måndag 24 september 2018

BlacKkKlansman

Det är smart gjort! Många kommer säkert att vilja se filmen BlacKkKlansman för att den verkar jättekul: en svart snubbe som infiltrerar Ku Klux Klan! Och visst är filmen rolig så att man skrattar högt flera gånger. Men på vägen får man dessutom ett vackert och inspirerande tal av Kwame Ture, känd förespråkare för svartas rättigheter, där han uppmuntrar sina svarta åhörare till att se det vackra i sina breda näsor och mörka hy, och inte låta sig definieras som ett felsteg jämfört med det vita skönhetsidealet. Och allra först i filmen har vi hört anledningen till att svarta måste kämpa för att ses som likvärdiga i samhället: en uppviglande föreläsning av en (fiktiv) Dr. Kennebrew Beauregard om varför den vita rasen är överlägsen den svarta, fullproppad med nedsättande uttryck om svarta.


Filmens huvudsakliga handling bygger på verkliga händelser, och utspelar sig på 1970-talet. Ron Stallworth är den förste svarte polisen i Colorados polisstyrka; en triumf för en kille som alltid velat bli polis, men självklart möts han av rasistiska kollegor som vill göra jobbet svårt för honom. Och dessutom är det inte uppskattat av alla andra svarta; efter så många övergrepp och dödsskjutningar är det många som ser polisen som en fiende till alla svarta, inte någon man kan reformera från insidan utan måste störta vid den kommande revolutionen. När Ron Stallworth går undercover på Kwame Tures föreläsning är det just sådant han får höra, inte minst från studentföreningens ordförande Patrice som han blir förtjust i.


Trots pratet om revolution ser varken Ron Stallworth eller hans partners Flip Zimmerman och Jimmy Creek de svarta studenterna som hotande samhällselement. Vilka borde man egentligen hålla bättre koll på? Ron får ett infall och ringer till Ku Klux Klan för att få mer information. De nappar! De vill gärna ha nya medlemmar som hatar negrer lika mycket som Ron säger sig göra. Men en svart kille kan bara lura dem över telefon. Istället övertalar han Flip att åka till det arrangerade mötet som Ron Stallworth.


Scenerna med the Organisation, som de vill kalla sig, ger alltid en blandad av humor och oro. Det är egentligen lätt att skratta åt vilka rejäla stolpskott som sitter där, knappt läskunniga, och tycker att de hör till en överlägsen ras. Men de här kortklippta herrarna har källaren full med vapen, likasinnade vänner runt om i landet, och alltmer detaljerade planer på ett eller flera attentat. Att FLip tvekar att fortsätta spelet beror säkert inte bara på att han inte är lika drabbad som Ron, utan för att han faktiskt riskerar livet om de kommer på honom. Samtidigt upplever han hur han själv, av judisk börd, är lika hatad och föraktad av gruppen han låtsas tillhöra.


Stämningen i filmen är mestadels lätt, med många tillfällen till skratt, men samtidigt är hotet från KKK-gruppen så trovärdigt att man inte vet om alla kommer att komma undan med livet i behåll. Det är omskakande och mycket bra att filmen inte stannar vid Ron Stallworths tillfälliga triumf utan drar linjen ända fram till idag. Samhället må ha blivit öppnare för icke-vita människor men de som hatar finns fortfarande kvar, och om ingen hejdar dem kommer de att fortsätta att slå sönder och döda oskyldiga människor.


lördag 22 september 2018

The Mars Room av Rachel Kushner

Hon ser några glimtar av det gamla livet genom fönsterrutorna; påfartsramper och vägbroar, och faktiskt några blommande buskar och en anad doft från dem. Romy Hall är på väg till ett annat liv. Några av kvinnorna på bussen har redan varit där, men för Romy är det ett nytt liv som aldrig kommer att förändras mer; fängelse på dubbel livstid. Redan i bussen på väg dit börjar grälen, irritationerna, revirstriderna och några skymtar av medmänsklighet.

Kronologin i Romys berättelse är uppbruten; barndomen, halvvuxentiden, tiden på strippklubben The Mars Room, tiden med den älskade lille sonen Jackson, tiden i Stanville Women’s Correctional Facility. Det är inte svårt att följa med i vad som hände när eller var, men vi får Romys minnen i oordning, precis som hennes eget liv inte har haft något klart mål utan oftast handlat om att hantera den närmaste dagen och roa sig på något sätt under tiden. San Francisco är en stad för drömmar och kärlek, men i områdena intill de kända hippiekvarteren är husen mer slitna och människorna av skilda slag; en del är hänsynslösa för egen vinnings skull, andra är udda och bidrar till förvirringen, och några är ändå hjälpsamma med det lilla de själva har.

Men Romy och hennes vänner har inte tillräckligt med omtänksamhet och stöd från föräldrar och grannar för att skaffa sig trygg mark under fötterna. Även när Romy väljer det bästa hon kan göra i stunden kliver hon ut på tunnare och tunnare is. Lägenheten är OK, grannarna hjälper till att vakta Jackson, jobbet ger tillräckligt med pengar, men så dyker en stalker upp på The Mars Room, Romys liv skakas om av stress och oro, och till slut slår hon själv sönder sitt liv tillsammans med stalkerns.

Du har själv valt det här, du gjorde felstegen är det många som säger till kvinnorna i fängelset; advokater, domare, fängelsevakterna. Ansvaret ligger slutligen hos dem själva, det stämmer, men många av dem har snubblat in på den vägen genom otur och slarv från andra som hade kunnat stötta och lindra. Bokens berättare noterar det några gånger, lakoniskt, utan att klaga eller skylla ifrån sig. Bokens fokus är Romy Hall, men flera av personera omkring henne får också stå i centrum i några av kapitlen. Det svindlar ibland; så många människor där som är fast i hopplöshet, men ger varandra tips om minsta chans till lindring, och berättar historier om dem som lyckats överklaga sina domar och gå fria.

