måndag 16 juli 2018

BoJack Horseman

Vid det här laget vet vi att en animerad serie inte nödvändigtvis är för barn. Inte heller om den innehåller antropomorfa djur, som BoJack Horseman gör. Inte heller att en serie om skådespelare och andra aktörer i Hollywood behöver vara navelskåderi på hög nivå - eller jo, det är ju BoJack Horseman i hög grad, men så smart och välskrivet att det allmänmänskliga står ut i ännu högre grad.


Att vara en föredetting i Hollywood lyser litet extra i omgivningens ögon. Du känns igen på gatan, man frågar vad du gör nu och har du inget svar känns det pinsamt. Du blir erbjuden något halvbra jobb och klamrar dig fast vid det i hopp om att resultatet skall bli bra. på 1990-talet spelade BoJack Horseman en snäll förmyndare för några föräldralösa barn i serien Horsin' Around, samtidigt som han söp och låg runt. Nu är det mest det senare han sysslar med, fortfarande uppbackad av inkomsterna från den goda tiden. Tidigt i serien får vi se hur hans trasiga barndom format honom till en som söker kickar i form av kändisskap och drogrus. BoJack Horseman har inte ett hjärta av guld, men han är heller ingen dålig kille. Det går att sympatisera med honom även när han snortar bort en dag och slarvar bort en viktig chans.


En del av skämten i BoJack Horseman bygger på att några av karaktärerna har olika djurformer och beter sig med eller mot vad som förknippas med djuret i fråga. Fåglar som flygande paparazzis dyker upp då och då, och på något sätt är späckhuggare ofta lättklädda och lättfotade. Hollywoodlivet är fyllt av excesser både i form av överdådiga Oscarsfester och sprit- och knarkorgier som pågår i dygn. Men de återkommande känslorna av besvikelse och tillkortakommande målas upp med mindre gester och gör då så mycket större intryck. I fjärde säsongen är avsnitten som fokuserar på en person i taget knivskarpa psykologiska porträtt; rika berättelser som ger stor förståelse för huvudpersonerna utan att ursäkta deras sämre sidor.


Rösterna görs av välvalda och skickliga skådespelare. Där finns Will Arnett som Bojack Horseman, Amy Sedaris som hans agent och tidvisa flickvän Princess Caroline, Aaron Paul som Todd och Alison Brie som Diane Nguyen. Många kända och bra skådespelare som Angela Bassett, Kristen Schaal, Wendie Malick och J.K. Simmons  gör förtjänstfulla inhopp i biroller. En del spelar sig själva med stor självdistans och humor; goda exempel är Felicity Huffman och Character Actress Margo Martindale. (Den senare har länge varit en favoritskådespelerska för mig, och nu kan jag äntligen hennes namn.)


Smarta samtidskommentarer och dråpliga situationer (främst involverande sidekicken Todd som bor på BoJacks soffa) gör att det finns en hel del att skratta rakt ut åt i BoJack Horseman, men till största delen är humorn svart. En del avsnitt, särskilt i fjärde säsongen, har verkligen gripit tag med sitt allvar och gjort mig mer ledsen än glad. Men serien är ytterst sevärd, och jag är glad att det kommer en femte säsong i höst.


söndag 15 juli 2018

Blackout av Mira Grant

Det är något mystiskt med zombie-smittan som försatt världen i helspännsläge de senaste decennierna. Dödligheten hos vissa grupper är högre, helt emot all förväntan. Nyhetsteamet vi lärt känna i de två tidigare böckerna Feed och Deadline har planer på att avslöja möjliga konspirationer vilket gör att de måste hålla sig undan alla kameror och andra övervakningsinstrument. De är ju skickliga hackare och har redan tagit sig till underground-rörelsens centra, men nu måste de söka hjälp på oväntade ställen för att skaffa sig hemliga identiteter och ge sig in i de allra farligaste zonerna.

