måndag 30 juli 2018

Vinterkriget av Philip Teir

Visst är det förmätet att kalla en bok för Vinterkriget, i ett land som trasades sönder av ett verkligt krig med samma namn och sedan under lång tid fick halta sig fram till samma nivå av välstånd som övriga Västeuropa. Nu är åtminstone den familj vi följer väl förankrad i medelklass utan risk för hunger eller förfrysning, men var och en av dem har ändå nog av sina egna problem, trots att alla ingredienser för förnöjsamhet finns där. Det är den dissonansen som får mig att tänka på Don DeLillos bok White Noise, där den verkliga faran hela tiden finns några steg bort, men ändå förskjuter gränserna för trygghet för huvudpersonerna. Det är alltså varken krig eller högljudda gräl vi får möta i Philip Teirs bok, men en insiktsfull och välskriven historia om medlemmarna i en familj under några vintermånader.

Inledningskapitlet är skönt ärligt, och radar upp själviska handlingar och de sura tillsägelserna eller tankarna över de själviska handlingarna, innan det zoomas in på mannen i familjen, Max Paul, och hans smått pinsamma men igenkännbara kommentarsstrider på diverse webbsidor. Allt medan hans sextioårsdag och tillhörande fest närmar sig presenteras hans fru Katriina, dottern Helena med man och två barn, och dottern Eva på konstutbildning i London. Alla familjemedlemmar får personlighet och liv i kapitlen då de står i fokus, och man ser hur deras personliga drivkrafter format dem och tagit dem dit de är.

Största utrymmet får dock Max och Eva, var och en med sina egna dumheter på det sexuella planet. Att den medelålderskrisande Max skall dras till en yngre kvinna är förutsägbart och bland det tråkigaste i boken, men det går åtminstone att skratta åt hans fumlighet hela vägen. Evas hemliga förhållande är också förutsägbart på sitt sätt men mer komplicerat och intressant behandlat.

Philip Teirs lätta, lättflytande språk är en av bokens stora fröjder. Kanske är inte innehållet i just den här berättelsen så minnesvärt, men jag ser fram emot att läsa mer av Teir.

lördag 28 juli 2018

Den blomstertid nu kommer

Hur ockuperar man ett land? När läget är verifierat och informationen sprids i media kan det redan vara för sent. En ockupationsmakt vet att börja med att slå ut energitillförseln och kommunikationsmöjligheterna, för att hindra motståndet från att organisera sig. De som arbetar vid statliga skyddsobjekt känner till det här, men efter decennier av fred tar man lättare och lättare på varningarna. Vid transformatorstationen i Vånga är det Björn som håller fast vid misstänksamheten, till den grad att kollegorna skämtar med honom och inte tror på när han börjar se skumma saker. För att komplicera det hela är Björn dessutom bufflig och osocial, och har inget nätverk av vänner eller familj för att sprida det som händer.


Men när Björn blir nedslagen av obehöriga som rör sig utanför det avspärrade området besannas hans misstankar. Kollegorna svarar inte, telefonnätet är nere - kanske är det inte konstigt, för det är ju midsommar och litet allmänt kaos? Tillräckligt många tänker så för att svaret på de begynnande attackerna skall dröja. För det sker verkligen några stora, spektakulära sprängdåd i Stockholm, så regeringsmedlemmarna grupperas för att föras i säkerhet. Men nya oroväckande saker börjar hända - vanliga människor börjar bete sig konstigt, och ingen tydlig fiende har visat sig, så under lång tid är vad som händer helt utlämnat till spekulation.


Filmen Den blomstertid nu kommer bygger upp en riktigt kuslig stämning med en diffus fiende ständigt i ögonvrån, vilket gör de direkta attackerna som följer desto mer otäcka. Fokuset på invånarna i ett mindre östgötskt samhälle gör att hotet och förvirringen känns konkret. Vad är det som händer? Vad skall vi göra? Hur kan vi skydda oss? På sitt håll gör Björn vad han kan, vilket är ganska mycket med tanke på omständigheterna, och dessutom otroligt spännande.


Filmen innehåller flera spektakulära scener med kraschande bilar och helikoptrar och intensiva närstrider, vilka alla är välplacerade och trovärdiga. Något som gjorde att filmen haltade en aning var de inledande scenerna där Björn, hans son Alex och sonens nästan-flickvän Anna presenterades, en litet för lång fördjupning i karaktärernas bakgrundshistoria som i och för sig skulle göra sig bra som fristående film. Å andra sidan var inledningen ett bra upplägg till att låta situationerna spelas ut på annorlunda sätt mot vad man är van vid från Hollywoodfilmer, vilket är ett stort plus. Vi slipper hjältemodigheterna som går över gränsen till dumdristighet och får se vanliga människor reagera på onormala händelser. Det väger upp en del genvägar i logiken, och gör Den blomstertid nu kommer mer sevärd än vanliga actionfilmer. Jag hoppas på att se mer från det begåvade kollektivet Crazy Pictures som gjort filmen.


torsdag 26 juli 2018

Chiharu Shiota på Göteborgs Konstmuseum

Chiharu Shiota har vigt en stor del av sitt konstnärskap åt att skapa konst av trådar, spända, knutna och vävda tillsammans. Antalet verk är få men desto större till omfång i både rum och tid. Arbetet med att skapa konstverket är ett tidskrävande handarbete, och väl färdigsdtällda är det få av verken som kan flyttas från utställningsrummet till en ny plats. Det gör det extra fascinerande att träda in i rummet på Göteborgs Konsthall som Chiharu Shiota klätt in i en tät väv av röda trådar. Trådarna bildar ett valv ovanför den inbjudande vägen in i och ut ur rummet, förankrad i ett antal stolar mitt i rummet kring vilka man går genom konstverket.


