tisdag 30 december 2008

The Well of Lost Plots av Jasper Fforde


Jasper Ffordes första roman, The Eyre Affair, var precis så rolig som jag trodde den skulle vara: ett detektiväventyr som utspelar sig delvis inuti boken Jane Eyre. I övrigt pågår handlingen i en fantastiskt litterärt universum, där våldsamma ungdomsgäng bildas efter vilken författare man håller på, och där Ffordes fantasifulla ordlekar ger precis alla detaljer en litterär anstrykning.
För att göra den parallella världen ännu mer spännande, kan levande människor ta sig in i litterära verk, och vice versa. Bokens (The Eyre Affair!) huvudperson Thursday Next, kommissarie i den litterära poliskåren, visar sig vara en naturbegåvning på att ta sig in i böcker utan hjälp av apparaten The Prose Portal, genom att bara läsa några rader.

Även uppföljaren, Lost in a Good Book, var rolig, men inte riktigt lika engagerande. Därför dröjde det ett par år innan jag plockade upp den tredje boken i serien om Thursday Next, The Well of Lost Plots. Den här gången lutade jag mig bara tillbaka och lät mig ryckas med i den litterära leken.

Bakgrundshistorien är en direkt fortsättning på de tidigare böckerna, och jag kom ihåg tillräckligt för att hänga med, trots att det gått några år. Till största delen har Thursday Next fullt upp med ett annat litterärt mysterium som måste lösas innan fler kända huvudpersoner tas av daga.

Den stora behållningen av boken är egentligen inte handlingen, utan alla fantasifulla detaljer. Vad sägs om Anger Management Counceling för alla figurer i Emily Brontës Svindlande Höjder? Att möta figurer ur världslitteraturen som beter sig som man förväntar sig - eller inte - är alltid kul. Miss Havisham från Dickens' Lysande utsikter är Thursday Nexts mentor, och Falstaff är samma rumlare som alltid.

Titeln The Well of Lost Plots är källarvåningarna till det 26-våningar höga biblioteket med alla skrivna böcker - en våning för varje bokstav i alfabetet. Hmm, 26 våningar? Var hamnar då Å-Ä-Ö, undrar jag? Jag ryser av glädje när Thursday tittar ut genom ett fönster i biblioteket, och bortom den täta djungeln ser det tyska bibliotekstornet... och ännu litet längre bort det italienska... För att inte tala om alla spännande ingredienser till oskrivna böcker som säljs, eller drar omkring på egen hand, på källarvåningarna.

Fforde talar om att skriva åtta böcker om hjältinnan Thursday Next. Hittills har han hunnit med Something Rotten och First Among Sequels, och under 2009 väntas boken One of our Thursdays is Missing komma ut. Därtill har han gjort utvikningar i domänen Nursery Crimes, vilket han lade ut ledtrådar till i The Well of Lost Plots och lät blomma ut helt i de två böckerna The Big Over Easy och The Fourth Bear. Fastän jag vanligtvis inte är intresserad av kriminalromaner, tänker jag läsa mer av både Thursday Next och Nursery Crimes-äventyren. Jasper Ffordes böcker är som smågodis för litteraturälskare!

måndag 29 december 2008

Glengarry Glen Ross på Stadsteatern

Jag hatar David Mamet. En dag på jobbet bubblade det upp i mig så starkt att jag skrev in "I hate David Mamet" i sökmotorn, och fick upp en jättekul sida skriven av någon som kände som jag.

Jag gick ändå till Stadsteaterns uppsättning av Glengarry Glen Ross, en pjäs efter ett manus av Mamet. Historierna och replikerna som Mamet tänker ut är visserligen avskyvärt jobbiga, men allra sämst blir det när han regisserar själv, och det skulle han ju inte göra här.

Precis som jag tänkte så fick Mamets klumpiga scener bättre uttryck i händerna på regissören Alexander Öberg och de begåvade skådespelarna på Stockholms Stadsteater. De får liv i de mest tradiga monologerna, dialoger utan trovärdighet och irriterande snack mellan tre eller flera personer. Niklas Falk som Levene är njutbar i sina tidvis desperata utfall mot sin chef Williamsson (Lars Göran Persson). Köpa och sälja är vad allt handlar om; nästan vem som helst kan köpas till rätt pris. Ralph Carlsson är kusligt imponerande som Roma, som glider obehindrat mellan kompisprat man-till-man och professionellt säljsnack.

Glengarry Glen Ross på Stockholms Stadsteater var inte så dum. Synd att den fick så kort speltid. Men jag hatar fortfarande David Mamet.

