kronologiskt framåt från början av 1800-talet och ända fram till våra dagar i de långa kapitlen, vilka alla har var sin huvudperson som på långt eller nära håll har någon koppling till systrarna. 

Den eftersökta kopplingen blir svagare ju längre tiden går, för att inte tala om hur de verkliga minnena av systrarnas liv och gärningar förvrängs, ibland av rena misstag, ibland för att folk inte minns hur det var, ibland för att fantasin spelar fritt och blir sin egen verklighet. I det första kapitlet möter vi Susan Knowles-Chester som tagit på sig uppdraget att inför begravningen tvätta de nyligen döda i byn Bridge Fowling, där familjen Drayden bor. När Susan kommer till prästgården för att ta hand om den dotter i familjen som nyss dött, får vi en glimt av barnet Eliza May, trumpen och egensinnig. Det är kanske inte så konstigt då det gäller en flicka i sorg. Nästa kapitel befäster dock bilden av Eliza May som avog mot omvärlden och ovillig att tala med främlingar.

Att döden alltid lurade på människorna redan i unga år skapade i Eliza May en fascination för döda djur och hur de förmultnade, men också i tankar på ritualerna kring begravningar och kistor. Det vill säga, vi kan sluta oss till det av vad vi får höra i berättelserna om hennes samtida, men allteftersom handlingen plockas upp av dem som aldrig träffat Eliza May men samlar och analyserar allt som rör hennes liv, ser vi hur hennes mer kryptiska anteckningar tolkas fel och hennes viktigaste tankar går förlorade för den intresserade eftervärlden.

Vad vi också får uppleva i de livsöden som Anjet Daanje beskriver lika inlevelsefullt som Eliza Mays, är hur händelser och förhållanden i systrarna Draydens liv upprepas på likartade sätt - den absoluta närheten mellan två systrar, sättet att anteckna något som är viktigt för en själv men obegripligt för andra, även dramatiska händelser ur Eliza May Draydens tidigare så bespottade verk Haeger Mass. Halvt om halvt låter Anjet Daanje oss tänka att detta är universella drivkrafter som av en slump kan uppträda flera gånger i historien, hur osannolika de än är. Andra gånger ger hon sammanträffandena en känsla av övernaturlig verkan genom tid och rum. Ytterligare andra gånger blir det vi får se i senare sekler indirekta förklaringar till mystiska omständigheter i Drayden-systrarnas liv. Dock, många av de mest spöklika händelserna rapporteras av bokens mest pålitliga karaktärer.

Anjet Daanjes imponerande bok Storkens och pelikanens sång är en fint skriven vandring från närbilderna av flickorna på Yorkshires hedar, till en bild av den ryktbara författaren som efter sin död förvanskas, glöms, växer igen och förvrängs ännu mer. Den understryker hur omöjligt det är att veta sanningen om någons liv hur många dokument och ögonvittnesskildringar man än samlar, och det kan då och då under läsningen kännas tröstlöst. Men mot slutet har vi ändå sett hur världen och livet har gått vidare, och istället för att desperat återuppväcka någon som dog för hundrafemtio år sedan har ny livsöden och nya mysterier slagit upp som björnbärssnår på heden. Några av hemligheterna glöms bort för alltid, men nya skapas hela tiden av oss som lever vidare.

Den gamle och havet på Uppsala Stadsteater

Fisket har varit Santiagos liv. Hur skulle han kunna ge upp det? Det är oroväckande att han inte har fått någon fångst på åttiofyra dagar. De andra fiskarna har börjat sky honom som otursam. Men havet kallar fortfarande. Santiago gör sig redo och ger sig ut i sin båt. Ensam på havet talar han med sig själv. Om hur han tänker med sina flöten riggade med decennier av erfarenhet. Förbannelsen över vänsterhanden som börjar krampa. Förundran över den enorma fisk som nappar på ett av hans bete, och listen och tålamodet han uppammar för att till slut kunna vinna över fisken. Den stora fisken drar honom under två dygn allt längre ut från hamnen. Santiago talar med fisken, prisar dess magnifika storlek och beklagar att han måste döda den, även medan han tänker ut hur det skall gå till.

På Uppsala Stadsteater ser vi den gamle mannen i sin båt framför det publikhav som den fullsatta salongen utgör. Några andra skådespelare har med litet väl teatralisk och hög volym gestaltat grannar i den inledande scenen hemmavid, men gör bättre ifrån sig som fiskar och fåglar när Santiago är ensam ute på havet. Mats Qviströms trovärdiga, nyanserade spel och stillsamma röst når ut i hela salongen, och gör Den gamle och havet till en minnesvärd upplevelse.

Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Den gamle och havet

Foto: Sören Vilks

Man vs Baby

Rowan Atkinson är inte synonym med Mr. Bean, men de har en hel del gemensamt, och när Atkinson spelar Trevor Bingley får han sin beskärda del av tafatt snubblande, klantighet och roande minspel. Nämnde Trevor Bingley har synts förut, i miniserien Man vs Bee där han fäktades med ett bråkigt bi i känsliga omgivningar, nämligen det luxuriösa huset där Bingley sitter husvakt. Nu händer något liknande fast tvärtom: inte ett bi men en bebis krånglar till husvaktsjobbet i en annan lyxig svit, i miniserien Man vs Baby.

Julen ser ut att bli sorglig för frånskilde Trevor, med exfrun och dottern utomlands, obetalda räkningar och uppsägning från jobbet precis innan det årliga julspelet. Husvaktsjobbet kommer som en räddning, fast samtidigt har Trevor råkat få ansvaret för bebisen som nyss spelade Jesusbarnet. När han försöker lämna tillbaka det till den förmodade mamman, har hon redan sitt barn! Vem är då den här bebisen? Och vad göra med den?

Tur nog är den en förnöjsam liten plutt, som sällan gråter och oftare skrattar och kryper till ställen där han inte får vara. Med list och tur lyckas Trevor smuggla in barnet i det penthouse han skall vakta. Med ännu mer list ordnar Trevor mat och blöjbyten åt barnet, fast listen slår ofta över i extrem klantighet. Gång på gång låser han ute sig från lägenheten eller förlorar viktiga saker, inte minst lilla baby Jesus, som han kallar pojken. Fastän det här helt klart är en feelgood-historia är hjärtat i halsgropen mest hela tiden av allt slarv och otur som drabbar Trevor. Men jo, i slutändan är det ändå en riktigt mysig och gullig berättelse om gemenskap i jul.

One Boat av Jonathan Buckley

Vår berättare, som till största delen av boken är namnlös, besöker än en gång en mindre grekisk ö. Förra gången var det i sorg efter moderns död, denna gången har pappan dött men sorgen är inte lika stor. Hon är affärsjurist men aspirerar nu på att bli författare, och gör ofta mentala eller fysiska noteringar av vad hon ser och upplever. Minnen från den förra resan blandas med händelser i nutiden. Det skulle kunna vara en givande aspekt, men hanteras inte så väl i boken utan krånglar oftast till berättelsen. Därtill kommer att språket är alltför formellt, och huvudpersonens egna anteckningar ännu mer tillgjorda och livlösa. Det finns en gåta i boken och det är just i skildringarna kring den som det kan bränna till litet, men i slutändan saknar boken energi och engagemang.

Svindel på Dramaten

Man skulle bara kunna berätta om hennes liv så här, i scener som är fragment av det rastlösa, rotlösa livet hon levde. Svindel är dramatiseringen av Sara Stridsbergs bok Kärlekens Antarktis som är den fiktiva omdaningen av ett grymt mord som fanns i allas medvetande under en lång tid för fyrtio år sedan. Vi åskådare sitter i en nästan hel cirkel kring en rundel i mitten, men det är inte bara där utan även mellan oss på gradängerna som handlingen pågår. 

Ingela Olsson bär föreställningen på sina tunna, bara axlar med en saklighet som behövs när det handlar om så jobbiga och ibland fruktansvärda händelser och känslor. Den mördade kvinnan berättar och spelar fram sitt liv, tillsammans med människorna som betydde något för henne. Några av dem är särskilt lysande när de kliver in i scenerna, det gäller Kristina Törnqvist som mamman Raksha och Elias Salonen som den älskade partnern Shane. Båda är sega av alkohol respektive heroin, men Shanes kärlek är ändå så stark i kaoset. Rakshas långsamma haranger glider trovärdigt över i eftertryckliga utrop eller självmedvetna kommentarer som är sorgliga men ganska lustiga ändå. Det är väl skrivet och ytterst fint spelat av Kristina Törnqvist.

Vår döda kvinna fick två barn som växte upp hos fosterföräldrar och först i vuxen ålder får veta sin mammas öde. Redan det första mötet mellan dem två är känsligt och inlevelsefullt framställt. Har man redan löst fotfäste i tillvaron är det extra svårt att ta till sig det ohyggliga ödet för livet som man sprungit ur. Om sorgen över huvudpersonen är långsam och molande, så är deras smärta skarp som en kniv. Och ändå är det en gott att inte glömma de trasigaste människorna utan påminna om hur svårt livet kan vara, i bokform och på nationalscenen.