På samma gång som de varierande berättarrösterna ger en bredare bild, gör det också boken spretig. The Mars Room slutar i oklarhet, vilket inte behöver vara negativt; på sätt och vis är det en bra illustration av Romys mål-lösa liv. Det gör att boken slutar svagt, vilket är litet synd, men det har ändå varit tungt och givande att få läsa om personerna i och utanför Stanville Women’s Correctional Facility.

Fotnot: Omslagsfotot är av Nan Goldin, Amanda in the Mirror, Berlin, 1992

fredag 21 september 2018

Kullervo i Konserthuset

Att Kungliga Filharmonikerna och Sakari Oramo kan fånga Jean Sibelius anda vet vi sedan tidigare. Till säsongsöppningen av Konserthuset hösten 2018 hade man valt det tidiga verket Kullervo (1892), nästan halvannan timme långt, att framföras utan paus. Men först nyskrivet: Transit Underground (2007) av Tobias Broström, med en spännande inledning som lät som rytmer som närmade sig från ett avstånd. Det kan inte (bara) vara tunnelbanan det verket handlar om; där fanns ljuvligt stillsamma partier likaväl som stegrande känslor. Intressant och hörvärt.


Så fylldes körläktaren av två körer, Polytekniska kören från Helsingfors och männen ur Eric Ericsons Kammarkör. De två inledande satserna i Kullervo är dock instrumentala, och vi får höra en ganska annorlunda Sibelius jämfört med de mer lyriska symfonierna; dovare, mer experimentell med harmonier, och också mer spretig; även om den andra satsen mynnade ut i njutbara partier var det svårt att finna riktning i musiken från början.

Så kommer då manskören in och börjar berätta om Kullervo, och de låter mycket bra! De många rösterna fyller väl ut melodierna. Men det är en grym historia de berättar; om hur den övermodige Kullervo på väg hem från marknaden tre gånger stöter på en vacker flicka och försöker få ned henne i släden, tre gånger får tydligt och vältaligt nej, och till slut sliter ned henne i släden med våld. Av musiken kan vi gissa (och hoppas) att han inte förgriper sig på henne förrän han har förfört henne genom att visa det guld och silver han har i släden, vilket ju är osmakligt i sig. De båda solisterna, Heikki Kilpeläinen och Tuija Knihtilä, är goda sångare men deras dialoger låter osköna.

Foto: Jan-Olav Wedin
 När de båda ungdomarna talar vidare visar det sig - att de är syskon, för flickan är Kullervos syster som gick vilse när hon plockade hallon. Skammen får henne att ta sitt liv, vilket även Kullervo kommer att göra, men inte förrän han har dödat så många som möjligt av familjens fiender. Dessa stridigheter målas upp i instrumentala satser, i litet konstigt glättiga toner som övergår i ett majestätiskt slut. Men stridandet och dödandet har inte hjälpt; Kullervos skam tar överhanden och även han väljer att ta sitt liv, på just den vissnade plats där han skändade sin syster. Kanske är det ett budskap värt att minnas; man kan inte få igen sin heder genom att begå nya brott. Men det är ändå sorgligt när en människa väljer döden, och den manliga kören besjunger honom innerligt och även rasande intill Kullervos slut.


Titta, där sitter jag längst ned till vänster!

onsdag 19 september 2018

Gräns

Hon ser udda ut och har säkert varit mobbad och utstött av oss andra under uppväxten. Men här har hon funnit sin plats, i passkontrollen vid en av Sveriges gränser. Tina kan känna av om någon försöker dölja något; hon kan känna på lukten om en människa är arg, rädd, skamsen, på väg att göra något skuldbelagt. Hon bor i en stuga en bit ut i skogen. Sambons hundar skäller på henne när hon kommer och med sambon verkar hon inte ha så mycket gemensamt, men inget av det är ju så ovanligt.


Bredvid kollegorna i passkontrollen ser Tina bortkommen ut. Ensam i sin uniform ser hon ut som en varelse som stängts in i fel kläder. Tillsammans med Vore, vars person och väska väcker Tinas uppmärksamhet, ser man en annan värld med två nya huvudpersoner. Vore liknar Tina till utseendet men där hon är inbunden och undanfallande är han självsäker och närgången. Med andra mått än mänskliga är han en snygging, en trollens Harrison Ford. Vore passerar över gränsen men kommer snart tillbaka in i Tinas liv. När Tina släpper de människoregler hon tvingats följa kan hon njuta ännu mer av det som alltid lockat henne; naturen, djuren, skogen.


John Ajvide Lindqvist skrev novellen på vilken filmen Gräns baseras. Noveller är ofta bra underlag till en långfilm; de innehåller tillräckligt mycket handling för att man inte skall behöva skära bort något viktigt, utan manusförfattaren/regissören kan istället fylla ut historien för att berika handlingen. I fallet med den här filmen har Tinas känsliga sinne hittat utkanten av en pedofilring, och att sniffa ut och krossa den ligger henne varmt om hjärtat. Det ger filmen den interssanta chansen att spela upp Tinas två identiteter mot varandra; skall hon vara lojal mot människorna eller välja trollen?