De röda trådarna skulle kunna skapa obehag på många sätt; är de spindelväv, kan de användas för att binda oss, är de röda av blod, är de en ny sorts varelse? Men känslan inne i rummet är mjuk, vacker och överjordisk. På nära håll kan men se hur de enskilda trådarna är fästa i varandra med omsorg om detaljer och ändå med en intrikat plan för helheten. På längre håll glider trådmassan samman i en diffus, skyddande sänghimmel. Ljudet runt en är litet dämpat.


Med stolar placerade mitt i rummet kan man önska sig att få slå sig ned, njuta av verket under en längre tid och bli en del av det för en tid. Men vid närmare blick är trådarna fästa så att stolarna inte går att sitta på. Eller kanske finns det trådvarelser som kan sitta bekvämt på de invävda stolarna? Nu blandas den välkomnande känslan med upplevelsen att rummet kanske ändå inte är byggt för människor.


I salen intill finns verket Where Are We Going?, roddbåtsstora båtar byggda av svarta konturer och fyllda med vita trådstrukturer. Ur vissa vinklar ser båtarna ut att vara fyllda med bomull. Från närmre håll ser man de vassare detaljerna i uppbyggnaden. Från vänster sida lyser en rad av strålkastare igenom och gör att den vita fyllningen gnistrar som iskristaller.


I en annan sal finns fler röda trådar: en tavla av trådar uppspända så att de bildar ett mjukt mönster; glaslådor i vilka ett tät nät av röda trådar håller fast gammaldags nycklar "svävande" mellan lådans sidor och botten. Chihaur Shiota har hittat ett fint och personligt sätt att uttrycka sig i konst, och jag är glad att vi fick gå in i hennes röda rum.

Länk till Göteborgs Konstmuseums sida om Chiharu Shiota

tisdag 24 juli 2018

Rocannon's World av Ursula K. Le Guin

Dyrbara ting har värde utöver bara sin skönhet och kostnad i Angyars kungarike; de höjer ställningen för familjen som äger dem. Den sköna drottning Semley ger sig ut för att hämta det halsband av guld med en blå sten som hennes familj en gång ägde. Hennes färd till det underjordiska folkslaget som skall ha halsbandet liknar en saga. Men när Semley kommer fram till de små, arbetsamma Gdemiar skiftar det i berättelsens underbyggnad. Gdemiar är inga underdåniga, okunniga dvärgar utan teknologiskt överlägsna, och har kontakter med de Starlords som ibland besöker planeten. Den längsta resan för att hämta halsbandet sker i en liten farkost, fastspänd på en brits på väg mot ett långväga mål.

Vi kunde redan förutse en del av vad som skall hända av de inledande styckena i boken; den högresta Semley med svart hy och gyllene hår dyker tillsammans med fyra korta personer upp i ett museum med föremål från de olika planeter till vilka mänskligheten har spridit sig. Deras närvaro får den anställde Rocannon att se över kontakterna med den namnlösa planeten kring stjärnan Fomalhaut, för att inte störa livet där med interstellära förvecklingar. Men just det är det allra svåraste, när världarna ändå känner till varandra. När Rocannon till slut landar på planeten driver händelserna honom till ytterligare ett äventyr som kommer att göra honom till en legend bland folkslagen.

Det är med stor psykologisk insikt och förståelse för vad som skiljer och sammanför folkgrupper, som Ursula K. Le Guin beskriver hur de olika folkslagen på planeten och utanför den interagerar. Handlingen pågår på flera plan, och alla planen påverkar varandra; mellan de stridande fraktionerna i galaxen; mellan folkslagen Angyar, Gdemiar, Fian och de odokumenterade grupperna; och mellan personerna som måste kämpa för att deras liv inte skall förändras och förstöras. Boken Rocannon's World är bara dryga hundra sidor lång men säger ändå mer än många tegelstenar. Den är en fulländad beskrivning av händelserna på Rocannons värld, och också en byggsten till något större.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Planet of Exile
City of Illusions 
The Left Hand of Darkness
The Lathe of Heaven

söndag 22 juli 2018

Ant-Man and the Wasp

"Sätter ni bara 'kvant-' framför allt ni säger?" frågar Scott Lang när Hank Pym och Hope van Dyne kastar idéer mellan sig. Det var Hank Pym som skapade dräkten som både han själv och Scott burit, den som kan göra en liten som en myra men med bibehållen kraft i fighter mot skurkar. Nu har han dessutom byggt en likadan till dottern Hope, men med vingar! Så medan Ant-Man måste lifta med flygmyror kan The Wasp flyga fram på egen hand.