Länk till Dramatens sida om Svindel

Foto: Sören Vilks

The Residence

Någon har dött i Vita Huset! Mitt under en statsmiddag med Australiens premiärminister! Så olägligt. Det kan man ju inte låta gästerna få veta. Allra minst möjligheten att det var ett mord. Men det ligger ju ett självmordsbrev intill offret? Nja, hur trovärdigt är det? I vilket fall som helst så startas genast en utredning. Stjärnan i den brokiga skaran av polischefer, vakter och utredare som hastigt kallas in är superdetektiven Cordelia Cupp. Som dock inleder sitt besök till Vita Huset med fågelskådning, vilket är hennes största intresse i livet. Att lösa mordgåtor kommer knappt på andra plats, men ändå är hon den bästa i världen. Tur att hon kom till brottsplatsen, låt henne nu sköta utredningen så excentriskt hon bara vill!

TV-serien The Residence har en lika lättsam stämning som till exempel Only Murders In The Building, men lägger också till sin egen gimmick i utredningen. Detektivernas intervjuer med alla anställda, och efter hand också gästerna, korsklipps med varandra så att en persons utsaga om sin relation till mordoffret i nästa sekund motsägs av en annan person. För att inte tala om när en person talar om en annan persons relation till mordoffret. Det hela varvas med scener från när mannen i fråga levde och gav ut befallningar och åthutningar. För vårt mordoffer är ingen mindre än chefen för Vita Husets hushåll, den som har det högsta ansvaret för inte bara kvällens middag utan alla dagliga göromål flyter på i bakgrunden, och det är många som har något otalt med honom.

De snabba klippen mellan rappa repliker är underhållande - tills ungefär halvvägs genom serien. Sedan börjar det bli litet uttjatat, och inte hjälps det av att intervjuerna också gör tidshopp till ett senatsförhör med ungefär samma människor. För uppenbarligen löstes inte gåtan på mordnatten, och hanteringen har blivit en het potatis i offentligheten. Nåväl, det är fortfarande rätt så roligt att se misstankarna åka slalom mellan dussintalet personer i staben, på gästlistan och så de som inte återfinns på någondera lista. Undersökningarna tar detektiverna runt i huset, och ger en bild av hur många som arbetar för att hålla ställningarna för en respektabel president och hans familj och gäster. Om man kan acceptera att gåtan kommer att få sin lösning på ett helt oväntat sätt, så är The Residence en kul bagatell.

The City in Glass av Nghi Vo

Staden Azril sjuder av festivalstämning när demonen Vitrine går genom den och nöjt beser sitt verk. Det är hon som har odlat den till att bli vad den är under de trehundra år som gått sedan hon kom dit. Från en liten bosättning utan större ambitioner har hon viskat uppmaningar i människors öron, och lockat dit driftiga personer från andra håll, tills Azril har växt till en stad med högre utbildning, skickliga och stolta hantverkare inom sina skrån, och sång, musik och god mat till att fira. Poetiskt och lockande beskriver Nghi Vo hur Vitrine formade om staden efter sina önskemål, och lika ömsint och fascinerande beskriver hon hur Vitrine återformar sig själv och vandrar genom ruinerna av Azril. För mitt under festligheterna kommer fyra änglar från öst för att utplåna staden. Efter deras eld ligger byggnaderna och människorna krossade. Vitrine kan inte kämpa emot dem men kan skicka en förbannelse på en av dem, vilken då mot bådas vilja blir bunden till henne.

Långsamt och försiktigare den här gången börjar Vitrine bereda plats för en ny inkarnation av Azril på samma plats, med ängeln hon förbannade som betraktare och ibland som medhjälpare. Varför utplånades Azril den första gången? Kommer den nya staden att få stå kvar? Änglar kan inte ljuga men kan svara på frågor så att inget svar egentligen ges.

Nghi Vos språk är lyriskt utan att ställa sig ivägen för handlingen, och mytologin hon bygger upp kring demonerna och deras roll i världen har en fin balans mellan påtaglig kraft och obegriplighet. Mellan pärmarna på den korta romanen ryms århundraden och tusentals människoliv, och krafter som ingen av dem kan ana.