Filmen ger upphov till mycket förnöjt skrockande i publiken åt scener som är småroliga och överraskande. Som när Tina står i sin trädgård om kvällen och lugnt säger hej till någon utanför bild - och det är en stor älg med mäktig krona. Regissören Ali Abbasi har gjort ett bra jobb med att visa Tinas liv litet vid sidan av samhället och hur hon upptäcker att det hon alltid längtat efter är var hon hör hemma. Dock tycker jag att historien till slut glider honom ur händerna, och att avslutningen både är för komplicerad och alltför enkel. Det är litet synd att få lämna historien med blandade känslor efter en så övervägande bra och engagerande film.


måndag 17 september 2018

Warlight av Michael Ondaatje

Det är 1945, syskonen Nathaniel och Rachel är i sena tonåren och skall snart lämnas av sina föräldrar vilka skall flytta till Singapore för faderns arbete. Men det planerade internatlivet blir en plåga för båda ungdomarna, som rymmer och tar sig tillbaka till familjens hus i London. Där tas de emot av The Moth, den svårgripbare inneboende som redan tidigare funnits i deras periferi. Inte för att krigstiden kan ha varit trygg, men Michael Ondaatjes berättelse väcker en annan känsla av osäkerhet inför världen då barndomshemmet fylls med helt nya människor, och syskonen dessutom upptäcker att modern inte alls rest till Singapore.

Skolan kommer i andra hand när Nathaniel får jobb - tunga svartjobb och ibland rent kriminella - via The Moth. Vuxenblivandet tar en annan väg än vad det skulle gjort under andra omständigheter. Ondaatjes språk är tillbakahållet, men tillsammans med Nathaniel känner jag förundran, med nödvändighet dämpad, över de helt nya situationer Nathaniel får uppleva och människorna han möter.

För en del är kriget ännu inte över. Det finns minnen och kvarvarande hot skapade av händelser under de senaste åren, och steg för steg kommer de närmare inpå syskonen. I den brokiga samlingen kring The Moth finns personer vars specialkunskaper inom olika områden varit den brittiska regeringen till hjälp under kriget. I ögonvrån skymtar också personer från forna fiendeländer som med möda letat upp dem som dirigerat hemliga operationer, med hämnd i sikte.

Något av det mest intressanta jag vet är böcker som beskriver hur tonåringar börjar förstå världen, finner sin identitet och sitt fotfäste i världen. Warlight hör till de böcker som gör det väl, ovanligt väl förutom det att berättarens röst inte låter som en 16-årings. Visst är det den vuxne mannen som talar, men inte bara ordvalet utan intrycken och filosoferandet kring dem är aningen för komplext för att kännas verkligt, och lägger sig som ett filter mellan mig och den unge Nathaniel. I sista tredjedelen av boken blir författaren allvetare och börjar berätta om händelser han inte borde känna till. Efter att ha följt med Nathaniel när han upptäckt världen är jag oförberedd på det klivet, och även när det förklaras senare ligger min misstro kvar.

Ändå måste jag säga att trots de här invändningarna är Warlight en trovärdig och lockande beskrivning av en annorlunda och litet skrämmande tid. Jag längtade hela tiden efter att läsa vidare i boken, och dess stämning och personskildringar har gjort djupt intryck på mig.

söndag 16 september 2018

Fenix på Dramaten

För hundra år sedan hade första världskriget och den ryska revolutionen skakat om samhället och skapat hungersnöd, kriminalitet och epidemier av svåra sjukdomar. Men hos en delfanns ändå hopp och förväntningar - vi skall omskapa samhället, med kulturens kraft! Konstnärer i alla genrer prövade nya vägar och lade sina liv i verken. En av dem var Marina Tsvetajeva, en poet som minns och beundras än idag. På Dramatens Lilla scen får vi se några scener ur hennes liv och ur hennes verk, i former som för tankarna till dåtidens ambitiösa och omtumlande framföranden.


Den gamle skröplige Casanova (Simon Norrthon) sitter på scenen, ändå imponerande i sitt förfall. Unga, alltför unga ungdomar virvlar kring honom, vill återuppväcka honom och hänge sig åt hans förförelser. Detta var handlingen i en trilogi pjäser skrivna av Tsvetajeva, och scenerna och aktörerna återkommer under pjäsens (Fenix) gång. Kontrasten mellan ungdomens oförstörda energi och den förbrukade Casanova är skickligt framställd, dock lyckas jag aldrig se någon koppling mellan dem och ramhandlingen i Fenix, men låt oss inte vara petiga utan istället bara ta in vad som flödar ut från scenen.


Hemma hos Marina Tsvetajeva finns dottern Ariadna, klädd och friserad som modern och ivrig i sina försök att efterlikna och bli godkänd av henne. Siri Hamari gestaltar henne underbart väl, med barnslig energi och förtroende samtidigt hela tiden som modern förbiser henne och lämnar henne med alltför stort ansvar. Det är ofta under scener med andra i fokus som min blick vandrar till Ariadna, som skaffar bränsle till ugnen och sköter om lillasystern Irina och hela hemmet så gott hon kan.


Marina Tsvetajeva vill liera sig med teaterchefen Vachtangov (Hannes Meidal) och hans nya och framåtpekande scen. Vachtangov och hans trupp förhåller sig på olika sätt till Tsvetajeva; avståndstagande, intresserade, avvaktande. Skådespelerskan Sonja faller dock helt och fullt för såväl poesin som poeten; hon förkroppsligar alla läsare som fann sanning och mer än så i Tsvetajevas ord.