I förra filmen, Ant-Man, vågade sig Scott Lang på det farliga tricket att krympa sig ned till kvantnivå, trots Hank Pyms varningar. Det var ju så han förlorade sin hustru och medforskare Janet van Dyne, får vi veta nu! Men Scott Langs sejour på kvant-nivån länkade för en kort stund samman honom med Janet van Dyne, och nu växer hoppet om att kunna hitta henne och föra henne tillbaka till vår värld! För det ändamålet har Hank Pym och Hope van Dyne byggt ett högteknologiskt laboratorium.


Men laboratoriebygget har dragit till sig intresset inte bara från slemmot som förmedlat  komponenterna, utan även till en svårgripbar varelse med egen agenda, kallad Ghost för att hen kan gå genom väggar och föremål. Sådan tur då, att hela huset med laboratoriet i går att krympa ned till storleken av en resväska! Ännu mer tur att de avancerade instrumenten inte tappar kalibreringen när man bär labbet under armen eller skakar om det på en biljakt över guppiga gator!


Nackdelen med ett bärbart laboratorium är förstås att det är mycket lättare att stjäla, och det sker förstås inför det mest kritiska ögonblicket, den enda stunden då det går att hitta Janet van Dyne. Färden till kvantnivån går förbi fascinerande och fascinerade björndjur, och risken är stor att ingen kan komma tillbaka därifrån. Ant-Man och The Wasp jagar och blir jagade av skurkarna; förminskar sig och förstorar sig allteftersom vad som behövs. Oturligt nog fungerar inte Ant-Mans dräkt riktigt som den skall, och ibland fastnar han i fel storlek med dråpliga eller till och med farliga situationer som följd.


Av Marvels superhjältar hör Ant-Man till dem som har litet lättsammare, familjevänliga historier med mer humor i handlingen. Det fungerar lika bra i andra filmen som i första, och det gör att man kan skratta vidare åt de logiska krumsprång som låter huvudpersonerna sätta ihop fantastiska "vetenskapliga" teorier med kvantklister. Från början till slut är tempot och underhållningsfaktorn höga, och det gör Ant-Man and the Wasp till en bra actionfilm.

fredag 20 juli 2018

Acceptance av Jeff VanderMeer

Sista delen i trilogin om den mystiska Area X låter historien berättas av flera av de olika huvudaktörerna, och från olika tidsskeden. Förra bokens berättare Control är en av dem; en annan är biologen som kom tillbaka från expedition och nu kallar sig Ghost Bird; den tidigare områdeschefen som lockades så av Area X att hon i hemlighet gav sig in där innan hon tog en roll i expedition tolv; och så fyrvaktaren som var med när saker började hända. Får vi fler svar nu? Några sammanhang uppdagas, några gåtor blir lösta, men alla är fortfarande insnärjda i sina egna trådar av halvsanningar och hemligheter.

Det mest givande i historien är fortfarande den tröga och icke-normala stämningen i Area X. Vi får följa med personernas olika vägar in i och genom det förändrade landskapet i olika stadier av förvandling, till fyren, till den gamla halvt rasade fyren, till och med ned i den topologiska anomalin och till de lysande portar som kanske är vägar ut ur Area X eller kanske leder ännu djupare in. Fyrvaktarens historia berättar om de små skiftningarna i verkligheten som verkar vara början på förvandlingen, men andra detaljer får oss att undra om det inte redan pågått sedan mycket länge.

Man försöker sig på olika förklaringar till vad som skapat Area X, och kanske är det mitt eget val att jag finner alla ofullständiga och att jag tycker att det är bra. Antydningarna om kometer och andra planeter är grumliga, och effekten blir i slutändan att Area X framstår som ännu mer svårgripbart och svårförklarligt. Det var just det jag önskade mig av den avslutande boken; skulle pusslet gått ut skulle det förminskat det mystiska med Area X och allt det som hänt omkring området.

Fler böcker av Jeff VanderMeer:
Shriek: An Afterword
Annihilation
Authority

onsdag 18 juli 2018

Vampyren på Läckö Slott


I början av andra akten sjunger den unga brudens mor Suse Perth (Kajsa Palmér) vackert och innerligt en varnande sång om hur vampyren finner sina offer och tömmer dem på blod på sin långsamma väg mot helvetets kval. I bybornas tilltagande skräck ser vi hur vampyrlegenden lever i folkloren vid 1800-talets första halva; ett väsen som kan stjäla ditt liv och din själ, men finns han verkligen på riktigt? Bruden Emmy (Matilda Sterby, med ljuvlig röst) vill inte låta sin bröllopsdag förmörkas av att flickan Janthe just funnits dödad och tömd på blod. Föga anar hon att varelsen som släckte Janthes liv även är ute efter Emmys liv.


År 1828 skrev Heinrich Marschner operan Vampyren efter en bearbetad och populär novell med samma namn av John Polidori. Lord Ruthven, vampyren vi möter, är inte skrämd av vitlök eller kors, och måste inte dölja sig för solen. Dock måste han, för att inte skickas till den eviga plågan i helvetet, inom ett dygn nedlägga tre byten, tre orörda brudar - det är uppdraget han får av den underjordiske härskaren i den kusliga inledningsscenen. Hungern efter blod och de vassa hörntänderna får Lord Ruthven och de övriga mörkervarelserna att gapa, vilket får dem att se omänskliga och skrämmande ut.