Länk till Stadsteaterns sida om Glengarry Glen Ross

söndag 28 december 2008

Julia Peirone och Ann Eringstam på Kulturhuset

Golden Me heter utställningen av Julia Peirones foton på Kulturhuset. Tonårstjejer försöker vara så tuffa, men de är ju så sårbara, hur ilskna de än ser ut! En stor tavla där Peirone har monterat en massa porträtt av enskilda flickor, ser ut som en armé i väntan på fight. Eller nej, mjukare än så, faktiskt. Längs en vägg sitter foton av en intim ägodel olika flickor har lämnat ifrån sig: hårsnoddar. Varje snodd har egen färg och form, olika grad av förslitning och olika många hårstrån ihopsnodda i en trasslig tuss. En diabildsapparat växlar fram bilder av flickor där de framträder som individer. Men det är för litet! Den lilla utställningsytan - varför fick inte flickorna ta större plats? Jag är litet besviken.

Länk till Julia Peirone på Kulturhuset


På en annan våning på Kulturhuset ställer Ann Eringstam ut glassiga foton i bildserien Story Line. "Too Good to be True" och "Before the Storm" visar leende, lyckliga människor i situationer som är så vackra att det nästan är löjligt. Små detaljer visar att det kommer att hända något som rubbar balansen. Men hey, vi är i en Hollywoodfilm, allt kommer att lösa sig på slutet! Tror jag i alla fall.

I bildserien Falling Down får vi se hjältarna från tänkta filmer i stora idolporträtt. De är smala och vackra, har perfekt hy, stora ögon, glänsande hår och snygga kläder - klart de är goda, det ser man ju på dem! Fast parat med fotona finns lika stora fotografier av skurkarna som "behövde" dödas. De personerna är små figurer mot en stor svart bakgrund. Man får titta riktigt noggrant för att se detaljerna som gör dem till individer. De syns inte lika väl som hjältarna.

Än en gång vill jag klaga litet: det är bra att bilderna hänger inom synhåll även för människor som inte vill betala inträde för en specialutställning. Men det är ändå inte schysst att hänga dem runt en rulltrappa. Även Ann Eringstams bilder borde ha fått ta större plats.

Länk till Ann Eringstam på Kulturhuset

lördag 27 december 2008

Herr Jensen steigt aus av Jakob Hein


I en kort, snabbläst bok berättar Jakob Hein om Herr Jensen, som blir uppsagd från sitt jobb som brevbärare för att Posten skall kunna undvika fler uppsägningar. Motsägelsefulla omständigheter kantar Herr Jensens liv. I väntrummet på arbetsförmedlingen träffar Herr Jensen en man som tidigare varit källarmästare, men som förväntas en ny karriär efter en snabbkurs i logistik. Helt följdaktigt kastas Herr Jensen in på den menlösa kursen "Fit for Gastro".

Herr Jensen är nöjd med att bara leva sparsamt på sitt arbetslöshetsunderstöd och i övrigt inte behöva göra något alls hela dagen lång. Den gamla klichén "kasta ut TV:n genom fönstret", inklusive fyra videoapparater, hinns med. (Vem städar bort dem? Blir inte grannarna arga?) Från att ha varit tyst och inbunden, blir Herr Jensen en självgod besserwisser när han då och då träffar någon att tala med. Han börjar bete sig mer och mer irrationellt.

Är det en färd in i paranoia och sinnessjukdom Jakob Hein beskriver? Ja, det är det, men den är svår att ta på allvar när tonen är så putslustig hela tiden. Att huvudpersonen genomgående kallas Herr Jensen fastän han bara är i tjugoårsåldern är bara början. Nej, den här boken var inte mer än en bagatell.

fredag 26 december 2008

Orbitór. Vänster vinge av Mircea Cărtărescu


Berättaren i Cărtărescus bok Orbitór. Vänster vinge börjar hemma i sitt pojkrum, en liten grabb som tittar ut på sin stad genom fönstret, som även speglar hans tunna kropp. Pojken kallas Mircea, precis som Marcel Proust låter sin berättare kallas Marcel. Men där Proust byggde en katedral med sin romansvit, väljer Cărtărescu att bygga en fjäril: vänster vinge, kroppen, höger vinge. Vänster vinge är förankrad i det förflutna.

Fjärilarna dyker upp ofta i berättelsen, och är ofta övernaturligt stora. Stora, färggranna vingar vecklas ut över förvånade betraktare, och även den köttiga kroppen med hoprullad snabel och fylld med nervtrådar tar sin plats. Ja, allehanda kryp, och kroppar som blir genomskinliga och blottar sitt innehåll, är två teman i boken som ständigt tvinnar sig runt och igenom varandra. Medicinkapslar innehåller smådjur, och till och med i ögonglobens vätska kan det dingla andra små kräk.