Fler böcker av Nghi Vo:

Mammoths at the Gates

Say She She på Debaser

Say She She börjar sin konsert ytterst långsamt med den korta låten Collage, följt av Forget Me Not som är härligt släpig men ändå funkig tack vare den tunga basen. Den funkiga basen är förstås en av de viktigaste ingredienserna i Say She Shes sköna sound, och tillika den som klarar sig bäst i Debasers skramliga lokal. De vackra harmonierna i tjejernas sång går tyvärr inte fram lika bra, men låtarna är ju så bra att stämningen ändå är hög genom hela konserten. 

Musiken på nya skivan Cut & Rewind är precis lika väl skrivna och producerad i den 70- och 80-talsstil vi gärna kan få höra mer av även idag. Med underbara Prism från förra skivan inflikad får vi en rad av nya bra låtar: Disco Life, Take It All och den mjuka, välkomnande Under the Sun (vars somriga sound inte heller kommer fram så väl som man skulle önska). Tempot ökar igen i hitten Reeling, och Cut & Rewind stegrar sig till ett härligt kaos.

När bandet är så väl förankrat i det bästa soundet från 70- och 80-talet, passar det bara bra att varva in covers från eran, som Jackson Sisters I Believe In Miracles, följt av dansvänliga Chapters och Questions, lika funkiga de. Nyaste singeln Shop Boy (som handlar om glädjen i att swipa till höger, får vi höra) har ett litet mer avant garde-sound, som följs väl upp av nästa cover, Slippery People av Talking Heads som nu får den fina Say She She-behandlingen. Ett annat perfekt par är den lätt psykedeliska Astral Plane som följs av en cover på The RAH Bands Messages From the Stars.

   

She Who Dares är ett upprop för starka kvinnor, men jag hade gärna hört den ännu starkare rebellandan i NORMA. Nåväl, som extranummer får vi ännu mer glädje och kärlek i den fantastiska C'est si bon och den uppmuntrande Do All Things With Love. Låt oss hoppas att hela världen inspireras av både text och musik från Say She She, och att de själva fortsätter att spela länge till.

Innan dagen viker för natt av Clémence Boulouque

Att Stefan Zweig, Salvador Dalí, Gala och mecenaten Edward James besökte Sigmund Freud i London en sommarkväll år 1938 är belagt. Vad de sade i detalj är okänt, men i boken Innan dagen viker för natt har Clémence Boulouque satt sig in i de olika personernas kynnen och skrivit hur mötet skulle kunna ha gått till. I enlighet med Stefan Zweigs egna skrifters insikter i människors psykologi låter Boulouque honom reflektera över sin roll i världen speglat i det som sker i mötet.

En blygrå tystnad faller, den där tystnaden som dunkar i tinningarna efter en svekfull kommentar. Han står just i begrepp att uppfylla Dalís dröm genom det här mötet, och så förolämpar han honom. Zweig kommer att verka oberörd, omvandla gliringarna till förevändningar för iakttagelser och gallan till karaktärsstudier. Den konsten behärskar han; det är hans självförsvar. Någonting hos honom väcker förakt, så har det alltid varit, och han vet det; angreppen kommer till och med från vännerna, och han ursäktar dem, men det tär på honom.

Vi känner till Salvador Dalí som en underhållande, utlevande typ som målade spännande och roliga tavlor - en färgglad klick i vår allmänbildning. På nära håll kan hans excentricitet ha varit jobbigare att stå ut med i längden, särskilt om hans många excentriciteter, tänkta att stöta mot konvenansen, också är personligen stötande för omgivningen. Påeldad av sin självupptagenhet är det just så Dalí beter sig under kvällen, men även om Boulouque inte faller för den simpla stereotypen att ursäkta honom som ett sårat barn, skissar hon ändå upp hur viljan att bete sig motvalls grundlades i barndomen, och han slipper framstå som enbart en pladdrande pajas.

Dock, Dalí saknar den lågintensiva men ändå akuta sorg som Zweig, Freud och hans dotter Anna känner, av att vara i exil i Storbritannien på grund av det tilltagande hotet från nazismen i sitt hemland. Varvat med den flerspråkiga konversationen flikas in tankar på vad man måst lämna efter sig, som minnen från Freuds klinik på Berggasse, samt de närvarande österrikiska judarnas medvetenhet om varandras oro.

Än om vi inte kan veta exakt vad som sades den kvällen, så gör Clémence Boulouque ett gott arbete med att förmedla stämningen på flera plan; inte bara vemodet över världens tillstånd hos människor som inte ens vet hur mycket värre det kommer att bli, utan också det som hände innan, nämligen ambitionen att utforska människans inre vilket förändrat hela världen utanför deras rum: Sigmund och Anna Freuds psykoanalys, Stefan Zweigs noveller och biografier, och även Salvador Dalís lekfulla surrealism. Det kan vara givande att inte låta sig nedslås av den korta romanen, utan istället ta med sig den stimulerande känslan från den.

