tisdag 16 oktober 2018

Maniac

Kan ett piller (eller rättare sagt tre) hjälpa dig igenom ditt största trauma i livet? Låt oss anta att det fungerar, att samma medicin verkar på olika människor med olika bakgrundshistorier, medan de är uppkopplade mot en dator som både övervakar och kan styra de drömmar som skall förlösa dig från din depression eller allvarligare tillstånd. Datorn och omgivningarna är charmigt retrofuturistiskt formgivna, personalen på det medicinska testcentrat är (några av dem) blaserade, rökande japaner, försökspersonerna som kommit dit är tilltufsade på olika sätt; desperata efter pengar, medicinen eller bådadera.



De tio avsnitten i serien Maniac har mycket olika karaktär. Det första avsnittet som är mest deprimerande men också bäst, följer Owen Milgrim, en av sönerna i en rik familj men på väg utför i tillvaron och störd av påträngande besök av en imaginär bror som talar om fler konspirationer än de han redan är indragen i. Scenerna under hans besök på en familjetillställning är så surrealistiska att jag först tror att han redan är påverkad av drogen, men nej.


Nästa avsnitt fokuserar på Annie Landsberg och hennes livs stora sorg, och är mycket stressigare och sårigare i framställningen. Vi får se mer av livet i den snar-framtida värld där Maniac utspelar sig, med kuriösa inslag av teknologiska innovationer och genuint irriterande reklam.


Försökspersonerna får de dyrbara pillren och försätts i drömläge, övervakade av personalen och datorn GRTA, vilken i sin tur börjat utveckla en egen personlighet. Vi får följa Annie och Owen i de drömmar som skall lotsa dem genom traumatiska bakgrundshändelser och på något sätt få dem att hantera sina problem annorlunda. I avsnitt efter avsnitt hamnar de båda i mycket udda och tillspetsade scenarier. Människor och händelser ur deras bakgrund dyker upp i andra roller, med nya budskap. Vad som också händer är att Owen och Annie dras till varandra och delar drömmarna med varandra. Det är inte meningen! I kontrollrummet växer paniken medan man försöker se till att försöksrundan inte går överstyr.




Med dagens kunskaper i kognitionsvetenskap är det svårt att tänka sig tekniken som gör att man med hjälp av piller och en stordator skall kunna följa och styra människors drömmar, men detta är något som går att acceptera för historiens skull. Det är dock så många andra osammanhängande trådar i berättelsen att det blir svårt att ta den på allvar, trots att den började så seriöst i både Owens och Annies livssorger. Om man låter bli att förvänta sig djupare insikter när historien knyts samman och om man gillar de vilda, ofta galna historierna som Annie och Owen ramlar igenom, så är Maniac en underhållande serie med litet sorglig eftersmak.


söndag 14 oktober 2018

We Can Be Heroes i Berwaldhallen

Det är så bra att stadens skickliga orkestrar regelbundet sätter upp konserter med musik från filmer och dataspel. Många av oss har redan goda minnen av klangerna, men att höra dem i en konsertsal med en levande orkester ger alltid en ännu större upplevelse av musiken. Sveriges Radios Symfoniorkester inleder med det suggestiva stycket Batman Theme av Danny Elfman, skriven till Tim Burtons Batmanfilmer. Sedan kommer den medryckande Raiders March av John Williams, från Jakten på den försvunna skatten. Vi sitter i bänkraderna men vill ge oss ut på äventyr!


Den kunnige och engagerade Orvar Säfström har än en gång hjälpt till att välja ut passande musik. Mellan varje verk berättar han om det vi får höra, och nu berättar han också att Love Theme från Terminator (av Brad Fiedel) följs av inledningsmusiken till Terminator 2 som de fick lyssna in sig på från filmen, då noterna inte fanns nedskrivna eller inspelade.