Jag tycker om berättelserna om människorna på Bukarests bakgator, och vad de kan stöta på under gatorna, i enorma utsmyckade salar med fantastiska, övernaturligt dimensionerade varelser. Det är inga hjältar utan vanliga små fattiga människor som får vara med om de här sagolika äventyren. Och om de har tur får de klättra tillbaka upp på marknivå och fortsätta med sina enahanda liv.

Men efterhand börjar det bli för mycket av alla fjärilar, pulserande transparent kött och mystiska visioner. Känslan av mirakel försvinner när de dyker upp på varje sida. Jag älskade Cărtărescus Nostalgia, en samling av noveller som innehöll liknande element, men med måtta och mer av en sammanhållande historia (historier). Jag har inte kunnat sluta tänka på de sagorna sedan jag läste dem i somras, och därför kommer jag att läsa nästa del, Kroppen, av Cărtărescus fjärilsbygge.

Ovidkommande fotnot

Omslaget till Orbitor. Vänster vinge har ett spännande mönster av rektanglar i ljus och skugga på omslaget. Av en slump såg jag mönstret igen idag, när jag läste ut Konserthusets gratistidning. De hade en kort artikel om husets arkitektur, närmare bestämt dess dörrar, och den illustrerades av samma bild som använts till omslaget. Aha!

Fler böcker av Mircea Cărtărescu:
Nostalgia
Orbitór: Kroppen
Orbitór: Höger vinge

torsdag 25 december 2008

De ofrivilliga på bio

Varför gör man det man gör? Vem har sagt att det är bra eller kul? När man ser en grupp utifrån kan man ofta undra vad de håller på med. Speciellt om det är fest, och folk har druckit sprit och skall släppa loss och ha extra roligt.

Filmen De ofrivilliga visar scener ur flera parallella historier, som alla ger en anledning att ifrågasätta grupptrycket. De som är allra säkrast på sin sak är de som framstår som allra mest dumma:

Gubbarna på festen som envist upprepar att en raket som exploderar i ett öga i markhöjd inte gör skada. Grabbgänget som tycker att "leka bög" är ett skojigt skämt. Busschauffören som vägrar åka vidare tills någon har erkänt vem som pajade gardinstången inne på busstoaletten. Slöjdläraren och skvallerkärringarna i lärarrummet som tycker att det är OK att slå en bråkig elev. Och vem har egentligen sagt till småflickor att det är kul att klä sig slampigt, sno mammas sprit och bli fulla med folk som inte ställer upp när det gäller? Kalla mig tant, men för mig ser det bara jobbigt och tråkigt ut.

Scenerna får utveckla sig långsamt. Människorna pratar naturligt, i munnen på varandra. Kameran fokuserar nästan aldrig på ansiktet på dem som talar, utan de får stanna utanför rutan, eller på långt avstånd. Det är handlingen, inte personerna, som är viktig. Det är skönt och avslappnande att titta på, fast tidvis litet tråkigt. Några äldre personen på samma rad som jag på bion gick efter halva filmen.

Det finns ett ljus i mörkret. Den enda i filmen som står upp emot den kollektiva dumheten är den lilla spensliga lärarinnan. Hon vågar anmäla slöjdläraren för att ha slagit eleven. Det gör henne inte omtyckt bland de andra lärarna, men hon ger sig inte. Hon är inte stor och stark, hon har inget överskott av självförtroende. Hon snubblar på orden och stammar, men hon ger sig inte. Den lilla gnutta av mod hon har, den använder hon för att stå upp för rättvisan. Det är värt att komma ihåg.

onsdag 24 december 2008

Paradiset var här igår

Tills jag var tolv år levde jag i bostadsområdet Drömsta'n. De fyrkantiga 60-talslådorna av sten levde väl inte precis upp till sitt namn, men hade en massa gårdar och lekplatser för barn i min ålder. På baksidan av området, bakom ett stängsel och på andra sidan en trafikerad led fanns en överdimensionerad parkeringsplats. Där fanns plats för tjogtals med bilar, men det stod sällan fler än några stycken där.