Samtidigt hamnar en bihistoria från förra boken i fokus för den parallella handlingen: det går numera att klona människor, även om det är dyrt och till största delen förbjudet. Jag tyckte inte om hur detta ganska omvälvande faktum blandades in med vänsterhanden i Deadline, och jag tycker inte heller om hur den blir en bärande del i Blackout, men det är bara att gilla läget.

Läsaren kastas in i ena dödliga situationen efter den andra, och alltsomoftast påminns man om vad som hänt tidigare, och hela tiden munhuggs de inblandade på ett sätt som intresserar mig lika litet som de soundbites plockade från deras fiktiva bloggar som kastas in mellan kapitlen. Konspirationerna och deras lösningar är inte helt övertygande. Jag skumläste boken och hoppas att jag aldrig mer råkar läsa något av Mira Grant.

Fler böcker av Mira Grant:
Feed
Deadline

Parasite 

fredag 13 juli 2018

Nathalie Djurberg och Hans Berg på Moderna Museet

Nathalie Djurbergs figurer är skapta i grälla färger, och den icke-realistiska estetiken i deras former understryks av att hon låter bakomarbetet synas i deras tillknådade former och de ryckiga rörelserna i start-stopp-filmatiseringen. Det är inte verkligheten vi ser utan en skapad värld av drömmar, drifter och odefinierade känslor från det undermedvetna. Figurerna - människor, djur, föremål som fått liv - lever ut lustar tillsammans eller på varandra. Sex, våld, frosseri, allt arbetas igenom om och om igen inte bara för att filmerna går runt i slingor utan för att aktörerna är fast i ett evigt pippande, piskande, tuggande, längtande.


I filmerna är det ofta någon eller några som utnyttjar en eller flera andra - om med eller utan tillåtelse är svårt att avgöra. Det är för mig omöjligt att urskilja några sympatier, vare sig med de utnyttjade eller med de som lever ut sina innersta drifter; allt är underkastat handlingen, euforin, känsloutbrotten. Det är därför jag inte blir övertygad av Nathalie Djurbergs konst; inte för att hon inte ger mig en liten gubbe att sympatisera med, utan för att jag inte hittar någon bärande idé förutom utlevandet. Jag förstår mycket väl att det här tuggandet av drifter är intressant och till och med katharsiskt för andra åskådare, men den känslan går mig förbi.


Det är ändå en välgjord och sevärd utställning som Moderna Museet visar upp, med Hans Bergs sugande musik i perfekt samklang med filmerna och skulpturerna. Det är roligt att få möta Djurbergs kreatur på museigolvet, och det är helt rätt att några av salarna är överfyllda av dem så att man måste kryssa försiktigt mellan (de inte så skrämmande) monstren i halvmörka salar - helt i linje med filmernas överdåd och excesser.

Länk till Moderna Museets sida om Nathalie Djurberg och Hans Berg


onsdag 11 juli 2018

På Chesil Beach

Det finns händelser som sätter djupa spår i en. Är de förknippade med en känsla av skuld eller skam, vare sig det egentligen är vårt fel eller ej, kan minnet dyka upp gång på gång i liknande situationer, och växa till något som formar ens personlighet och begränsar ens handlingar. Har man stöd och uppmuntran från sin omgivning eller tillräckligt stor självkänsla kan man komma förbi smärtsamma minnen, men ibland är omständigheterna olyckliga.


Florence och Edward är båda kloka unga människor, och de har funnit varandra! Deras musiksmak är olika, vilket kan vara nog så splittrande året 1962, men deras kärlek är så stark att de istället är nyfikna på varandras musik och passionen för den. De vill förena sina liv med varandra, och gifter sig, unga som de är och knappt landade i sina egna liv.