Både Many Mothers av Tom Holkenborg från Mad Max: Fury Road och Amazons of Themyscira av Rubert Gregson-Williams från Wonder Woman är stillsamma verk som inte speglar de vildaste actionscenerna från respektive film men däremot ger välkomna avbrott mellan lastbilsjakter och gudastrider. Så får vi en hel rad av John Williams ikoniska musik till såväl gamla som nya Star Wars-filmer: Princess Leia's Theme, Rey's Theme, The Jedi Steps och Finale ur The Force Awakens. Den energiske dirigenten Charles Hazelwood låter Radiosymfonikerna resa sig och ta emot applåderna efter varje stycke, och det är välförtjänt och ett sätt att visa hur många engagerade musiker som är inblandade i det som ibland blir bakgrundsmusik och ibland oförglömliga melodier.


Annie Lennox och Howard Shore skrev den vackra, vackra Into the West till filmatiseringen av The Lord of the Rings, och det är rörande och ljuvligt att höra Sabina Zweiackers klara stämma sjunga den för oss. Den pampiga Horn of Plenty, Capitols nationalsång, lämnar plats åt den mer ominösa Katniss is Chosen av James Newton Howard från Hunger Games-filmerna. Mer pampighet och styrka kommer i John Williams klassiska Superman March. Så kommer en hel rad av superhjältar: Iron Man, Captain America och Thor, som till slut sammanstrålar i The Avengers kraftfulla melodi.

Det är fint att se att programläggarna lyssnar på publikens önskemål, för det är därför vi åter får höra Sabina Zweiacker i den innerliga The Dragonborn Comes av Jeremy Soule från Skyrim, alltså spel-musik som inte skulle höra hemma i en filmmusikkonsert om inte åhörare tillresta från hela världen hade önskat och önskat att få höra den igen. Sista ordinarie verket är den långa, drömlika sviten Progeny/The Wheat/The Battle av Hans Zimmer från Gladiator. Men det är inte slut där! Vi får en sista mäktig hälsning från orkestern, dirigenten och sångerskan i Bond-låten Skyfall av Adele och Paul Epworth. Vafalls, blev det ingen Imperial March den här gången? Nej, vi fick känslostormar så det räckte av det väl ihopsatta programmet. Nu hoppas vi att månaderna går snabbt till nästa konsert med filmmusik.

lördag 13 oktober 2018

The Luminaries av Eleanor Catton

År 1866 är Nya Zeeland en spännande ny värld att upptäcka och starta ett nytt liv i - ibland till och med genom att byta namn och lämna sitt gamla liv bakom sig. Guldruschen ger hopp åt även de fattigaste att lyckas skaka fram en förmögenhet, och de ännu mer företagsamma och kanske skrupellösa ser chansen att berika sig på andra människors olycka eller oaktsamhet. Eleanor Catton ger oss den bilden i blixtbelysning; den unge och någorlunda välbärgade Walter Moody står i dörröppningen till hotellets rökrum i nyzeeländska Hokitika. Hon beskriver hans utseende och tankar, och något om hans direkta bakgrund, nyanländ som han är på platsen.

Framför honom sitter ett dussin män tysta. Alltför tysta - det är som att de väntar på att han skall gå. Vad är det som fört dem samman och vad vill de åstadkomma med sitt möte? I stor detalj går boken igenom vad männen har gjort och vad de gör därnäst, och inte bara männen i rummet utan de som inte är närvarande, de för vilka männen har mötts ikväll.

Berättelsen rör sig mellan olika personer i det lilla men växande samhället Hokitika: guldletare, framgångsrika eller inte; hotellägare; en av stadens prostituerade; de personer som placerat henne där; de som älskar henne och på olika sätt vill henne väl; inflyttade guldletare från Kina med minst ett eget motiv för hämnd. Det dukas upp ett antal mysterier redan från början, mysterier av det slag som hänförde en publik på 1800-talet. Vart har den ytterst lyckade guldletaren Emery Staines tagit vägen? Vad är det för guld som hittats i Crosbie Wells stuga, och gick det till när han så hastigt avled?