Då och då upptogs hela parkeringsplatsen från hörn till hörn av ett kringresande tivoli. Jag visste aldrig när de skulle dyka upp, så under sommarmånaderna kunde jag drömma om det varje kväll och springa ut på morgonen för att se efter. Och när tivolit stod där - vilken syn! Färggranna karuseller, snurrande hjul på högkant, berg- och dalbanor med blinkande lampor, sockervadd, lotteristånd med vinst på varje lott! Alla andra dagar var parkeringsplatsen en stor, tom och tråkig asfaltsplätt. Och när tivolit dragit vidare, bara några rivna biljetter och godispapper som vittnade om vad som funnits där dagen innan. Var var nu all glädje och energi som varit packad i de kubikmetrarna luft?

För några år sedan bodde jag i Uppsala, och sneddade varje vintermorgon över Vaksala torg på väg mot stockholmståget. Så dags var staden lugn och tyst, och jag såg inte många andra människor. Under Stockholms Kulturhuvudstadsår 1998 spillde litet av konsten över till Uppsala. På Vaksala torg restes en hög slät bänk, liknande ett altare, med texten UTOPIA skrivet i guld.

En decembermorgon när jag gick till tåget var torget litet slarvigt städat efter marknaden dagen innan. Jag passerade UTOPIA och trädde in på torget, där det låg grankvistar, enstaka frukter och bär och nedtrampade blommor. Efter några steg gick jag förbi en platt prydnadssocka med ett stillsamt vintermotiv och texten JOY. Plötsligt fick jag en känsla av att jag hade missat något viktigt. Utopia, Joy och rester av en fest i överflöd. Kanske paradiset varit där dagen innan, fyllt hela torget med en gyllene glans, fyllt alla hjärtan med en evig tillfredsställelse. Kanske tagit med sig några utvalda tillbaka till himlen - vem skulle finnas kvar för att berätta det?

tisdag 23 december 2008

Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Lilla smarta, ilskna Valerie Solanas. Så många (kvinnor) har älskat henne, velat stödja henne och trösta henne i hennes hårda liv. Hon dog ensam och sönderlevd 1988 i ett hotellrum på slitna Bristol Hotel i San Francisco. Så hemskt och sorgligt att behöva dö ensam. I boken Drömfakulteten låter Sara Stridsberg en Berättare och Valeries mest älskade vänner, Cosmogirl, Silkespojken och Valeries mamma Dorothy, finnas med henne under de sista febriga dagarna i hotellsängen.

Boken berättar i många korta kapitel om Valerie Solanas liv: kärlek och glädje med mamman, som ändå alltid valde män som var dåliga både för henne och Valerie; att börja sälja sin kropp för pengar när männen ändå alltid tog för sig av den; lyckan, förvirringen, och så ilskan som psykologistudent vid University of Maryland. Handlingen rör sig i cirklar framåt, och de drömlika fragmenten förmedlar en stämning och förståelse som går djupare än en mer rättfram berättelse skulle göra.

Starka, smarta Valerie som såg igenom konspirationen! Ingen kvinna skulle någonsin bli lycklig och fri genom att tävla efter reglerna. Hela samhället är inrättat för att hålla alla kvar på sin plats, kvinnorna underst och ständigt till männens tjänst, subtilt som hemmafru eller på knä i en smutsig gränd. Nej, ingen mening vara tyst och snäll längre, enda lösningen som Valerie Solanas såg var att protestera högljutt och våldsamt, och enligt hennes SCUM Manifesto genom att utrota männen som kön. Precis som för RAF verkade det inte möjligt att förändra systemet annat än med en skräll.

Världen på 1960-talet var en tid av uppror och tabubrott. Valerie Solanas' vilda ordmassor passade nästan in på Andy Warhols öppna konstnärskollektiv The Factory. Men inte helt. Både Warhol och Solanas stöttes bort från varandra, och för Valerie Solanas kändes möjligen sveket så svårt att hon därför försökte skjuta Warhol.

Bokens Valerie svämmar över av blixtrande insikter, förolämpningar och avsnoppande svar på dumma frågor. Av de korta, intensiva meningarna som följer på varandra får jag en stark bild av hur Valerie Solanas låter, framför en omvärld som varken kan eller vill hänga med i hennes tankars racerfart. "Kom ihåg att jag är den enda kvinnan som inte är galen här. Får jag en dollar om jag berättar något riktigt äckligt? Okej... M-Ä-N. Ge mig en dollar."