Men både Edward och Florence är märkta av saker i sin bakgrund, och ingen av dem har legat med någon annan. I en tid och ett samhälle som inte talar öppet om sex är det något mystiskt och litet farligt. På bröllopsnatten, ja, hela eftermiddagen fram till när det underliga skall ske, påverkar det stämningen mellan dem båda. I minnesblickar får vi se dem skratta, omfamna varandra och dela varandras drömmar, men ensamma på hotellrummet på Chesil Beach är de unga makarna stela inför varandra och osäkra om vad de bör göra härnäst.


Ian McEwan har själv skrivit filmmanuset till På Chesil Beach efter sin bok med samma namn, och därtill skrivit om en del i handlingen. Det som tacknämligen finns kvar är sympatierna för båda personerna, den fina presentationen av den starka kärleken och de plågsamma minnen som lägger krokben för den, och hur båda reagerar enligt vad de tror att de borde göra och fastnar i svårhanterade känslor. Båda huvudrollsinnehavarna och alla andra skådespelare i filmen gör goda insatser och gör hela filmen till en smärtsam men vacker skildring av två liv som hade kunnat höra samman.


måndag 9 juli 2018

The Lathe of Heaven av Ursula K. Le Guin

Det är bara du som vet om att världen såg annorlunda ut igår, och att den förändrades för att du drömde det. Är du galen? Nej, George Orr, mannen som upplever detta, vet vad som händer och att skulden är hans, för han kan minnas historien både så som den var och vad den ändrats till för att han drömde något nytt. Han är inte galen men han kanske blir det av att tvinga sig själv att inte sova och riskera att drömma. Orrs missbruk av stimulantia upptäcks och han sänds till en psykiater för utredning och terapi.

En sådan tur att psykiatern i fråga, William Haber, också är sömnforskare och har utvecklat en apparat som kan analysera och påverka en uppkopplad sovande persons sömncykel. Men det, liksom att Haber lyckas se och tro på Orrs förmåga att förändra världen, är en lycka som för med sig nya problem, när Haber börjar använda George Orrs drömmar för att medvetet manipulera världen.

The Lathe of Heaven presenterar en modern variant av sagans "var försiktig med vad du önskar dig". Förutom att Haber medelst Orrs drömmar etablerar sig själv som en makthavare i världen, har han goda intentioner för den plågade mänskligheten och det nedsmutsade jordklotet. Men Habers direktiv tolkas i Orrs drömmar alltid på något sätt som skapar nya komplikationer. En önskan om att alla krig skall upphöra skapar ett nytt, yttre hot som mänskligheten sluter sig samman inför. Att utrota rasism sker enklast genom att ge alla samma grå färg, men för George Orr som minns alla nyanser av hud-, hår- och ögonfärg är det en mardröm.

I varje skede av förvandlingarna förmedlar Ursula K. Le Guin mycket skickligt stämningarna och känslorna hos huvudpersonen och hans närmaste. Det blir extra tydligt när förändringarna riskerar att skilja honom från kvinnan han mött kärleken hos - hur smärtsamt är det inte att förlora den man älskar! Marken gungar bokstavligt talat under Orrs fötter när han försöker stoppa omvälvningarna och lägga världen tillbaka på sitt ursprungliga spår.

The Lathe of Heaven skrevs 1971, under en tid då man liksom nu oroade sig för klimatförändringar som skulle göra livet på jorden omöjligt. Men böcker från '60- och '70-talen har annorlunda lösningar än idag; påverkade av tidsandan beskrev man ofta hur hela världen och mänskligheten förändrades till något nytt, inte sällan genom mentala nätverk och samarbete. Det är kanske inte mer fruktbart än den stora uppgivenheten man ofta ser i dagens katastrofvarningar, men det är mycket intressant att få ett annat perspektiv på den allvarliga frågan.

lördag 7 juli 2018

Art et Liberté på Moderna Museet

Brytning, krig och surrealism i Egypten (1938–1948) är undertiteln till den mycket intressanta utställningen i Moderna Museets nedervåning. Det är givande att se hur surrealism utvecklades utanför de europeiska länder vi är vana vid att se representerade. I det här fallet är det också Egypten som står litet utanför det rasande världskriget, och en del av dåtidens konstnärer såg sig som nödvändiga kommentatörer av det och bevarare av den konstnärliga traditionen när Europas konstscen var kringränd och begränsad i sitt uttryck (bland annat av Tysklands påbud om nationalistisk konst).