Motgångarna i 1918 års Moskva gäller dock inte bara om Tsvetajevas pjäser skall sättas upp, utan om hennes verk är ideologiskt korrekta. Hantlangare för den nya stränga regimen ställer Tsvetajeva till svars. I en scen mot slutet av Fenix ser vi också hur Vachtangovs teater leds av den mest politiskt korrekte av ensemblen, och scenografin har vänts bak och fram för att visa en oslipad baksida med penseldrag i rött som är otäckt lika blodfläckar. Men vi får också en magnifik scen ur uppsättningen Turandot, en virvlande hyllning till den sköna konst som Sovjetunionen frambringade trots förtryck och knappa omständigheter.


Fast är det rättfärdigat att sätta konsten framför sina medmänniskor? Pjäsen Fenix påminner om de (till växten) små människorna som inte borde ha satts på undantag; i det här fallet barnen Ariadna och Irina, den anonyma Irina-bebisen och den optimistiska Ariadna som skyfflades hit och dit. Det som främst stannar i mitt minne är Siri Hamari som det lilla fina barnet, som med glada utrop på ryska försöker muntra upp sin mor.

Länk till Dramatens sida om Fenix

Foto: Sara P Borgström

fredag 14 september 2018

Ny jazz på Glenn Miller Café

Det är trängre än vanligt på Glenn Miller Café, för i spelhörnan står inte bara ett trumset och ett flertal klarinetter, utan en vibrafon och en ännu större marimba. Det tackar vi för! Under kvällen kommer Per ”Texas” Johansson (träblås), Mattias Ståhl (vibrafon) och Konrad Agnas (trummor) att ge oss fin musik från sina instrument.


Det är mest nyskriven musik av Per ”Texas” Johansson vi får höra, så ny att låtarna sällan har namn. Den första är en blues i tretakt som låter litet skönt kuslig. Nästa är baserad på kvintar, vilka får mycket fin klang från marimban. Och så några låtar som har namn! Här börjar regnbågen är stillsam och fin, Paroxysmalt förmaksflimmer lika stökig som den låter ("två arga ekorrar som bråkar" är beskrivningen i mellansnacket), och även Tjuven låter vild och dessutom tung tack vare de mörka tonerna från kontrabasklarinetten.

Efter första pausen kommer ett par låtar med mycket fina melodier. Den med namnet Vad som helst där marimban återkommer är riktigt minnesvärd. Setet mynnar ut i en vild klimax i låten Bevakad Av Tusen Vakter. Det är verkligen tre väl sammanspelade musiker vi hör!

Musiken i sista och tredje set låter litet extra experimentell i harmonier och melodier, både de hastigare och den långsamma, meditativa. Kontrabasklarinetten kommer igen i ännu en ny låt, hurra! Konserten som hunnit med att vara både vild och gemytlig slutar med mer musik från De långa rulltrapporna i Flemingsberg, inför en uppskattande och tacksam publik.

torsdag 13 september 2018

Döden är bara början av Gunilla Jonsson och Michael Petersén

Berlin är ett magiskt ställe, med lager av historia och människor som kommit och gått, fyllda av kreativitet och desperation. Det är en utmärkt plats för en bok om hur verkligheten rämnar - det vill säga, det vi tror är verkligheten men som kallas Illusionen av dem som känner till Metropolis och de grymma varelser som finns där.

Amanda är en svensk konstnär som kommit till Berlin för att arbeta på projektet Mur II. Hennes morfar Clive har också rört sig i de kreativa kretsarna ända sedan tiden då den människoskapade muren krävde människooffer, och förslagna människor kunde sälja sin och andras själar för framgång och kanske evigt liv. Redan tidigt i boken får vi se hur djupt lierad Clive är med mörka makter; i sitt hus har han begravt kropparna och bevarat skallarna av de människor han dödat genom åren.

Författarna Gunilla Jonsson och Michael Petersén låter skickligt sammansvärjningarna, de mäktiga varelserna och portarna till dem skymta fram i vårt synfält. De flesta kan inte se något annat än det vardagliga, men några har möjligheten att se det som är dolt, bland annat öppningar till Metropolis och genvägar genom den inte ofarliga staden bakom verkligheten.

Att krafterna - bevara, förstöra, skaffa makt över andra - sprids genom konst i boken Döden är bara början är ett klokt drag. Målningar och installationer är fysiska objekt där man kan foga in laddade föremål och symboler. När de gatumålningar som finns överallt i Berlin förstärks med blodblandad färg och speciella tecken kan gränserna mellan Metropolis och vår värld börja brytas ned. Ovetande adepter kan bidra till det och samtidigt binda sig själva hårdare till dem som vill krossa Illusionen, skaffa makt över människor eller bara leva vidare några hundra år till. Amanda och Clive är inte de enda spelarna i det spelet, och fler och fler dras in i kampen som blir mer komplicerad.

Döden är bara början är välskriven i det att den gradvis uppenbarar för läsaren det som också är tänkt att förstås bit för bit. Skildringarna av hemska plågor slår aldrig över i splatter men förlorar aldrig grymheten och allvaret. Dialog och handling flyter på i bra tempo, med en jämn prosa som låter det omänskliga och ofattbara lysa igenom desto tydligare.

*** recensionsex ***

onsdag 12 september 2018

Den tysta revolutionen

Stalinstadt ligger tillräckligt nära Berlin för att man skall kunna ta tåget dit över dagen och uppleva litet av den förbjudna väst-känslan. Men det är ju inte meningen att man skall åka ifrån sitt socialistiska paradis, och där finns vakter för att förhindra det i mesta möjliga mån. Passagerarna frågas ut om detaljer, närgånget på ett vis som nästan kan kännas skrattretande för oss som är vana att inte få vår integritet kränkt. "Varför har du med dig en tandborste?" - "Jag jobbar natt som piccolo på hotell, jag behöver den imorgon bitti, jag lovar!" Året är 1956, och muren mellan Öst- och Västberlin är inte byggd än, men gränskontrollerna är redan hårda.