Slag i slag bjuds vi på starka scener och underbara sånginsatser; det första offret är den oskuldsfulla Janthe, vackert sjungen av Linnéa Sjösvärd. Det är heller inte svårt att förstå hur hon dragits till den mystiske Lord Ruthven, gestaltad av Hannes Öberg med superb intensitet och närvaro och en mycket skönt klingande baryton. Genom hela operan ser vi hur han fascinerar människorna han möter, trots att hans ansiktsdrag förvrids till ett blodtörstigt grin inför publikens ögon.


Men Janthes far finner Lord Ruthven blodig över sin dotters lik och ger honom en dödlig stöt med en påle. Dock räddas han av sin vän Aubry (Per Lindström), som anar oråd när han ser hur det är månljuset som ger Lord Ruthven hans styrka tillbaka. Lord Ruthven avkräver dock Aubry ett löfte om tystnad som fördömer Aubry själv till att bli en vampyr och dömas till helvetet om han avslöjar Lord Rutven. När så Aubry upptäcker att Lord Ruthven är på väg att sätta tänderna i hans egen älskade, Malwina (Vivianne Holmberg), växer hans moraliska dilemma till plågsamma dimensioner. Skall han lyckas rädda sin kärlek? Eller kommer Lord Ruthven att kunna fälla sina tre byten och vandra vidare bland ovetande människor?


Heinrich Marschners musik är skön att lyssna på, med återkommande inslag av folkvisor som uttrycker bybornas glädje inför stundande bröllop, och med vackra arior för huvudrollerna att briljera i. På borggården mellan slottets höga väggar går ibland en del av texten förlorad, men musiken klingar alltid klart från såväl den skickliga orkestern som sångarna, inklusive den starka ensemblen. Många av sångarna är i början av sina karriärer, och komemr säkerligen att gå vidare till andra stora roller. Tills dess har vi en sommarsäsong av den ovanligt spännande operan Vampyren på Läckö Slott att njuta av.

Länk till Läckö Slotts sida om årets föreställning

Foto: Daniel Strandroth

måndag 16 juli 2018

BoJack Horseman

Vid det här laget vet vi att en animerad serie inte nödvändigtvis är för barn. Inte heller om den innehåller antropomorfa djur, som BoJack Horseman gör. Inte heller att en serie om skådespelare och andra aktörer i Hollywood behöver vara navelskåderi på hög nivå - eller jo, det är ju BoJack Horseman i hög grad, men så smart och välskrivet att det allmänmänskliga står ut i ännu högre grad.


Att vara en föredetting i Hollywood lyser litet extra i omgivningens ögon. Du känns igen på gatan, man frågar vad du gör nu och har du inget svar känns det pinsamt. Du blir erbjuden något halvbra jobb och klamrar dig fast vid det i hopp om att resultatet skall bli bra. på 1990-talet spelade BoJack Horseman en snäll förmyndare för några föräldralösa barn i serien Horsin' Around, samtidigt som han söp och låg runt. Nu är det mest det senare han sysslar med, fortfarande uppbackad av inkomsterna från den goda tiden. Tidigt i serien får vi se hur hans trasiga barndom format honom till en som söker kickar i form av kändisskap och drogrus. BoJack Horseman har inte ett hjärta av guld, men han är heller ingen dålig kille. Det går att sympatisera med honom även när han snortar bort en dag och slarvar bort en viktig chans.


En del av skämten i BoJack Horseman bygger på att några av karaktärerna har olika djurformer och beter sig med eller mot vad som förknippas med djuret i fråga. Fåglar som flygande paparazzis dyker upp då och då, och på något sätt är späckhuggare ofta lättklädda och lättfotade. Hollywoodlivet är fyllt av excesser både i form av överdådiga Oscarsfester och sprit- och knarkorgier som pågår i dygn. Men de återkommande känslorna av besvikelse och tillkortakommande målas upp med mindre gester och gör då så mycket större intryck. I fjärde säsongen är avsnitten som fokuserar på en person i taget knivskarpa psykologiska porträtt; rika berättelser som ger stor förståelse för huvudpersonerna utan att ursäkta deras sämre sidor.


Rösterna görs av välvalda och skickliga skådespelare. Där finns Will Arnett som Bojack Horseman, Amy Sedaris som hans agent och tidvisa flickvän Princess Caroline, Aaron Paul som Todd och Alison Brie som Diane Nguyen. Många kända och bra skådespelare som Angela Bassett, Kristen Schaal, Wendie Malick och J.K. Simmons  gör förtjänstfulla inhopp i biroller. En del spelar sig själva med stor självdistans och humor; goda exempel är Felicity Huffman och Character Actress Margo Martindale. (Den senare har länge varit en favoritskådespelerska för mig, och nu kan jag äntligen hennes namn.)