Fouad Kamel, Untitled, 1942
Bland målningarna som ställs ut finns flera av Fouad Kamel som visar människokroppar (främst kvinnor) med litet fyrkantiga silhuetter och grön ton i huden som påminner om maskindelar, men ändå med ett inre ljus som gör motiven levande och lockande. Där finns också målningar av prostituerade som inte förfaller till romantisering av kvinnorna utan visar hur det hårda livet sargat deras kroppar. Kamel El-Telmisany visar det väl i sina tavlor.

Kamel El-Temisany, Nude, 1941
Inji Efflatoun, Composition Surréaliste, 1942
I utställningen finns drömlandskap av Inji Efflatoun där människor och träd växer samman i tunga, förvridna grenverk, där man kan tänka sig att de verkliga omgivningarna inspirerat de mörka himlarna och den glödande marken som möts i horisonter långt bort.

Ramses Younane, Untitled, 1939
Ramses Younanes färgskalor växlar mellan dovare och ljusare nyanser, och motiven har en lätthet som för tankarna till det flyktiga i drömmar. Porträtten målade av Mayo är mer traditionellt surrealistiska med en säkerhet i penselföringen och en taktil kvalitet som lockar till att röra de rundade ytorna i tavlorna.
Mayo, Portrait Surrealiste, 1937

 Efter sonens tragiska död rörde sig många av Amy Nimrs verk kring anatomin, allt som finns under huden, med en känsla av att vara under vatten.

Amy Nimr, Untitled, 1942
Det är som sagt givande att se utställningen, dels för att få ett icke-europeiskt perspektiv på en modern konströrelse, och för att verken är originella och fantasieggande i sig själva.

Länk till Moderna Museets sida om Art et Liberté

torsdag 5 juli 2018

Allt du önskar kan du få

Han sitter där när kaféet öppnar, och han sitter kvar när det stänger sent på kvällen. Längst in i lokalen men med andra människor inom synhåll sitter mannen som kan uppfylla din innersta önskning. Människorna som kommer till honom blottar sig när de berättar vad de önskar sig, och i reaktionen på vad han begär av dem för att de skall få det önskade. För önskar du något måste du göra något för att få det, och det som begärs av de önskande är, genomgående, olagliga handlingar som går ut över en annan person. Det försätter dem i moraliska dilemman; önskar jag detta så mycket att jag vill skada en annan för min egen lycka? För det flesta av dem är svaret ja.


En uppgift kan vara att slå en annan blodig, en annan kan vara att bryta upp ett annat pars äktenskap för att rädda ditt eget. Mannen vid kafébordet frågar efter detaljer och antecknar dem noggrant, när den önskande kommer och berättar att hen utfört det ålagda. Det tycks nästan som att detaljerna är det viktigaste; som att mannen vid bordet gör en stor undersökning av människans levnadsvillkor och psyke.


Några av uppgifterna är grymmare än andra: att våldta en kvinna, att döda ett barn, att döda flera andra människor. En del av uppdragen börjar också snärja in sig i varandra. Är det meningen? Men mannen säger att det inte är han som väljer uppgifterna, och inte heller är den som utdelar belöningarna; allt han gör är att slå upp det specifika fallet i sin tjocka, fullskrivna bok.