Jag hatar inte män, tvärtom. Men det är så otroligt skönt att höra Valerie Solanas brista ut i sina tirader av manshat. Ibland känns det som att det finns ett halvt dolt kvinnohat i actionfilmer, forskningsområden, litterära klassiker och liknande verk som skall föreställa neutrala, så inarbetat att det inte kan grävas loss med långa, rosamålade naglar på ytterligare några decennier. Då är det befriande att höra Valerie Solanas skrika från den andra ringhörnan: "Vet du att manlighet är en bristsjukdom?" Bara som ett alternativ.

måndag 22 december 2008

Der Baader Meinhof Komplex im Kino

När man känner att man inte kan protestera mot orättvisor lagligt, inom systemet man vill förändra, finns det människor som väljer att gå utanför rättvisan och använda sig av våld och förstörelse av egendom. Det har vi sett prov på nyligen i Aten och även i Malmö. I 1960-talets Västtyskland var missnöjet ännu mer berättigat: ansvariga personer från nazisttiden satt till stora delar kvar på toppositioner i samhället, och trycket på vanliga medborgare att vara normal och rätta in sig i ledet var starkt. Jag har själv bott i Tyskland och vet att skuggorna av det finns kvar än idag.

Filmen Der Baader Meinhof Komplex gör klokt i att utgå från att tittarna i stora drag känner till händelserna som flimrar förbi: protesterna vid shahens besök i Berlin 1967, studentdemonstrationerna då Benno Ohnesorg sköts till döds, skotten mot studentledaren Rudi Dutschke, och även de efterföljande aktionerna av Rote Armee Fraktion. Den litet charmiga tyska känslan för grundlighet hade kunnat dränka handlingen i detaljer. Nu följer scenerna slag i slag, och det är verkligen slag vi ser: sammandrabbningar, gräl, attentat, slagsmål, stenkastning.

Det är inte helt obegripligt hur en kärna bildas bland de protesterande, en grupp av hårdhjärtade kämpar som vill använda våld för att skrämma och omstörta en hycklande regering som inte protesterar mot orättvisor och krig mot fattiga oskyldiga. Filmen fokuserar till stor del på hur Ulrike Meinhof (Martina Gedecke), uppskattad samhällsreporter på vänsterkanten, stegvis rör sig från sitt acceptabla liv in i det radikala centrat av RAF.

Men bit för bit blir RAF:s attacker grövre, och svårare att förstå och försvara. Det är också otäckt att höra Meinhof skriva om män i uniform, poliser och militär, som av en annan sort och fiender, några man får attackera och slå utan samvetskval. Det är den sortens retorik, att främmandegöra motståndaren och legalisera våld mot dem, som hörs i början på krig och utrotningskampanjer. Ju mer motstånd, desto hårdare svetsas gruppen samman och övertygar sig själva och varandra om att de har rätt i sin strid.

Vare sig man beundrade eller föraktade dem, blev Andreas Baader, Gudrun Ensslin, Horst Mahler och Ulrike Meinhof till en sorts superstjärnor. När de fängslades och ställdes inför rätta, behandlades de fortfarande med en underlig respekt. Som om deras hemmagjorda filosofi ursäktade deras tunga brottslighet, så länge allmänheten inte formulerat ett sammanhängande svar som fördömde dem även på ett teoretiskt/filosofiskt plan, inte bara juridiskt. Rättegången och RAF-medlemmarnas självmord i fängelset känns inte som ett tillfredsställande slut. Och det är faktiskt helt rätt så.

Ovidkommande fotnot

Till alla som talar om hur snygga kläder terroristerna i filmen har, vill jag bara säga: ACHTUNG! Var ni med på 70-talet? Minns ni hur många fula kläder folk bar? Illasittande, skrynkliga, hiskliga mönster, dåligt matchade, svettdoftande polyester. Alla som suttit och väntat på en perrong på Hamburg Hauptbahnhof vet att RAF bara inte kan ha varit så välklädda som filmen framställer dem. Men bilarna, däremot, bilarna... Alla fina Mercedesar och folkvagnar! Varför ser alla bilar likadana ut nuförtiden? Jag längtar efter en riktig gammal Merca.

söndag 21 december 2008

Vem är rädd för Virginia Woolf på Stadsteatern

När man har sett filmen med samma namn, den välkända mardrömsskildringen med Richard Burton och Elizabeth Taylor, behöver man se den igen på scenen? Ja, det behöver man! Stockholms Stadsteaters uppsättning med Pia Johansson och Dan Ekborg i huvudrollerna är otroligt bra och sevärd!

George (Dan Ekborg) och Martha (Pia Johansson) har varit gifta i 23 år. De känner varandra alltför väl och vet hur de skall driva varandra till vansinne. Vilken otur för det unga nyinflyttade paret Nick (Shebly Niavarani) och Lillan (Liv Mjönes), som väl förväntade sig en mer konventionell efterfest hemma hos sina nya kollegor på universitetet.