Dråpliga situationer (främst involverande den evigt lyckade Mr. Peanutbutter och Todd, som bor på BoJacks soffa) och smarta samtidskommentarer gör att det finns en hel del att skratta rakt ut åt i BoJack Horseman, men till största delen är humorn svart. En del avsnitt, särskilt i fjärde säsongen, har verkligen gripit tag med sitt allvar och gjort mig mer ledsen än glad. Men serien är ytterst sevärd, och jag är glad att det kommer en femte säsong i höst.


söndag 15 juli 2018

Blackout av Mira Grant

Det är något mystiskt med zombie-smittan som försatt världen i helspännsläge de senaste decennierna. Dödligheten hos vissa grupper är högre, helt emot all förväntan. Nyhetsteamet vi lärt känna i de två tidigare böckerna Feed och Deadline har planer på att avslöja möjliga konspirationer vilket gör att de måste hålla sig undan alla kameror och andra övervakningsinstrument. De är ju skickliga hackare och har redan tagit sig till underground-rörelsens centra, men nu måste de söka hjälp på oväntade ställen för att skaffa sig hemliga identiteter och ge sig in i de allra farligaste zonerna.

Samtidigt hamnar en bihistoria från förra boken i fokus för den parallella handlingen: det går numera att klona människor, även om det är dyrt och till största delen förbjudet. Jag tyckte inte om hur detta ganska omvälvande faktum blandades in med vänsterhanden i Deadline, och jag tycker inte heller om hur den blir en bärande del i Blackout, men det är bara att gilla läget.

Läsaren kastas in i ena dödliga situationen efter den andra, och alltsomoftast påminns man om vad som hänt tidigare, och hela tiden munhuggs de inblandade på ett sätt som intresserar mig lika litet som de soundbites plockade från deras fiktiva bloggar som kastas in mellan kapitlen. Konspirationerna och deras lösningar är inte helt övertygande. Jag skumläste boken och hoppas att jag aldrig mer råkar läsa något av Mira Grant.

Fler böcker av Mira Grant:
Feed
Deadline

Parasite 

fredag 13 juli 2018

Nathalie Djurberg och Hans Berg på Moderna Museet

Nathalie Djurbergs figurer är skapta i grälla färger, och den icke-realistiska estetiken i deras former understryks av att hon låter bakomarbetet synas i deras tillknådade former och de ryckiga rörelserna i start-stopp-filmatiseringen. Det är inte verkligheten vi ser utan en skapad värld av drömmar, drifter och odefinierade känslor från det undermedvetna. Figurerna - människor, djur, föremål som fått liv - lever ut lustar tillsammans eller på varandra. Sex, våld, frosseri, allt arbetas igenom om och om igen inte bara för att filmerna går runt i slingor utan för att aktörerna är fast i ett evigt pippande, piskande, tuggande, längtande.


I filmerna är det ofta någon eller några som utnyttjar en eller flera andra - om med eller utan tillåtelse är svårt att avgöra. Det är för mig omöjligt att urskilja några sympatier, vare sig med de utnyttjade eller med de som lever ut sina innersta drifter; allt är underkastat handlingen, euforin, känsloutbrotten. Det är därför jag inte blir övertygad av Nathalie Djurbergs konst; inte för att hon inte ger mig en liten gubbe att sympatisera med, utan för att jag inte hittar någon bärande idé förutom utlevandet. Jag förstår mycket väl att det här tuggandet av drifter är intressant och till och med katharsiskt för andra åskådare, men den känslan går mig förbi.


Det är ändå en välgjord och sevärd utställning som Moderna Museet visar upp, med Hans Bergs sugande musik i perfekt samklang med filmerna och skulpturerna. Det är roligt att få möta Djurbergs kreatur på museigolvet, och det är helt rätt att några av salarna är överfyllda av dem så att man måste kryssa försiktigt mellan (de inte så skrämmande) monstren i halvmörka salar - helt i linje med filmernas överdåd och excesser.

Länk till Moderna Museets sida om Nathalie Djurberg och Hans Berg


onsdag 11 juli 2018

På Chesil Beach

Det finns händelser som sätter djupa spår i en. Är de förknippade med en känsla av skuld eller skam, vare sig det egentligen är vårt fel eller ej, kan minnet dyka upp gång på gång i liknande situationer, och växa till något som formar ens personlighet och begränsar ens handlingar. Har man stöd och uppmuntran från sin omgivning eller tillräckligt stor självkänsla kan man komma förbi smärtsamma minnen, men ibland är omständigheterna olyckliga.


Florence och Edward är båda kloka unga människor, och de har funnit varandra! Deras musiksmak är olika, vilket kan vara nog så splittrande året 1962, men deras kärlek är så stark att de istället är nyfikna på varandras musik och passionen för den. De vill förena sina liv med varandra, och gifter sig, unga som de är och knappt landade i sina egna liv.


Men både Edward och Florence är märkta av saker i sin bakgrund, och ingen av dem har legat med någon annan. I en tid och ett samhälle som inte talar öppet om sex är det något mystiskt och litet farligt. På bröllopsnatten, ja, hela eftermiddagen fram till när det underliga skall ske, påverkar det stämningen mellan dem båda. I minnesblickar får vi se dem skratta, omfamna varandra och dela varandras drömmar, men ensamma på hotellrummet på Chesil Beach är de unga makarna stela inför varandra och osäkra om vad de bör göra härnäst.