Filmen skiftar stämning under handlingens gång. Till en början verkar allt enkelt (nja, inte så enkelt om man räknar in den moraliska aspekten): gör det här, så händer det här. Efter hand hinner personerna tänka efter och tveka, eller om de inte tvekar ändå upptäcka att uppdraget innebär komplikationer. Och när det verkar som att filmen skall sluta som ett pussel där alla bitar passar i varandra, så gör den inte det. Det går inte att säga att ett moraliskt avståndstagande ger dig bättre utfall, heller inte att följa instruktionerna till punkt och pricka, för varje enskilt (ut)fall är annorlunda. Det, tillsammans med det välskrivna manuset och goda skådespeleriet, gör att historien fascinerar trots att den aldrig rör sig utanför kaféet med det lockande namnet The Place.


tisdag 3 juli 2018

2312 av Kim Stanley Robinson

Det finns så många vackra, spännande och utmanande miljöer att uppleva i vårt solsystem sedan vi började kolonisera asteroider, månar och andra planeter än Jorden. På Merkurius finns sunwalkers som i lagom doser njuter av närheten till solen, den stora livgivaren. Staden Terminator är placerad på en smart designad räls som gör att staden hela tiden befinner sig strax framför den brännande och dödliga soluppgången. Under ytan finns tunnlar och återhämtningsstationer för sunwalkers och gäster till olika kulturcenter - konserthallar och samlingar med konst som flyttats dit från den nedsmutsade Jorden.

Vi förstår en del av implikationerna av att människors livslängd fördubblats: vid 191 års ålder har Alex dött av naturliga orsaker, vilket skulle kunna ses som förväntat, men dotterdottern Swan är förkrossad efter att ha kunnat ty sig till sin mormor i hela sitt 135-åriga liv. Banden mellan människor hinner bli täta efter en så lång tid tillsammans. Nu är också Swan starkt driven av sina känslor; under sitt liv har hon använt sin kropp till konst (vilket numera kallas abramovic), och hon föredrar att sova utomhus även när hon besöker rovdjursreservat. Faktiskt kan vi genom andra huvudpersoners ögon sluta oss till att Swan kan vara krävande och irriterande i sin intensitet, men hennes hunger efter upplevelser beskrivs så väl att hon ändå väcker läsarens sympati.

Vartannat kapitel (och flera partier däremellan) är rena infodumpar, men det är mestadels välkommet. Det är en fröjd att få läsa om hur man terraformar asteroider, innies och outies, och hur mindre asteroider används som transport på samma gång som de också är terraformade efter olika fantasifulla idéer och låter medresenärerna arbeta på dem, då passage oftast tar ett par dagar. Mindre givande är de samhällsteoretiska resonemangen och de upphackade ordströmmarna, även om man kan förstå vartåt de syftar.

Det finns en kriminalgåta och en jättekonspiration inbakade i handlingen, och å ena sidan är jag glad att de inte får ta överhanden, å andra sidan sköts de litet med vänsterhanden och upplösningen får mig att tvivla litet på rättssäkerheten i Kim Stanley Robinsons halv-utopiska framtidsskildring. Detta ger dock Swan en anledning att resa mellan olika platser i solsystemet och utforska nya miljöer, vilka alla är olika och på olika sätt lockande. Kolonisationernas framgångar känns optimistiska men trovärdiga för i vad de är, och alla kolonier har inte lyckats lika bra. Sämst har det dock gått för vår Moder Jord.

Jag charmas extra mycket av de många referenserna till kultur från 1900-talet och tidigare, även om de är väl väst-centrerade och också skapar ett tomrum som inte fylls av motsvarande kulturhjältar från åren mellan oss och 2312. Men det är roligt att läsa hur Swan på rymdhissen från Quito brukar lyssna till Satyagraha och den tredje gången tillsammans med övrig publik är med och sjunger och dansar till musiken. Den framtid Kim Stanley Robinson målar upp är, liksom redan nu, ojämnt fördelad och ojämlikheterna beror på politisk (o)vilja. Men de stora tekniksprången tilltalar mig och väcker ändå den teoretiska förhoppningen om att vi skall kunna laga en del vi haft sönder och även bygga nytt och bättre.