Hela världens recept på Teater Galeasen

En vällagad och god måltid, visst är det civiliserat? Ett tecken på förfining och civilisation, på att allt är bra? De tre personerna inleder pjäsen Hela världens recept i köket, och på TV-skärmar ser vi hur de knådar degen, bryner köttet... nej, nu blev det fel, nu måste de börja om från början. Tillagningen måste vara perfekt, och det blir som ett återkommande mantra när andra omständigheter känns osäkra. Personerna kommer ut på scenen, där växter slingrar sig i varje hörn och även över bilvraket som står där. Girlangerna av gröna blad skulle kunna vara en lyxig inredningsdetalj, eller ett tecken på att våra huvudpersonern lever i samklang med naturen. Men de liknar också hur naturen i slutändan arbetar sig in och återtar de öde platser som människan har måst lämna.

"Vi har det bra" upprepar den ena kvinnan med eftertryck, som en besvärjelse. Fast hon blir mindre övertygad för varje gång, och hon hejdar sig när hon märker likheten i orden "beredda" och "rädda". Gång på gång räknar personerna med eftertryck upp alla delikata ingredienser de har hemma, och hur bra de har det på ön, med utsikt över till fastlandet. Men när proppen går och det blir mörkt börjar paniken växa till sig. Det här är något de inte kan hantera. Tur att elektrikern/sällskapshunden kan fixa så att strömmen kommer tillbaka. Den här gången i alla fall.

Foto: Markus Gårder

Christina Ouzounidis pjäs Hela världens recept låter på ett lysande vis personernas middagsprat glida fram på en tunn, hal yta över ett bråddjup av rädsla. Matlagningen och den belevade konversationen blir ett sätt att hålla stången oron över att civilisationen kan vara på väg att krackelera, att de trevliga middagarnas tid kommer att ta slut och att kanske till och med all mat kommer att ta slut. Genom missöden och misströstan är pjäsen fängslande från början till slut.

Länk till Teater Galeasens sida om Hela världens recept

Jag visslar i den mörka vinden av Maria Navarro Skaranger

Hur lever de människorna som inte verkar göra något? Inte har arbete, litet bortkomna. De har familj och vänner men inga nära kontakter. Sidsel är en av dem. Man kan börja läsa boken Jag visslar i den mörka vinden snabbt och otåligt vänta på att hon skall göra något gripbart, eller kanske bryta samman inför omvärlden. Men det är inte det som boken handlar om, och det kan vara bra att gå tillbaka och läsa om de första sidorna med mildare ögon. 

Sidsel råkar visserligen ut för något omtumlande när hon av egen oaktsamhet krockar med en skåpbil. Det ger henne mindre skador som genast följs upp på sjukhuset - inga stora operationer men istället orsak till några fler av de små prövningar i vardagen som Sidsel är med om. Åter igen inga stora saker, snarare sådana stunder av hjälplöshet som vi alla kan uppleva ibland, som att vänta på någon som aldrig tycks komma, eller undra om de andra i köpcentret tycker att man är konstig. I ett liv utan större rörelse eller glädjeämnen bidrar de till en aldrig sinande känsla av otillräcklighet.

Berättarrösten har en diffus identitet men ganska stor klarhet i vad den säger. När man hamnat på dess våglängd kan man med den känna litet irritation, oro men mest en stor ömhet för Sidsel. Hon är ingen av dem med intelligens, kreativitet eller energi nog för att göra något stort av sitt liv, och hon tillbringade en tid på en institution när hon hade psykiska problem som ung. Men inte heller är hon och hennes dotter och bästa väninna helt hjälplösa. De har alla fått barn med odugliga män men lyckats mota ut dem ur sina respektive liv, för sitt eget och sitt barns bästa.

Sidsel har alltid gjort så gott hon kan, en sådan som Sidsel måste alltid sträcka sig längre än vi andra och är därför ingen dålig mor.

Efterordet avslöjar att boktiteln är tagen från en av de alternativa titlarna till Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick. Den boken dök faktiskt upp i mina tanker medan jag läste, men som en sämre variant av Maria Navarro Skarangers verk, där den obemärkta, obetydliga människan betraktas mer ömsint och förstående medan hon långsamt tunnas ut och försvinner.