Nick och Lillan försöker konversera artigt, men allt de berättar, inklusive deras egna livslögner, bleknar bredvid George och Martha. Grälen rasar som stormar. Martha hånar sin man för hur misslyckad han är i hennes ögon, hon säger att hon ser honom som ett ingenting bredvid de yngre, ambitiösare professorerna, och det finns ingen gräns för vilka av hans innersta hemligheter hon hänger ut till beskådan. Det värsta George kan göra mot henne är att vara likgiltig inför hennes provokationer, ända tills han vänder allt genom att även slå sönder hennes eget självbedrägeri.

Dan Ekborg gör sin roll som muttrande, resignerad akademiker väl, men föreställningens gnistrande medelpunkt är Pia Johansson. Hållning, ansiktsuttryck, intonation och röstläge - inte en ton är fel när hon växlar från intellektuella sarkasmer över rasande vrål till en viskad snyftning. Så bitter och elak som Martha är, så är hon så himla, himla snygg och läcker och full av kraft att jag inte kan släppa henne med blicken. Även om inte medspelarna, handlingen, regin och scenografin varit bra, hade den här uppsättningen av Vem är rädd för Virginia Woolf varit sevärd bara för hennes skull.

Länk till Stadsteaterns sida om Vem är rädd för Virginia Woolf

lördag 20 december 2008

Futurama

Minns ni år 1999? Man oroade sig för millenniebuggen, och gick samtidigt omkring med en känsla av att framtiden närmade sig: år 2000!

En kille som missade millennieskiftet var Philip J. Fry. Han jobbade som pizzabud i New York, och fick en körning till en I.C. Wiener på firman Applied Cryogenics. Han snubblar in i en behållare för nedfrysning och blir kvar där i tusen år, genom världskrig och invasioner av utomjordingar. På ruinerna av Old New York reser sig nu New New York, med flygande bilar, robotar och aliens i alla möjliga former och färger.

Det är mycket nytt och skrämmande till en början, men Fry känner sig snart som hemma. Han får reda på att en av hans släktingar är i livet: Dr. Hubert J. Farnsworth, en lagom galen vetenskapsman i hundrasextioårsåldern med en viss förkärlek för att kasta av sig sina kläder och exponera sin skrynkliga, krokiga kropp. Dr. Farnsworth har en budfirma, Planet Express, där Fry får jobb. Och att vara budpojke på 3000-talet är förstås mycket coolare (och farligare!) än att vara det på 1900-talet, när man får leverera spännande paket per rymdskepp till varelser med tentakler eller extra ögon och huggtänder på andra planeter.

Kapten på rymdskeppet är den enögda Turanga Leela, smart och tuff. Den oskyldiga romansen mellan henne och Fry, som alltid hejdas innan den kan ta fart, ger upphov till såväl komiska som hjärteknipande förvecklingar.

Frys bästa vän är en annan av kollegorna på Planet Express, roboten Bender. Alla robotar behöver alkohol för att fungera, men Bender är mer än normalt glad i sprit (och feta cigarrer), och därtill burdus och totalt utan moral. Han tvekar inte en sekund att stjäla från små barn, eller ställa till galaktiska konspirationer för att själv vinna på det. Men han är så intensivt egoistisk och rolig att jag faller pladask för hans charm. Bite my shiny metal ass!

En annan favorit på budfirman är husläkaren Dr. Zoidberg. Med dinglande tentakler över munnen och klor istället för händer skulle jag tveka till att låta honom undersöka mig, och därtill är hans idéer om människors fysiologi ofta mycket förvirrade. Fastän det är så mycket som misslyckas för honom hela tiden, kan han ibland lyfta sig från sin vanliga melankoli och kläcka ur sig tankar som är en snurrig blandning av höga och låga drömmar om livet.

De genomtänkta bifigurerna dyker ofta upp flera gånger i serien. Förste älskaren i robot-såpoperan All my circuits, den stilige roboten Calculon, har lika mycket bekymmer med att dölja sin verkliga ålder som dagens Hollywoodstjärnor av kött och blod. TV-kanalen Channel √2 News har anställt en utomjording med skräckinjagande utseende, Morbo, som nyhetsuppläsare. Han gör ingen hemlighet av att han hatar människor, och avslutar ofta nyheterna med att dundra fram kommentarer som "All humans are vermins in the eyes of Morbo!" varpå hans mänskliga bimbo till bisittare roat fnissar till.

Ett tekniskt framsteg i framtiden är att man kan bevara människors huvud levande i glasburkar. På så sätt har flera personligheter från vår tid överlevt och kan dyka upp i Futurama (ofta med kändisens egen röst till animationen): Conan O'Brien, Lucy Liu, Al Gore med flera. Richard Nixon försöker förstås återuppliva sin politiska karriär och bli återvald som president över hela jorden.