Flera av ledtrådarna pekar åt nästan samma håll och låter oss läsare börja pussla ihop vad som kan ha hänt. Det hela kompliceras dock av att det är många aktörer i de olika dramerna, och även om deras bakgrund och intentioner snart framgår av situationerna de dyker upp i, blir det efter hand svårare att hålla isär vem som vet vad och har gjort vad med vem. Nästan halvvägs genom boken har några av de initiala mysterierna lösts, men nya har tillkommit.

Boken The Luminaries är över åttahundra sidor lång. Berättelsen innehåller många detaljer, och de har sin plats då mycket i handlingen hänger på detaljer, och då flera av personerna har anledning att uttrycka sig omsorgsfullt. Men efter hand blir det svårare att hålla uppe intresset för människorna och deras invecklade konspirationer, och man önskar sig en rappare berättarstil. Det får man på det sista hundratalet sidorna då kapitlen reduceras till några sidor eller mindre, och enstaka scener piskas fram och ger ännu fler bakgrundsdetaljer. Tyvärr blir det en besvikelse, dels för att tempoväxlingen känns forcerad och dels för att det som avslöjas inte är tillräckligt som motvikt till allt vi fått veta under de första sjuhundra sidorna. The Luminaries visar att Eleanor Catton kan skriva väl, för det gör hon, men att hon skulle behöva trimma formatet för att skapa en smidigare och mer sammanhållen berättelse.

torsdag 11 oktober 2018

Lycklig som Lazzaro

"Lazzaro, Lazzaro, gör det här, Lazzaro, gör det där!" Alla jobbar hårt på tobaksodlingen, och de ropar på Lazzaro hela tiden för extra hjälp. Lazzaro blir aldrig trött eller arg, inte ens när de andra ungdomarna lurar honom. Gemenskapen mellan de två storfamiljerna i Inviolata är stor, man skrattar tillsammans och delar den torftiga maten man har. Så kommer tillsyningsmannen puttrande på sin moped, godmodig, med karameller till alla barnen, men när han räknar på utgifterna de haft och drar av dem från priset för tobaksbladen står familjerna fortfarande i skuld. Vafalls, är det två ungdomar som vill följa med tillbaka till staden? Det går inte för sig, för det måste markisinnan ge dem tillstånd.


Så kommer Markisinnan Alfonsina De Luna till Inviolata för att tillbringa några sommarveckor där, tillsammans med sin tonårsson Tancredi och tillsyningsmannens dotter. Tancredi är fruktansvärt uttråkad redan innan de kommer fram, men lyckas få litet roligt tillsammans med Lazzaro. Tancredis påhitt blir betydelsefulla för den oskuldsfulle Lazzaro som ju redan är van att göra vad man säger åt honom.



Bron till Inviolata är trasig, och vi anar att familjerna inte korsat den grunda strömmen sedan generationer tillbaka. De lever primitivt, och kanske fungerar tid och rum annorlunda på Inviolata. En av männen tycks kunna blåsa fram vind även när luften står stilla. Men vi kan se att åtminstone '90-talet har kommit världen utanför, och snart kommer världen också till Inviolata. Familjerna befrias från tobaksdrottningens slaveri, men blir det egentligen bättre för dem?


Framme i vår tid har familjerna krympt i omfång och lever i raka motsatsen till jordbruket i Inviolata; i plastbunkrar intill tågrälsen omgivna av kringflygande skräp. Världen har blivit annorlunda men det finns fortfarande människor som måste arbeta för småslantar, eller luras och stjäla för att få mat för dagen. Hur skall Lazzaro klara sig i den världen? Han ser fortfarande det värdefulla i allt omkring sig, och hans naivitet klarar honom genom några farliga situationer. Men det är inte säkert att det räcker för att klara sig i den hårdare världen vi har idag.


tisdag 9 oktober 2018

Julius Caesar på Orionteatern

Den vi ser på affischtavlorna runt om i staden är inte Julius Caesar själv, inte heller hans baneman Brutus, utan senatorn Cassius (Elin Söderquist), vars intriger driver föreställningens handling. Hon börjar listigt med att smickra Brutus, men inte för överdrivet eftersom Brutus (Lola Zackow) är en ärlig kvinna och fortfarande Caesars vän. Men Cassius planerar brett och djupt, och lierar sig med Casca och Cinna vilka båda är mer öppna med att vilja störta och mörda Caesar. Falska anonyma brev till Brutus övertalar henne till att tro på att hon är en bätter ledare än Caesar, vilken är på väg att leda Rom till förfall.