Vännerna Kurt och Theo smiter in på bio under sin dag i väst. Innan huvudattraktionen visas en journalfilm om upproret i Ungern, och det som sägs där är något helt annat än vad som rapporteras i östtyska tidningar. Kan det vara sant att ungrarna är på väg att bli av med ryssarna som kontrollerar landet? I så fall kanske Östtyskland också kan bli kvitt de sovjetiska soldaterna? När Theo och Kurt sprider informationen i sin gymnasieklass är reaktionen hos ungdomarna varierad. Någon vill bli kvitt ryssarna, en är av ideologiska skäl upprörd över att socialister skjuter på andra socialister. Ytterligare är övertygad kommunist och vill absolut inte protestera mot systemet. Men så blir det; en snabbt ihopkommen tyst minut (två minuter) där ingen svarar på den oförstående klasslärarens frågor.


En protest, hur liten den än är till omfånget, är inget man tar lätt på i den alltmer uppstramade diktaturen. Ryktet når områdesskolrådet Kessler, som kommer till skolan för att finna de skyldiga och alla deras informationskanaler. Det är grymt att se hur hon, och senare även utbildningsminister Lange, pressar de oerfarna ungdomarna till att ange varandra.


Klasskamraternas skilda reaktioner på protesten och de senare förhören speglas i familjeförhållandena hemma. Föräldrarna har i många fall redan lärt sig hur man måste hantera lögner och hemligheter för att klara sig i det socialistiska tyranniet. Att följa sin egen moraliska kompass kan leda till undergång för hela familjen om man går emot den ideologi som proklamerats som den enda rätta. Ungdomarna pressas hårt från olika håll. Det är fruktansvärt att se hur en diktatur hellre krossar sina unga, starka än att låta dem förändra och förbättra sitt land. Så här på decenniers och miltals avstånd är det också motbjudande att se på hantlangarna, de som har sina poster för att de är duktigast på att rabbla ideologiska fraser och avpolettera dem som avviker det allra minsta.


Filmen Den tysta revolutionen (Das schweigende Klassenzimmer) bygger på verkliga händelser. Historien är spännande och ytterst välspelad, och därtill är den en viktig påminnelse om hur ett helt folk drillades och skrämdes till att bli angivare åt en korrupt stat som påstod att de ville sina medborgares bästa men istället skadade dem djupt, både fysiskt och mentalt.

tisdag 11 september 2018

Bröderna Lejonhjärta Astrid Lindgren Jesper Waldensten på Kulturhuset

Häromåret fick Jesper Waldensten uppdraget att illustrera en nyutgåva av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta. Berättelsen har varit gripande och omtumlande även för oss som har läst upplagorna med Ilon Wiklands fina och inlevelsefulla bilder. Jesper Waldensten har en svärta i sin konst som tilltalar en vuxen publik, och jag kan inte sätta mig in i hur yngre läsare tar emot hans illustrationer. Men jag minns från min egen barndom att jag ogillade "slarviga" och "fula" bilder, som kändes som att det inte var viktigt vad man krafsade ihop åt barnen, men så är absolut inte fallet här. Det syns att Jesper Waldensten lagt tankearbete och tekniskt arbete på varenda bild i den nya utgåvan.


Jesper Waldenstens bilder är skapade i koppartryck tillsammans med den erfarna grafikern Siv Johansson, och litet av deras samarbete syns i en film som rullar i utställningen om de nya illustrationerna på Kulturhuset i Stockholm. Mediet hjälper till att forma uttrycket; vi ser bilder där silhuetter suddas ut av en tät atmosfär av svarta streck, och andra där klara fält i svart och vitt bryts mot varandra.


Flera av illustrationerna har fått liv i form av stora tvådimensionella men fysiskt påtagliga skulpturer. Det känns tungt och konkret att se lille Skorpan blicka upp mot den svarta skuggan av en vakt, eller de stora taggiga fjäll som gestaltar Katla.


På annan plats är det mer harmoniska bilder som tar form; tillsammans med Jonatan och Skorpan kan man blicka ned mot sin spegelbild i vattenytan, eller vila en stund i ljuset från Kulturhusets stora fönster omgiven av blommor. Det är fint att Jesper Waldenstens svartvita illustrationer fått lämna boksidorna så att vi kan kliva in i dem och berättelsen om bröderna Lejonhjärta.

Länk till Kulturhusets sida om utställningen



måndag 10 september 2018

The Left Hand of Darkness av Ursula K. Le Guin

Det kan ha varit ett genetiskt experiment eller en nyck i evolutionen som gjort att människorna på Gethen inte har två kön, utan ett. En gång i månaden inträder man i kemmer, blir antingen manlig eller kvinnlig och kan påbörja en graviditet tillsammans med någon av motsatt kön. En människa kan under sitt liv bli såväl far som mor till flera barn.

Det betyder att Gethen inte har den uppdelning i könsroller och medföljande förväntningar som jordens samhällen har i högre eller lägre grad; inte en permanent halva av befolkningen som är fysiskt svagare, hårdare knutna till barnafödande och ofta nedvärderade av den andra halvan. Men som jag ser det sker ändå tudelningar på olika nivåer på Gethen; där finns de två länderna Karhide och Orgoreyn på var sin halva av den största kontinenten, och flera av folksagorna vi får höra handlar om (skapade) motsättningar där fiender attraheras av varandra.

