Fredrik Wretman – I C 3 D 2 (it’s all in your head) på Artipelag

På egna piedestaler står små bronsskulpturer, för många för att räkna, var och en en historia i sig. Efter hand som besökarna fyller på Artipelags stora sal så får nästan varje skulptur åtminstone för en stund en ackompanjerande människa, en person i människostorlek som närstuderar den lilla personen på piedestalen.

Några av verken ser ut som utvecklingar av Carl Milles skulpturer - de fallande kropparnas vinkel, den stora handen som sänks ned från höjden. 

Men Fredrik Wretmans skulpturer har alla någon originell twist. Där finns Herr Alien och Fru Alien, och Alien Superman med diamanter till ögon.

En rad av flerarmade varelser benämnda Spirits och numrerade står på rad. Likaså möter vi ett Äldre medium med flera armar, som liksom andevarelserna sträcker ut sina armar för att omfamna - eller attackera?

En cowboy kan också dyka upp här och där. Och den svaga likheten med grekiska och romerska statyer som Wretmans huvud- och armlösa figurer har, försvinner snabbt när de visar rumpan i komplicerade och lustiga snubbelformationer.

Det oproportionerligt stora klotet som tar plats i anatomierna är intressant. Ibland dyker det upp som huvud, två bröder delar ett klot som huvud, i en annan staty ger oss titeln att klotet på huvudets plats är en tung planet.

Visst finns det kopplingar till annan konst, men kanske inte den konst vi först tänker oss. Statyetten som liknar en bevingad gudom heter Roxy; Melchior och Balthazar har hammarhajshuvuden. 

Och varken huvud, armar eller två hela ben behövs för att visa känslan i den roliga scenen som heter Hupp!

Länk till Artipelags sida om Fredrik Wretman

Jens Fänge Sommaren på Lidköpings Konsthall

Under titeln Sommaren kan man under sommaren se verk av Jens Fänge på Lidköpings Konsthall. Det rör sig om ett antal tavlor från 2022, men även några av nyare datum samt två från 1990-talet, vilket låter en se några steg i hur Jens Fänge har utvecklat sig. De två "gamla" bilderna har mindre av de färgskalor och kompositioner har fått fascineras av på senare år, men har ändå några tidiga kännetecken - på blyertsteckningen det stora huvudet med egna proportioner vakande över småstadsgator, på målningen av pojken med kryckor skymtar i bilden en tavla med ett randmönster i färger som bryter av mot de milda färgtonerna i huvudmotivet.

De nyare tavlorna från 2022 är kryddade med en varmare färgskala än de från tidigt 2000-tal och en ny sorts mönster - vågiga linjer tätt intill varandra. 

Ett annat mönster är avgränsade färgrutor som litet grand liknar intrikat avsmalnande tegelstenar fastän de är mönster på en tröja eller bakgrund till en leopard med människoliknande ansikte.

Ena väggen upptas av sju glasverk, vilka är tekannor med så många utbyggnader över och under samt pärlrader vid pipen, att de vore omöjliga att använda. Om de vore fyllda med dryck, så svåråtkomlig och dyrbar den skulle vara.

Jens Fänge skapar (ofta) sina verk genom att lägga dem på golvet och pussla fram hur motiven passar bäst. Och visst väcker många av dem en önskan att ha ett eget pussel med bitar av motiven att placera ut över de lockande skeva vinklarna. En dag kanske vi får just det av honom?

Länk till Lidköpings Konsthall

Brassaï på Moderna Museet

Från Brassó i Transsylvanien tog sig Gyula Halász till Budapest och Berlin för studier, sedan till Paris där han fotograferade såväl staden som invånarna som gav den liv, inte minst om natten. Han tog sig också namnet Brassaï. Under sina nattliga promenader kunde han fånga de folktomma gatornas form i skenet av elektriskt ljus, samt även andra element ur den frambrytande moderniteten som förändrade gatubilden och stadslivet på 1920- och 30-talet.

På billiga men glädjefyllda kaféer och restauranger samlades människor för att höra musik, dansa, dricka och bli förälskade. 

Brassaï använder sig skickligt av rummens stora speglar för att låta kärleksparen dubbleras, eller visa vinklar och detaljer vi skulle missa i en konventionell bild.

Uppträdandena som anordnades av konstskolan, eller av stadens homosexuella festprissar, var extravaganta och underhållande.

Fotot på aktörerna som väntar i kulisserna på att framföra Juan-les-Pins på Folies-Bergère är ännu en skicklig lek med spegelbilder; i den stora spegeln ser det ut som att människorna har blivit en del av bakgrundsbilden, till målningar själva.

Något annat som Brassaï plockade upp i gatubilden var graffitin, där folk använt sig av existerande sprickor eller hål i husväggar och med eget kratsande gjort om dem till ansikten eller kvinnokroppar. Det ger ofta huvudena en asymmetrisk placering av ansiktsdragen vilka ser ut som en direkt inspiration för Picassos kubistiska porträtt.

Spåren efter skorstensgångarna från ett rivet hus är en annan sorts skönhet som Brassaïs blick också fångade. Ah, vilket liv i Paris för hundra år sedan! Så skönt att få se det genom Brassaïs kamera på Moderna Museets utställning.

Länk till Moderna Museets sida om Brassaï