Det är inte romare i vita togor vi ser, avmätta och avlägsna genom tidens gång och invecklade i krångliga konspirationer. Skådespelarna låter sina roller få liv och känslor av dramatiska gester som passar utmärkt i den brutala scengrafin, klädda i svarta skimrande dräkter som gör dem tidlösa, övermänskliga människor vars liv kommer att minnas och spelas upp årtusenden efter deras död.


Är Julius Caesar en sådan fara för Rom att han måste undanröjas? I den här uppsättningen är det först strax innan hans död som vi ser skymten av vad konspiratörerna talar om. Scenen när hans tilltänkta mördare långsamt klättrar upp mot hans upphöjda plats från alla kanter är kuslig. Olle Jernberg ger hans sista ord tyngd och smärta, innan han huggs ned i ett rött regn av blod. Men varför stanna vid Caesar när hans förtrogne Markus Anonius (Rasmus Johansson) fortfarande lever? Vi ser Cassius besvikelse när hennes vidare mordplaner hejdas av Brutus övertygelse.


Inför det lättövertygade folket bedyrar Brutus att hon endast dödade sin vän Julius Caesar därför att hans ambition skulle drivit Roms folk till slaveri. Men snart därefter håller Antonius sitt sorgetal över Caesar, och skickligt men ärligt vänder hans romarnas sympatier tillbaka till den mördade härskaren. Vad var Cassius syfte med att mörda Caesar? Säkert inte det som händer nu, när historien böljar åt andra hållet igen. Julius Caesar försvann inte från Romarrikets centrum med sin död. Orionteaterns uppsättning av Shakespeares pjäs är avskalad, hård, effektiv och mycket sevärd.

Länk till Orionteaterns sida om Julius Caesar

Foto. Jonas Jörneberg

söndag 7 oktober 2018

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Samhället är egentligen bara några spridda hus, knappt att det har ett namn på kartan i Polen nära gränsen till Tjeckien. Flera av husen står tomma över vintern när ägarna bor i stan, och då går vår berättare Janina Duszejko runt och ser till dem. Man märker att hon är litet udda, men hon beskriver den glesa bebyggelsen och den tunga vintersnön med en klackspark så att det blir underhållande att läsa, inte en eländesskildring.

Medan jag sätter på kaffe tillhandahåller man de sedvanliga väderleksprognoserna för alpinister. Man presenterar bergens, sluttningarnas och dalarnas knaggliga värld med dess förrädiska snötäcke. Jordens sträva hud är endast bitvis vitfärgad med snöområden. På vårkanten ersätts alpinisterna av allergikerna och det blir mera färg i rutan. Mjuka linjer anger de farliga områdena. Där det är rött - där sätter naturen in sina ettrigaste attacker. Under hela vintern har den bidat sin tid i ide för att nu slå till mot den motsträviga Människans närmast filigranaktiga struktur. En vacker dag kommer den på så sätt fullkomligt röka ut oss. I anslutning till helgerna är det dags för bilisternas väderleksrapporter, men deras verklighet leder på sin höjd till några enstaka streck i motorvägarnas rike. Den här uppdelningen av människor i tre grupper - alpinister, allergiker och bilister - finner jag väldigt övertygande. Det är en bra och handfast topologi. Alpinister är hedonister. Det bär dem över sluttningarna. Bilisterna däremot föredrar att ta ödet i egna händer, även om deras ryggrad ofta blir lidande på kuppen; det vet vi ju - livet är tungt. Allergikerna å sin sida - alltid på krigsstigen. Jag är definitivt allergiker.