Seriens skapare Matt Groening och hans medhjälpare har verkligen utnyttjat sin fantasi till att skapa äventyr, med en färgrik variation i livsformer och moral och ett helt universum till sitt förfogande! Den intelligenta humorn och dråpligheterna är packade tätt i vartenda avsnitt av serien, och om man tittar noggrant ser man en massa extra skämt som flimrar förbi i bakgrunden i form av reklamskyltar, listor och invävda i hälsningar.

Serien producerades i fyra säsonger mellan 1999 och 2003, och fans över hela världen blev djupt besvikna när den lades ned. Men under över alla under! Tack vare Tv-kanalen Comedy Central återuppstod Futurama år 2008 i form av nyproducerade fullängdsfilmer. Redan släppta är Bender's Big Score, The Beast with a Billion Backs och Bender's Game, och i februari 2009 kommer Into the Wild Green Yonder. Nu tänker jag öppna en burk Slurm och se om Xmas Story, avsnittet om hur monopolföretaget MOM'S byggde en tomte-robot som verkligen kan avgöra
vem som varit god eller ond under året... och som dödar alla som varit elaka. Eller så ser jag om Everybody Loves Hypnotoad. Ja, det gör jag nog.

fredag 19 december 2008

Ibsen och Strindberg på ryska


Vita Teatern från Dostojevskij-muséet i S:t Petersburg gästspelade för en kväll på Strindbergs Intima Teater i Stockholm. Deras pjäs är ett fiktivt möte mellan Strindberg och Ibsen, en dialog som skall synliggöra deras olika personligheter och verk. Nu blir det mest ett käbbel där båda säger emot varandra: "Men du har ju...!", "Och du då, du som...!", "Och sedan..." Skådespelarna är inlevelsefulla, men framförandet gränsar till det burleska, ända från den inledande utklädningsleken till alla högljudda gräl.

Föreställningen spelades till ryska och skulle vara textad på engelska, men oftare än inte var textmaskinen kaputt! Det satte mina språkkunskaper på hårt prov, men den futtiga terminens halvtidsstudier i ryska gav mig i alla fall en chans att hänga med litet grand. Jag är inte helt säker på min sak, men både framställningen och de simplifierade argumenten fick mig att känna mig som på en skolteaterföreställning.

OBS! Jag lovar att sprattelgubben som föreställde Strindberg var ritad efter den otroligt roliga serien Strindberg and Helium!

onsdag 17 december 2008

Kung Ubu på Dramaten

Herr Ubu (Hans Klinga) är en förvuxen grabb, hagalen och hänsynslös. I första akten, skriven av Alfred Jarry redan i 14-årsåldern, bestämmer han sig för att bli kung. Så han mördar den gamle kungen och alla aristokrater, och plockar för sig ur statskassan. När hans hustru (Malin Ek) påminner honom, kommer han ihåg att kasta litet guld åt folket, så att de skall fortsätta betala skatt. Krig med "ryskarna" och nya tronavsättningar går enkelt och burdust till väga, som i en pojkbok.

Andra aktens handling är litet mer sofistikerad och surrealistisk. Ubu reflekterar över sin amoralism och prövar nya äventyr. Jag älskar scenografin som bildar en farm av sjungande polyedrar, även om den är otäckt lik en serie feberdrömmar jag hade i tonåren.

Som en start på dadaismen och surrealismen måste den här pjäsen (pjäserna) ha varit viktig, men idag känner jag inte att den tillför så mycket, speciellt inte i den här ganska tama uppsättningen. Handlingen flyter jämnt fram fastän det är riktigt omvälvande saker som händer. Främst är det herr Ubu själv som inte har sådan tyngd han borde ha. Däremot är Ingvar Kjellson fantastisk i alla sina roller! Så liten och knarrig han än är, så har han en pondus och en äkthet mitt i allt vitt ansiktspuder. Han är den främsta behållningen av pjäsen.

Länk till Dramatens sida om Kung Ubu

tisdag 16 december 2008

Refug av Michel Houellebecq

Så fort Refug publicerats på franska (La possibilité d'une ile), längtade jag efter att få läsa den. En framtida värld av övermänniskor som genetiskt modifierat bort sina känsloutbrott - jag misstänkte att tanken funnits länge hos Houellebecq, och jag ville veta vad han hade att säga om situationen.