Nästan femtio år efter att boken skrevs, lyckligt bosatt i världens mest jämställda land, blir min läsning av The Left Hand of Darkness mindre revolutionerande än den varit för många andra. Det genomgående användandet av han som pronomen gör att berättelsen liknar en av de många historierna där enbart män är drivande aktörer. Det jag istället slås av är, som nämnts, hur det ändå tycks finnas ett inneboende behov av en annorlunda Andre, så att små skillnader utvecklas och förstärks tills det ändå sker någon form av uppdelning.

Men visst blir uppfattningen av människorna könlös så att man som läsare tillsammans med huvudpersonen, Genly Ai, överraskas när någon i närheten plötsligt visar sig ha könad form. Det kan få en att tänka på hur onödigt det är att lägga mycket tankekraft på vilket kön någon har och vad det har för implikationer. De inbladade folksagorna och berättelserna ur Gethens historia och om dess geografi gör att man kan få en fascinerande känsla för hur det skulle vara att leva på den kalla och annorlunda planeten.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
Planet of Exile
City of Illusions
The Lathe of Heaven

lördag 8 september 2018

A Man Walks Into A Bar, reading på Playhouse Teater

A man walks into a bar - så börjar många skämt, och de är ofta rappa med ett överraskande slut. Kvinnan på scenen vill berätta ett sådant skämt, men hon pratar snabbt och oengagerande. Tur då att mannen bredvid henne på scenen hjälper henne att få till rösten och tempot - det blir verkligen mycket bättre. Så börjar han komma med fler frågor och tips - ge fler bakgrundsdetaljer så blir lyssnarna mer engagerade! Det tar berättelsen bort från det vanliga snärtiga framförandet av skämt, och ju mer kött på benen historien får, desto djupare engagerar sig de två i sina respektive roller i skämtet.


En man går in på en bar, och börjar småprata med servitrisen. En man går in på en bar en annan dag och pratar med servitrisen igen, om nya saker, litet mer vänskapligt än första gången. Är det en flirt? Finns det något mer mellan dem? Mannen som spelar mannens roll fortsätter att fråga om detaljer, och reagera på om något verkar orättvist framfört. Men jag som lyssnar hör andra detaljer han inte snappar upp, som att servitrisen har en uniform med kort kjol som är för kall för att gå hem i, eller att mannens vänligheter kan kännas krävande, särskilt för någon vars jobb det är att vara trevlig mot alla som kommer i ens väg.

När pjäsens upplösning närmar sig har min oro vuxit till ett starkt fysiskt obehag. Spelet mellan servitrisen och bargästen blåses upp ännu större på meta-nivån där kvinnan och mannen på scenen framför skämtet. Margaret Atwoods uttalande "Men are afraid that women will laugh at them. Women are afraid that men will kill them" får konkret gestaltning.

Rachel Blair har vinnlagt sig om att teckna båda (alla) rollerna i pjäsen balanserat och trovärdigt, och spelade själv kvinnans roll när pjäsen hade premiär. På Playhouse Teater framfördes A Man Walks Into A Bar som en reading, med Olivia Stevens och Björn Lönner i huvudrollerna och regissören sittande på stolar på scenen. Pjäsens natur gör att den passar bra som läst dialog, men kräver ändå mycket av skådespelarna vilka också klarar av den absolut nödvändiga balansen mellan känslorna. A Man Walks Into A Bar är en välskriven och tänkvärd pjäs om hur det en säger kan uppfattas så annorlunda av en annan.

Länk till Playhouse Teater

fredag 7 september 2018

The Happytime Murders

Idén är en värld där dockor lever sida vid sida med människor; kortare, mjukare, fyllda med fluff och även någon form av inälvor. För ett tiotal år sedan gick showen Happytime, där ett halvdussin dockor med olika personligheter levde med människan Jenny i samma hus. Som så ofta tycks hända har bara några av deltagarna i serien klarat sig efter att den lades ned, medan andra glidit nedåt mot samhällets botten.


Det är ju inte heller så att dockor ses som fullvärdiga medborgare. De mobbas mer eller mindre öppet, blir ofta misshandlade av större och starkare människor och alla jobb står inte öppna för dem. Dockan Phil Phillips vad den förste polisen i LAPD, men han misskötte sig, blev sparkad och måste nu försörja sig som privatdetektiv. Under arbetet med ett fall hamnar han mitt i en grotesk om än litet komisk avrättning i en dockporrbutik. Nästa offer är Phils egen bror Larry Shenanigans. Nu tar polisen morden på allvar, och självklart tussas Phil ihop med sin forna kollega och numera ovän Connie Edwards för att de skall lösa morden.



Filmen tar en del välkomna poänger på dockors egenskaper; förhållandet till människor, roliga färger som blått och lila på hud och hår, och - ja, det är en hel del lila glitter som går in i och ut ur de små varelserna. Den vi får se är mer och mer av den skumma sidan av docklivet, medan de två poliserna jobbar sig fram med de ledtrådar de har. Det är då de någorlunda smarta skämten får ge vika för plumpare skämt som leker med humorn i att låta dockor bryta tabun och pippa, svära och knarka.