Fler böcker av Kim Stanley Robinson:
New York 2140

söndag 1 juli 2018

Paul Simon Farewell Tour i Globen

Ett ljudande horn brukar stå för något som lockar i fjärran, och oboens klang skapar stämning av natur och (grod)djur. Nu inleder de America, sången om människor som reser över landet för att hitta landet självt. Men i Globen är vi varken fjärran eller vid en tjärn; med ett milt ljus i lokalen ser vi såväl scenriggningen som alla andra som har kommit för att lyssna på Paul Simon och hans pärlband av sånger. Hammondorgel ger en infusion av funk till medryckande 50 Ways To Leave Your Lover. Mannen vi kommit för att lyssna på hinner sedan bara säga "Hello, friends" innan jublet bryter ut i publiken. I nästa mellansnack börjar han berätta om hur hans låtskrivarmetoder utvecklats under de decennier han varit aktiv, med små smakprov av älskade sånger som lockar fram spontana applåder.


Det mynnar ut i Rewrite från skivan So Beautiful Or So What från 2011, ett album med musik som står sig väl mot andra av Paul Simons verk. Men allra hårdast klappar förmodligen våra hjärtan till moderna klassiker som Me And Julio Down By The Schoolyard, låtar man har skapat egna minnen av. Paul Simons röst är inte riktigt lika stadig som förr, och några av de högsta tonerna lämnar han åt sidan, men desto tydligare når känslorna fram i nyanserna.

Stråkar och blås tar plats på scenen för den mjuka men starka Rene And Georgette Magritte With Their Dog After The War. Efter Can't Run But berättar Paul Simon för oss att när han skrev nästa låt, då kände han att han var en förmedlare för något större - "den här är bättre än vad jag brukar skriva". Det är Bridge Over Troubled Water, som börjar stillsamt men med ett långsamt crescendo genom hela sången griper tag i oss lyssnare. Åter igen är ljuset i lokalen halvtänt, så att vi kan se varandra. Globen är i princip fullsatt, men ändå ser vi människor ut att vara så små och så få att jag får känslan av att vi skulle kunna lära känna varandra ikväll. Budskapet i Bridge Over Troubled Water är trösterikt - visst önskar man att man har en sådan vän. Minst lika viktigt är att värdesätta de vänner man har och själv, så långt det går, vara samma stöd för medmänniskor som behöver en.

Några fina nyare sånger, Wristband och Questions For The Angels, varvas med Spirit Voices och The Obvious Child från latino-inspirerade The Rhythm Of The Saints, och så får vi minnas hur Paul Simon hjälpte till att öppna våra öron för world music med Diamonds On The Soles Of Her Shoes och allas glada, upplyftande älskling You Can Call Me Al. Att nästan två timmar har gått har jag inte alls känt av. Men konserten är inte slut, musikerna ropas tillbaka och spelar Graceland. Därefter kommer Still Crazy After All This Years, som verkligen ger oss chansen att känna vemod över hur vi har åldrats tillsammans med Paul Simon. Den eftertänksamma låten skrevs för över fyrtio år sedan, och även om vi inte hörde den direkt då har vi ännu fler år att se tillbaka på sedan dess.

Den nya avslutningssången är Late In The Evening, som mjukt vaggar in oss i känslan att det är dags att gå hem och låta Paul Simon och våra egna själar och kroppar vila. Detsamma gör sången som givit turnén sitt namn, Homeward Bound. Men till slut får vi också Kodachrome och två odödliga sånger vi inte kunnat gå utan: The Boxer, med publikens sång i refrängen, och vackra, vackra The Sound Of Silence. Det är inte två unga män med vackra röster i harmoni utan en ensam Paul Simon med gitarr som står på scenen, och det låter oss lyssna ordentligt på orden och låta dem gå in i hjärtat. Tack, Paul Simon, för att du ger oss en sista turné och för att du lovar att fortsätta skriva musik.

Foto: Håkan Wilhelm Hugosson