Ian McEwan har själv skrivit filmmanuset till På Chesil Beach efter sin bok med samma namn, och därtill skrivit om en del i handlingen. Det som tacknämligen finns kvar är sympatierna för båda personerna, den fina presentationen av den starka kärleken och de plågsamma minnen som lägger krokben för den, och hur båda reagerar enligt vad de tror att de borde göra och fastnar i svårhanterade känslor. Båda huvudrollsinnehavarna och alla andra skådespelare i filmen gör goda insatser och gör hela filmen till en smärtsam men vacker skildring av två liv som hade kunnat höra samman.


måndag 9 juli 2018

The Lathe of Heaven av Ursula K. Le Guin

Det är bara du som vet om att världen såg annorlunda ut igår, och att den förändrades för att du drömde det. Är du galen? Nej, George Orr, mannen som upplever detta, vet vad som händer och att skulden är hans, för han kan minnas historien både så som den var och vad den ändrats till för att han drömde något nytt. Han är inte galen men han kanske blir det av att tvinga sig själv att inte sova och riskera att drömma. Orrs missbruk av stimulantia upptäcks och han sänds till en psykiater för utredning och terapi.

En sådan tur att psykiatern i fråga, William Haber, också är sömnforskare och har utvecklat en apparat som kan analysera och påverka en uppkopplad sovande persons sömncykel. Men det, liksom att Haber lyckas se och tro på Orrs förmåga att förändra världen, är en lycka som för med sig nya problem, när Haber börjar använda George Orrs drömmar för att medvetet manipulera världen.

The Lathe of Heaven presenterar en modern variant av sagans "var försiktig med vad du önskar dig". Förutom att Haber medelst Orrs drömmar etablerar sig själv som en makthavare i världen, har han goda intentioner för den plågade mänskligheten och det nedsmutsade jordklotet. Men Habers direktiv tolkas i Orrs drömmar alltid på något sätt som skapar nya komplikationer. En önskan om att alla krig skall upphöra skapar ett nytt, yttre hot som mänskligheten sluter sig samman inför. Att utrota rasism sker enklast genom att ge alla samma grå färg, men för George Orr som minns alla nyanser av hud-, hår- och ögonfärg är det en mardröm.

I varje skede av förvandlingarna förmedlar Ursula K. Le Guin mycket skickligt stämningarna och känslorna hos huvudpersonen och hans närmaste. Det blir extra tydligt när förändringarna riskerar att skilja honom från kvinnan han mött kärleken hos - hur smärtsamt är det inte att förlora den man älskar! Marken gungar bokstavligt talat under Orrs fötter när han försöker stoppa omvälvningarna och lägga världen tillbaka på sitt ursprungliga spår.

The Lathe of Heaven skrevs 1971, under en tid då man liksom nu oroade sig för klimatförändringar som skulle göra livet på jorden omöjligt. Men böcker från '60- och '70-talen har annorlunda lösningar än idag; påverkade av tidsandan beskrev man ofta hur hela världen och mänskligheten förändrades till något nytt, inte sällan genom mentala nätverk och samarbete. Det är kanske inte mer fruktbart än den stora uppgivenheten man ofta ser i dagens katastrofvarningar, men det är mycket intressant att få ett annat perspektiv på den allvarliga frågan.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
Planet of Exile
City of Illusions
The Left Hand of Darkness 

lördag 7 juli 2018

Art et Liberté på Moderna Museet

Brytning, krig och surrealism i Egypten (1938–1948) är undertiteln till den mycket intressanta utställningen i Moderna Museets nedervåning. Det är givande att se hur surrealism utvecklades utanför de europeiska länder vi är vana vid att se representerade. I det här fallet är det också Egypten som står litet utanför det rasande världskriget, och en del av dåtidens konstnärer såg sig som nödvändiga kommentatörer av det och bevarare av den konstnärliga traditionen när Europas konstscen var kringränd och begränsad i sitt uttryck (bland annat av Tysklands påbud om nationalistisk konst).

Fouad Kamel, Untitled, 1942
Bland målningarna som ställs ut finns flera av Fouad Kamel som visar människokroppar (främst kvinnor) med litet fyrkantiga silhuetter och grön ton i huden som påminner om maskindelar, men ändå med ett inre ljus som gör motiven levande och lockande. Där finns också målningar av prostituerade som inte förfaller till romantisering av kvinnorna utan visar hur det hårda livet sargat deras kroppar. Kamel El-Telmisany visar det väl i sina tavlor.

Kamel El-Temisany, Nude, 1941
Inji Efflatoun, Composition Surréaliste, 1942
I utställningen finns drömlandskap av Inji Efflatoun där människor och träd växer samman i tunga, förvridna grenverk, där man kan tänka sig att de verkliga omgivningarna inspirerat de mörka himlarna och den glödande marken som möts i horisonter långt bort.