Bit för bit börjar logiken spricka i sömmarna, såväl i detaljer som i jakten på massmördaren och i Phils bakgrund som avpoletterad polis. Helt klart är filmen tänkt som en grovkornig komedi, inte en listig mordgåta, men till sist är det så mycket som spretar att jag tappar tålamodet även inför mindre orimligheter som jag tidigare accepterade. Melissa McCarthy gör som vanligt ett bra jobb som tuff, fräck polis; Phil Philips spelad av Bill Barretta har också förvånansvärd tyngd när inte placeras i korkade scener. Men i slutändan är filmen inte särskilt sevärd. Det minnesvärda är att se muppars ben, muppar som går av sig själva i filmen! Och dessutom att under eftertextera få se hur det åstadkoms med greenscreen, duktiga dockförare och skicklig klippning.

torsdag 6 september 2018

The Water Cure av Sophie Mackintosh

Världen utanför är förgiftad; gifterna tränger in i alla och gör kvinnorna sjuka och svaga men gör männen större och starkare. De tre systrarna Grace, Lia och Sky drillas varje dag i plågsamma övningar - drunkningslekar, timmar i bastun insydda i säckar - som skall träna dem inför yttervärldens hot. Därtill utför de ritualer medelst salt, vatten och skärsår och träning i att skada och döda, antingen påbjudna av föräldrarna King och Mother, eller på eget bevåg, som bön och självspäkning.

Under en tid kom det kvinnor över vattnet till familjen, för att helas, genomgå vattenkuren och bli redo att återvända till världen. Systrarna hörde litet av dem om hur männen skadat dem på olika sätt. Nuförtiden kommer inga gäster längre. Efter ett tag försvinner King. Efter ytterligare ett tag vaskas tre män upp på stranden, och balansen rubbas ytterligare. Skall männen börja skada kvinnorna, så som de alltid gör, även den lille pojken?

Av beskrivningarna kan man förstå att flickorna bor på ett övergivet hotell med flera rum och badrum, med en pool och en strand som nu är plats för reningsritualer. Som alltid med liknande berättelser med (möjligt) postapokalyptiskt tema väcks det en oro i mig under läsningen; kommer konserverna att ta slut, kommer vattnet att ta slut eller flöda över och förstöra, kommer byggnaden att raseras inifrån, kommer utomstående att invadera? De tankarna blandar sig förtjänstfullt med den undertryckta oron som Sophie Mackintosh förmedlar med sitt återhållsamma språk, och den underligt ritualiserade värld som byggts upp av människor nästan helt utan kontakt med andra människor.

Man får också tillfälle att fundera över hur tillförlitliga bokens berättare är. Är historierna om omvärlden påhittade för att skrämma flickorna till att stanna? Men de kvinnliga gästernas berättelser målar upp en skrämmande, våldsfylld värld. Fast är den så olik den värld vi lever i nu, ändå? Kanske kommer de nyanlända männen att kunna avslöja hur det ligger till. Kanske kommer det att leda till deras undergång.

The Water Cure förmedlar en tung stämning av ett spöklikt, förvridet liv. En tillvaro av njutning och avslappning på ett spahotell har förvandlats till raka motsatsen. Sophie Mackintosh har skrivit en kuslig men ändå litet frustrerande bok om rädda människor.

tisdag 4 september 2018

Episod med Jupither Josephsson Theatre Company på Stadsteatern

Lars Norén hittar viktiga skärningspunkter i livet och petar hårt i dem för att skriva pjäser som går litet djupare än bara vad som händer. Processen med att köpa hus, till råga på allt i Stockholmstrakten, är något som kan göra livet lättare och roligare, men också skapa oro och en känsla av tvång. I enaktaren Episod står tre par på scenen, ett som skall sälja sitt hus och två par som kommer för att se på det och kanske köpa.



De båda paren i köpartankar inleder med nästan samma repliker men med variationer och omkastat mellan kvinna och man. Missförstånd eller ännu mer ovilja att lyssna på varandra gör varje dialog plågsam, och att det mynnar ut i att åka och se på hus tillsammans känns inte som en bra plan för någondera av paren. Det är svårt att se det lockande i att stanna tillsammans när ingendera verkar ha omtanke om den andra, och det är också svårt att se hur två förhållanden kan ha blivit så tomma. Det vill säga, det är inte svårt att se, men när pjäsen och regin inte ger den bakgrunden blir det bara som ett dubbelt skrap i den mest kärlekslösa myllan.


Paret som skall sälja sitt hus blir en motvikt; minst lika tung men genuint gripande i det deras ord säger och inte säger. Det är mannens barndomshus som skall säljas, och han verkar inte nostalgisk eller sorgsen över det, men kanske har han inte tid eller ork att hantera det. Dock säger han, och det går att tro honom fastän det inte syns så tydligt, att han älskar sin fru trots att hon inte tycks älska honom eller samvaron tillbaka. Hustrun, suveränt gestaltad av Åsa Persson, är känslomässigt frånvarande, inknuten i sig själv och överraskad av varje tilltal. Kanske är hon utbränd och har dragit sig undan världen. Vi vet inte vart paret skall flytta när de sålt sitt hus - hans hus - men det är svårt att se dem bli lyckligare någon annanstans.


Överhuvudtaget är pjäsen lika kal och utlämnade som scenografin; ingenting som anger hemtrevnad eller tillfredsställelse i livet. Jag är glad att författare som Norén skildrar livets tomhet och människor som behöver varandra men skadar varandra ändå, även om det kan göra ont att se på. Men uppsättningen av Episod bjuder på så jämna plågor att den inte engagerar, i fallet med paret spelat av Åsa Persson och Jonas Sjöqvist. Det hade behövts mer nyanser för att handlingen skulle kännas verklig.

Länk till Stadsteaterns sida om Episod

Foto: Urban Jörén

söndag 2 september 2018

Evelyn Bencicova på Fotografiska

Evelyn Bencicovas foton i utställningen Merror på Fotografiska går alla i en blek färgskala med medvetet överraskande inslag av blodrött, men de är också fotoserier med olika tema. Några foton på djur är på gränsen till obehagliga men fortfarande mest roliga; finurligt paras den hårlösa katten ihop med laxskivor i liknande färger som kattskinnet, och den bleka hundens röda gap speglas i de knallröda korkarna på mjölkflaskorna.