Fru Duszejko filosoferar kring livet och har byggt en egen världsåskådning kring brottstycken ur nyheterna och de astrologiska tecken hon läser ur sin bok "Efemeriderna". Vissa ord omnämns med stor bokstav, som att de är extra viktiga, och människor och djur får nya namn som Jelena Duszejko tycker passar bättre. Naturen finns nära inpå huset, med vilda djur och spår av dem kring sträckorna där fru Duszejko rör sig. Hon betraktar djuren vänskapligt och tar illa vid sig av traktens jägare och de jakttorn, "predikstolar", som står uppställda här och där. När grannen hittas död tänker hon sig genast att det är Rådjuren som dödat honom, för att hämnas, och den tanken håller hon fast vid när fler av bygdens storspelare hittas döda efter hand.

Fru Duszejko är ett byoriginal, och av de suckande poliserna och läkare hom möter kan vi förstå att hennes omsorg om traktens djur går dem på nerverna. Men hennes frimodiga idéer gör henne sympatisk och riktigt underhållande för läsaren, och hon har också ett par goda vänner i byn, bland annat den unge Dyzio som översätter William Blake på eget bevåg. Styr din plog över de dödas ben är en bok fylld av liv och humor och en spännande bakgrundshistoria som till sist letar sig till förgrunden och vänder upp och ned på allt.

Fler böcker av Olga Tokarczuk:
Gammeltida


lördag 6 oktober 2018

Soppkonsert med horn och piano

På riktigt fina fredagar bjuds det i Grünewaldsalen på så väl god soppa som skön kammarmusik. Markus Maskuniitty (horn) och Martin Sturfält (piano) spelade tre intressanta stycken; två korta och ett långt. Det första, Henri Büssers La chasse de Saint Hubert för horn och piano (1937), var ett utmanande stycke där hornisten fick visa sin virtuositet och hornets olika klanger. Utan att veta mer om Hubertusjakter än det jag som ung läst i hästböcker, levde jag mig in vad som lät som ett jaktsällskap ivrigt framdundrande genom skogen, så två stillsamma och sorgligare partier i sympati med den upphunna räven, men till slut jaktlagets triumf. Dock berättade efteråt Markus Maskuniitty inlevelsefullt om den ursprunglige Sankt Hubertus hjortjakt på långfredagen, vilket skapade nya bilder (och en länk till framtidens förvirrade mytologi).

Nästa korta men uttrycksfulla stycke var Ballade för horn och piano av Jeanne Demessieux (1958). Horn och piano fick klinga skönt tillsammans, och inte bara i långsamt balladtempo utan även mer intensivt.

Konserten avslutades med Julius Röntgens Aus Jotunheim för horn och piano (1902), en svit över norska folkvisor av den Norgeintresserade tysk/holländske Röntgen. Vare sig folkviseinslag eller naturlyrik dominerade, utan verkets satser hade olika karaktär men ändå god sammanhållning. Tredje satsen var ett dansant Andante con moto, Allegro giocoso mycket livad och uppfriskande, och i sista satsen, Lento con gran espressione fick hornet klinga såsom mellan fjälltoppar medan pianot tidvis brusade som en vårflod. De båda musikerna gjorde en god insats, och det var fint att få höra de här verken.

fredag 5 oktober 2018

Underkastelse på Stadsteatern

François lever ett lojt liv som lektor i litteratur vid Sorbonne. Länge kunde han liksom i förbifarten ta sig en ny flickvän bland de nya studentskorna i början av läsåret, för att sedan skiljas åt utan drama till läsårets slut nästa sommar och på så sätt slippa mer engagemang än fritt sex och kanske litet mer. På senare år har han känt en större dragning till kollegan Myriam. Borde han resignera och skaffa familj? Det verkar påfrestande. Men hans kropp har börjat förfalla, så kanske kan han inte plocka upp studentskor längre. Han borde göra ett val, fast det är för jobbigt.