Ramses Younane, Untitled, 1939
Ramses Younanes färgskalor växlar mellan dovare och ljusare nyanser, och motiven har en lätthet som för tankarna till det flyktiga i drömmar. Porträtten målade av Mayo är mer traditionellt surrealistiska med en säkerhet i penselföringen och en taktil kvalitet som lockar till att röra de rundade ytorna i tavlorna.
Mayo, Portrait Surrealiste, 1937

 Efter sonens tragiska död rörde sig många av Amy Nimrs verk kring anatomin, allt som finns under huden, med en känsla av att vara under vatten.

Amy Nimr, Untitled, 1942
Det är som sagt givande att se utställningen, dels för att få ett icke-europeiskt perspektiv på en modern konströrelse, och för att verken är originella och fantasieggande i sig själva.

Länk till Moderna Museets sida om Art et Liberté

torsdag 5 juli 2018

Allt du önskar kan du få

Han sitter där när kaféet öppnar, och han sitter kvar när det stänger sent på kvällen. Längst in i lokalen men med andra människor inom synhåll sitter mannen som kan uppfylla din innersta önskning. Människorna som kommer till honom blottar sig när de berättar vad de önskar sig, och i reaktionen på vad han begär av dem för att de skall få det önskade. För önskar du något måste du göra något för att få det, och det som begärs av de önskande är, genomgående, olagliga handlingar som går ut över en annan person. Det försätter dem i moraliska dilemman; önskar jag detta så mycket att jag vill skada en annan för min egen lycka? För det flesta av dem är svaret ja.


En uppgift kan vara att slå en annan blodig, en annan kan vara att bryta upp ett annat pars äktenskap för att rädda ditt eget. Mannen vid kafébordet frågar efter detaljer och antecknar dem noggrant, när den önskande kommer och berättar att hen utfört det ålagda. Det tycks nästan som att detaljerna är det viktigaste; som att mannen vid bordet gör en stor undersökning av människans levnadsvillkor och psyke.


Några av uppgifterna är grymmare än andra: att våldta en kvinna, att döda ett barn, att döda flera andra människor. En del av uppdragen börjar också snärja in sig i varandra. Är det meningen? Men mannen säger att det inte är han som väljer uppgifterna, och inte heller är den som utdelar belöningarna; allt han gör är att slå upp det specifika fallet i sin tjocka, fullskrivna bok.


Filmen skiftar stämning under handlingens gång. Till en början verkar allt enkelt (nja, inte så enkelt om man räknar in den moraliska aspekten): gör det här, så händer det här. Efter hand hinner personerna tänka efter och tveka, eller om de inte tvekar ändå upptäcka att uppdraget innebär komplikationer. Och när det verkar som att filmen skall sluta som ett pussel där alla bitar passar i varandra, så gör den inte det. Det går inte att säga att ett moraliskt avståndstagande ger dig bättre utfall, heller inte att följa instruktionerna till punkt och pricka, för varje enskilt (ut)fall är annorlunda. Det, tillsammans med det välskrivna manuset och goda skådespeleriet, gör att historien fascinerar trots att den aldrig rör sig utanför kaféet med det lockande namnet The Place.


tisdag 3 juli 2018

2312 av Kim Stanley Robinson

Det finns så många vackra, spännande och utmanande miljöer att uppleva i vårt solsystem sedan vi började kolonisera asteroider, månar och andra planeter än Jorden. På Merkurius finns sunwalkers som i lagom doser njuter av närheten till solen, den stora livgivaren. Staden Terminator är placerad på en smart designad räls som gör att staden hela tiden befinner sig strax framför den brännande och dödliga soluppgången. Under ytan finns tunnlar och återhämtningsstationer för sunwalkers och gäster till olika kulturcenter - konserthallar och samlingar med konst som flyttats dit från den nedsmutsade Jorden.

Vi förstår en del av implikationerna av att människors livslängd fördubblats: vid 191 års ålder har Alex dött av naturliga orsaker, vilket skulle kunna ses som förväntat, men dotterdottern Swan är förkrossad efter att ha kunnat ty sig till sin mormor i hela sitt 135-åriga liv. Banden mellan människor hinner bli täta efter en så lång tid tillsammans. Nu är också Swan starkt driven av sina känslor; under sitt liv har hon använt sin kropp till konst (vilket numera kallas abramovic), och hon föredrar att sova utomhus även när hon besöker rovdjursreservat. Faktiskt kan vi genom andra huvudpersoners ögon sluta oss till att Swan kan vara krävande och irriterande i sin intensitet, men hennes hunger efter upplevelser beskrivs så väl att hon ändå väcker läsarens sympati.

Vartannat kapitel (och flera partier däremellan) är rena infodumpar, men det är mestadels välkommet. Det är en fröjd att få läsa om hur man terraformar asteroider, innies och outies, och hur mindre asteroider används som transport på samma gång som de också är terraformade efter olika fantasifulla idéer och låter medresenärerna arbeta på dem, då passage oftast tar ett par dagar. Mindre givande är de samhällsteoretiska resonemangen och de upphackade ordströmmarna, även om man kan förstå vartåt de syftar.