Så kommer vi till bilderna av nakna, blodlösa människokroppar i miljöer som en gång var sterila men nu är slitna och dammiga. I lealösa sjok ligger på undersökningsbritsar eller gymnastikredskap. Förr myllrade platserna av liv, men människorna som passerade igenom rummen var inte individer utan förgängliga och utbytbara.


Temat människans litenhet i en socialistisk diktatur visas på ett annat sätt i serien av bilder från pampiga officiella byggnader i Bencicovas födelseland Slovakien. Den sortens kompositioner tilltalar mig så mycket; stiliserade människor uppställde synkront med arkitekturen omkring sig. Det är snyggt! Men samtidigt ännu en påminnelse om att människorna var till för systemet, inte systemet för människorna.


I en kort intervju berättar Evelyn Bencicova ytterligare, och där finns ännu fler av de fascinerande fotografierna.

Länk till foton och intervju

Länk till Fotografiskas sida om Evelyn Bencicova




lördag 1 september 2018

För gudinnan av Anders Fager

Lockande och skrämmande och underskön är en gud eller gudinna. Att tala till en gudom är svårt - eller? Inte när man har sett bortom det draperi som utgör verkligheten, och offrat lidande till en av de mäktiga bakom skynket. Tippers röst hörs genom TV-skärmar, radioapparater, telegrafstationer, pappersbrev, och hennes makt kan göra sig gällande där hon vill. Men till mycket behöver hon hjälp av sin tjänarinna Tiphany, den plågade flickan från Londons slum som hämnades och som belöning fortsatt letandet efter människornas skönhet och smärta i ett hundratal år.

Ja, skönhet och smärta varvas i en dekadent sadomasochistisk lek som är det enda som kan kittla de två bitska varelserna efter ett sekel som frenemies. Nej, inte det enda, faktiskt. I sitt ständiga sökande efter nya stjärnor som kan blända världen har Tiphany funnit den skönaste av dem alla: Adam, den vackre och evigt unge skådespelare vars lysande rolltolkningar smälter alla hjärtan trots att han själv knappt vet vem han är längre. Och även Tiphany och Tipper är som galna efter honom, som flugor på en sockerbit, och gudinnevärdigheten är långt borta i kampen om hans gunst.

Det är passionen, frosseriet och plågorna som står i fokus i boken För gudinnan. Jakten på Adam går över hela världen, och överallt där Tiphany går skälver tid och rum och känslostormar från alla tider bryter fram, det må vara kärleksfester eller mordorgier eller, oftare, båda på samma gång. Har man spelat det klassiska rollspelet Kult finns säkert en del ytterligare ledtrådar att plocka upp. För min del hade jag gärna sett mer av världsbygge och en litet mer nyanserad väg genom rumtiden. Genom alla slaktorgier och pneumatiskt pippande finns dock humor som gör att boken behåller en lättsam och underhållande ton, trots det grymma innehållet.

*** recensionsex ***

Fler böcker av Anders Fager:
Svenska kulter
Samlade svenska kulter

torsdag 30 augusti 2018

Trädgårdsgatan

Elin har en sådan där sommar som varar för evigt och där solen lyser varje dag, så som det kunde vara när man var barn. Var hon än är hittar hon roliga saker att leka med, pinnar och annat. I bakgrunden ser vi hennes mamma Linda kliva ut ur sunkiga husvagnar eller förortsvillor och rätta till den korta kjolen. Peter som står utanför med basebollträ blir snart mer än bara vakt mot oärliga eller våldsamma torskar. Kärleken mellan dem, och kärleken till drogerna de tar, känns påtaglig och äkta i den tröga landsbygdssommaren.


Peter har också ett barn, Eric, som är litet äldre än Elin. Nu skall Eric vara med sin pappa en tid på sommarlovet. I baksätet bredvid den alltid sprudlande Elin sitter nu en tjurig Eric. Någon sorts vänskap har de två barnen i alla fall, litet i skymundan eftersom föräldrarna mest är upptagna av varandra och att skaffa droger.


Linda och Peter är inte helt söndertrasade av sitt missbruk, och de får varsin chans till jobb och ett liv utan kriminalitet, Elin som städare på vårdcentralen där hennes mamma arbetar, och Peter med att renovera ett hus. Men frestelserna är stora. Det är trovärdigt och sorgligt att se hur de båda får återfall och kämpar sig tillbaka, i otakt med varandra. Det är också smärtsamt att se hur främst Eric kommer i kläm. Att få sköta sig själv i periferin går OK, men att hamna i vägen för de vuxnas vrede är fruktansvärt. Han blir en som rymmer när det blir för svårt: till mamman och styvfamiljen; bort från dem när deras tillvaro som Jehovas Vittnen blir för krävande; tillbaka till det senaste stället där han kände sig trygg.


Filmen visar även scener från nutid som antyder vad som hände under de tretton åren efter den där sommaren, och som visar vart Eric och Elin hamnat idag, präglade vad de varit med om men kanske starka nog för att välja en egen väg i livet.

Simon J. Berger och Karin Franz Körlof gör fantastiska insatser som Peter och Linda, med det ständiga suget efter ruset men allra mest efter varandra. Lika viktiga och äkta är barnen, Emil Algpeus som Eric och Nike Ringqvist som Elin. Filmen Trädgårdsgatan visar och förklarar ett liv som de flesta av oss nog är glada att slippa, men som det ändå känns bra att få ha sett. Jag hoppas på att få se mer av regissören Olof Spaak och manusförfattaren Gunnar Järvstad.