Litet av en slump hamnar han på middag hos en annan kollega vars utseende han i förbifarten förolämpar inför oss, publiken. Hon och hennes man har bättre överblick över samtidspolitiken och berättar om orosmoment i det förestående presidentvalet. Nu gäller det för öppet sinnade fransmän att rösta på Mohammed Ben-Abbes från Muslimska Broderskapspartiet för att inte låta rasisten Marine Le Pen vinna. Men de lugnande löftena från Ben-Abbes om att bara göra små förändringar i samhällsordningen för frivilliga muslimska medborgare kommer att leda till större förändringar för alla, var så säker. Så briserar spänningarna inför valet i våld och krigsscenarion, men snart har lugnet lagt sig igen och Mohammed Ben-Abbes och hans muslimska bröder kan börja stöpa om Frankrike.


Stadsteaterns uppsättning av Michel Houellebecqs provokativa bok Underkastelse är en monolog med Gerhard Hoberstorfer i mitten av en fyrsidig scen. (Det fungerar inte helt att spela åt fyra håll och tillför heller inte så mycket till berättelsen, så jag rekommenderar att sitta i de vanliga bänkraderna.) Det är oundvikligen något som går förlorat när en bok blir teater, och här är det faktiskt mest miljöskildringarna jag saknar; skildringarna av klostren och klosterlivet och det som tusentalet år av europeisk kultur faktiskt åstadkommit, det närmaste vördnad jag läst i en text av Houellebecq. De får tyvärr inte lika mycket utrymme i monologen och det blir ju en annan sak att höra dem sägas som ord som försvinner i luften medan de sägs. Å andra sidan ger teaterformatet mer dynamik åt dialoger när de framförs av en god skådespelare jämfört med när jag läste dem i Houllebecqs avmätta ton.

Dramatiseringen hinner täcka de viktigaste skeendena i boken, och blir extra skarp i synnerhet i slutet när islamiseringen förändrat gatubilden och tagit sig ända in i de intellektuellas vardagsrum. Jag saknar ändå den distanserade tonen från boken och scenerna som visar hur omformningen av Frankrike sker därför att huvudpersonen/Västerlandet inte ids ta ställning eller arbeta för något han egentligen kanske tycker är bra. Det blir ett tomrum som någon skicklig ideolog kan fylla med sina egna planer.

Länk till Stadsteaterns sida om Underkastelse

Foto: Sören Vilks

torsdag 4 oktober 2018

The Overstory av Richard Powers

Det finns minst lika mycket under jordytan som ovan den när vi ser på ett träd. Rötterna sprider sig nedåt och utåt för att ge stadga och hämta upp näring. I en del fall är den grupp av träd vi ser tekniskt sett ett enda träd, med ett gemensamt rotsystem som kan vara hundratals år gammalt.

Richard Powers delar in sin bok i Roots, Trunk, Crown och Seeds. I rötterna får vi lära känna nio mycket olika människor. Träd spelar stora roller i deras liv, men inte ens i så hög grad att det känns udda eller förebådande; det är ju inte ovanligt att läsa historier där träd är viktiga delar av en människas liv, och det är inte ovanligt att känna människor som eller själv vara en som älskar träd, enskilda exemplar eller skogar som är som egna världar.

Det som nästan mer står ut i de inledande berättelserna är hur människors skapelser i våldsam form förändrar huvudpersonernas liv; bilolyckor, flygkrascher; eller grupptryck och oförståelse. Det är som en föraning om det våld som kommer att riktas mot såväl träd som människor under den största delen av boken.

De nio huvudpersonerna får ett tiotal sidor var under de första hundrafemtio sidorna, och deras bakgrund, omgivningar och drömmar hinner få liv. Tyvärr räcker det inte för att hålla dem levande under det långa mittenpartiet, stammen, då de flesta av dem reduceras till pappfigurer som dras över den nordamerikanska kontinenten för att de av olika skäl vill stoppa massavverkningar av urgamla träd. Men det finns minnesvärda partier, som när två av dem tillbringar nästan ett år högt uppe i ett redwoodträd de vill rädda från skogsmaskinerna, ett långsamt liv på en liten plattform utsatta för naturens krafter. Starka bilder utgör också de brutala scener där avverkare och ordningsmakt med hot och ren misshandel tvingar demonstranter att avbryta sina protester. De upprepas i olika former och kan tas som en jämförelse med hur trädens stammar gång på gång huggs av vid rötterna och släpas iväg.