Det finns en kriminalgåta och en jättekonspiration inbakade i handlingen, och å ena sidan är jag glad att de inte får ta överhanden, å andra sidan sköts de litet med vänsterhanden och upplösningen får mig att tvivla litet på rättssäkerheten i Kim Stanley Robinsons halv-utopiska framtidsskildring. Detta ger dock Swan en anledning att resa mellan olika platser i solsystemet och utforska nya miljöer, vilka alla är olika och på olika sätt lockande. Kolonisationernas framgångar känns optimistiska men trovärdiga för i vad de är, och alla kolonier har inte lyckats lika bra. Sämst har det dock gått för vår Moder Jord.

Jag charmas extra mycket av de många referenserna till kultur från 1900-talet och tidigare, även om de är väl väst-centrerade och också skapar ett tomrum som inte fylls av motsvarande kulturhjältar från åren mellan oss och 2312. Men det är roligt att läsa hur Swan på rymdhissen från Quito brukar lyssna till Satyagraha och den tredje gången tillsammans med övrig publik är med och sjunger och dansar till musiken. Den framtid Kim Stanley Robinson målar upp är, liksom redan nu, ojämnt fördelad och ojämlikheterna beror på politisk (o)vilja. Men de stora tekniksprången tilltalar mig och väcker ändå den teoretiska förhoppningen om att vi skall kunna laga en del vi haft sönder och även bygga nytt och bättre.

Fler böcker av Kim Stanley Robinson:
New York 2140

söndag 1 juli 2018

Paul Simon Farewell Tour i Globen

Ett ljudande horn brukar stå för något som lockar i fjärran, och oboens klang skapar stämning av natur och (grod)djur. Nu inleder de America, sången om människor som reser över landet för att hitta landet självt. Men i Globen är vi varken fjärran eller vid en tjärn; med ett milt ljus i lokalen ser vi såväl scenriggningen som alla andra som har kommit för att lyssna på Paul Simon och hans pärlband av sånger. Hammondorgel ger en infusion av funk till medryckande 50 Ways To Leave Your Lover. Mannen vi kommit för att lyssna på hinner sedan bara säga "Hello, friends" innan jublet bryter ut i publiken. I nästa mellansnack börjar han berätta om hur hans låtskrivarmetoder utvecklats under de decennier han varit aktiv, med små smakprov av älskade sånger som lockar fram spontana applåder.


Det mynnar ut i Rewrite från skivan So Beautiful Or So What från 2011, ett album med musik som står sig väl mot andra av Paul Simons verk. Men allra hårdast klappar förmodligen våra hjärtan till moderna klassiker som Me And Julio Down By The Schoolyard, låtar man har skapat egna minnen av. Paul Simons röst är inte riktigt lika stadig som förr, och några av de högsta tonerna lämnar han åt sidan, men desto tydligare når känslorna fram i nyanserna.

Stråkar och blås tar plats på scenen för den mjuka men starka Rene And Georgette Magritte With Their Dog After The War. Efter Can't Run But berättar Paul Simon för oss att när han skrev nästa låt, då kände han att han var en förmedlare för något större - "den här är bättre än vad jag brukar skriva". Det är Bridge Over Troubled Water, som börjar stillsamt men med ett långsamt crescendo genom hela sången griper tag i oss lyssnare. Åter igen är ljuset i lokalen halvtänt, så att vi kan se varandra. Globen är i princip fullsatt, men ändå ser vi människor ut att vara så små och så få att jag får känslan av att vi skulle kunna lära känna varandra ikväll. Budskapet i Bridge Over Troubled Water är trösterikt - visst önskar man att man har en sådan vän. Minst lika viktigt är att värdesätta de vänner man har och själv, så långt det går, vara samma stöd för medmänniskor som behöver en.

Några fina nyare sånger, Wristband och Questions For The Angels, varvas med Spirit Voices och The Obvious Child från latino-inspirerade The Rhythm Of The Saints, och så får vi minnas hur Paul Simon hjälpte till att öppna våra öron för world music med Diamonds On The Soles Of Her Shoes och allas glada, upplyftande älskling You Can Call Me Al. Att nästan två timmar har gått har jag inte alls känt av. Men konserten är inte slut, musikerna ropas tillbaka och spelar Graceland. Därefter kommer Still Crazy After All This Years, som verkligen ger oss chansen att känna vemod över hur vi har åldrats tillsammans med Paul Simon. Den eftertänksamma låten skrevs för över fyrtio år sedan, och även om vi inte hörde den direkt då har vi ännu fler år att se tillbaka på sedan dess.

Den nya avslutningssången är Late In The Evening, som mjukt vaggar in oss i känslan att det är dags att gå hem och låta Paul Simon och våra egna själar och kroppar vila. Detsamma gör sången som givit turnén sitt namn, Homeward Bound. Men till slut får vi också Kodachrome och två odödliga sånger vi inte kunnat gå utan: The Boxer, med publikens sång i refrängen, och vackra, vackra The Sound Of Silence. Det är inte två unga män med vackra röster i harmoni utan en ensam Paul Simon med gitarr som står på scenen, och det låter oss lyssna ordentligt på orden och låta dem gå in i hjärtat. Tack, Paul Simon, för att du ger oss en sista turné och för att du lovar att fortsätta skriva musik.

Foto: Håkan Wilhelm Hugosson