Ett par av huvudpersonerna avtecknar sig litet tydligare i mina ögon. Den ene är Adam Appich, som från barnsben utforskat och analyserat det han ser omkring sig, och som psykologidoktorand vill forska på hur aktivister tänker, medvetet och omedvetet. Hans skepticism och aversion mot idealister och slagord kommer som en frisk fläkt efter några långa kapitel bland aktivister i djurkostymer med tagna trädnamnsalias. Den andra är Patricia Westerford, vars studier tidigt visade hur träd kommunicerar med varandra och samverkar mer med omgivningen än vad man dittills trott. I mitten av förra seklet var inte forskarvärlden redo för det utan skrattade ut henne, så hon drog sig undan till en skogvaktartjänst. Men när nyare forskning gav henne rätt blev hennes bok om trädens liv den inspirationskälla som många av aktivisterna behövde.

The Overstory är över femhundra sidor lång och ganska tungläst. Det händer ofta att jag önskar att Richard Powers beskurit sin prosa litet grand, men jag kan tänka mig att han ville skriva något långsamt och långvarigt, för att spegla hur träden funnits längre än människan och lever längre än vi - om inte alla tas ned och huggs upp innan vi hunnit se vad mer de gör för oss än ge vinst som timmer. På samma sätt kan jag förstå att Powers varken vill ge oss en instruktionsmanual till ett bättre liv eller knyta ihop säcken med förhoppningen om att allting kommer att gå bra till slut. Hoppet finns där men det är svagt, och slutet är upp till oss.

tisdag 2 oktober 2018

Technicolour med Katarina Kammarkör

Med hjälp av ett rött ljussken och sinuskurvor skrivna med laserslingor är Katarina Kyrkas vackra inre målats till en ännu litet bredare blandning av modernt och klassiskt, precis som musiken vi skall få höra. Katarina Kammarkör, förstärkt med syntar, orgel, trummor och extra vokalister låter oss få höra klassisk elektronisk musik på ett nytt sätt.


Kören inleder med Sfärerna ur Ola Gjeilos Sunrise Mass, ljuva himmelska klanger precis som titeln lovar. Så kommer en av syntmusikens nationalsånger, den mäktiga Chariots of Fire av Vangelis. Nej, röster kan inte ersätta de ikoniska ljuden, utan de finns kvar på sina platser och körstämmorna dubblerar eller ersätter några av de mest himmelska harmonierna, i det stycket och i efterföljande Radioland av Kraftwerk, där klangerna låter helt rätt ur samarbetande människostrupar.

Depeche Modes Enjoy the Silence har arrangerats för kör av E. Withacre, till ett långsamt verk som låter det bästa ur melodin och det bästa av människoröster bilda något nytt, med nya harmonier. Twin Peaks Questions in a World of Blue av Angelo Badalamenti får behålla sina välkända syntklanger när Irma Schultz och Emelie Power sjunger just så eteriskt som de skall.

Nej, de underbara syntljuden kan inte helt ersättas med människoröster, och många får säkert gåshud tillsammans med mig är Kraftwerks We Are The Robots blippar igång. Men nu har vi tjugo människor i högt knäppta svarta skjortor som gemensamt deklarerar att de är robotarna.

Brian Enos An Ending - Ascent låter skir och vacker, och glider över i Eriks Ešenvalds Stars som sväller till en stor upplevelse under det välvda taket. Till slut får körformatet sätta sin prägel på Eurythmics Sweet Dreams och Depeche Modes Waiting for the Night. Det blev en fin avslutning på en magisk konsert.