Genombrottsboken Elementarpartiklar innehåller hundratals sidor av pneumatiskt pippande, repetitivt sex som hos huvudpersonen Bruno inte verkar ge någon glädje utan bara vara en tvångshandling. Ingen kärlek, ingen lycka, bara attraktiva människor (och bara attraktiva människor) som gnider kroppsdelar mot varandra. Till slut står det mig upp i halsen, och kanske inte bara mig utan kanske även författaren själv.

På de sista sidorna av Elementarpartiklar får vi läsa en kommentar från en läsare ur framtiden. I den framtiden har människorna istället upplysts av den andra huvudpersonen, Brunos halvbror Michel, och lagt av sig sina köttsliga begär till förmån för ett lugnt, kontemplerande liv. Att Houellebecq inte bara kastade in det som en brasklapp, utan nu valde att utforska den vägen i Refug, tyckte jag var så schysst av honom. Och Refug uppfyller mina förväntningar med råge.

Boken varvar kapitel ur en välbärgad, blasérad samtid, berättad av en Daniel1, med kommentarer till berättelsen från en Daniel24. Man förstår snart att Daniel24 är Daniels efterföljare, en genmodifierad klon i en lång rad av "nymänniskor".

Daniel i nutid är en komiker som når stor framgång tack vare sina extremt cyniska ämnen, valda för att provocera maximalt. (En variant av Houellebecq själv.) Jag skrattar högt när jag läser de vanvördiga titlarna på hans standupp-shower! Eftersom han alltid ser till att blanda in några förment anti-rasistiska rader, kan kulturvänstern finna något sympatiskt hos honom och ursäkta alla tabubrytanden som genuin konst. Själv är Daniel likgiltig inför så gott som alla andra människor, men nöjd med den position och livsstil kändisskapet ger honom.

I framtiden har jordens befolkning minskat och civilisationen slagits ut av världskrig och en fördumning av de överlevande människorna. Nymänniskorna lever avskilt, liksom gamla tiders filosofer i elfenbenstorn. De träffar varandra enbart via sina datorer, och kan ibland se de förvildade människorna av den gamla arten dra förbi utanför det skyddande stängslet.

Redan i nutid kan man se hur en mer eller mindre medvetet konspirerande jetset-klass driver vanliga människor, eller snarare en icke-tänkande underklass, till att acceptera allt grövre tabu-krossande och hetsas till att inte bry sig om något annat än sitt eget utseende och sitt värde på marknaden för sexuella utbyten. Därtill börjar den västerländska civilisationen, liksom alla andra delar av världen, röra sig mot icke-reproduktion och befolkningsminskning. Houellebecq skickar kängor åt alla håll i sina snabba sammanfattningar av händelserna; hundägare, religionen, kultureliten. Det här kategoriska avfärdandena i några meningar kan jag skratta länge åt. De är alla mer eller mindre sanna, men artighet eller egna intressen gör att man aldrig säger något liknande rakt ut.

Här får vi faktiskt se författaren bryta några av sina egna tabun, och skildra en man som går dit en Houllebecq-man inte gått tidigare: Daniel har intellektuellt utbyte och gemenskap med en kvinna som är över trettiofem; Daniel blir kär, så sex är inte längre ett kravlöst pumpande för honom; Daniel åldras och måste inse att hans eget värde på köttmarknaden sjunkit. Men fortfarande finns det några blinda fläckar hos Houellebecq: Kvinnans roll och sexakten.

För det första möter vi aldrig någon kvinna som struntar i sin egen falnande dragningskraft, såsom en del män kan göra, och pippar vidare med unga vackra män som dras till henne för hennes pengar och makt. Kvinnor är alltid beroende av sitt utseende, främst av att vara attraktiva för männen. Och sex handlar alltid om att ge män vad de vill ha. Det är det andra problemet: akten är alltid enkel och njutningsfylld när kvinnan ställer upp utan invändningar, förutom om mannen har personliga problem som hindrar honom från att njuta som förr. Den kliniska enkelheten i varje akt får mig att undra om Houellebecq ens vet vad han skriver om.

Beskrivningarna av landskapet och skeendena är ibland fint speglade i varandra mellan de två parallella berättelserna. Men några saker får mig att haja till, några logiska och eologiska kullerbyttor lika stora som i Da Vinci-koden: den distanserade fridfullheten i framtiden är uppbyggd på tro. Inte en tro på Gud, utan en blind tro på människans framsteg (nutid) och på övermänskliga väsen (framtid). Sann eller ej är det icke desto mindre en form av tro, icke-vetande. Det gick inte att klara sig utan det och bli helt rationell och vetenskaplig, alltså. När de animaliska instinkterna förädlades bort, blev tron kvar. Jag opponerar mig inte alls, tvärtom, men det är litet lustigt när man också betänker att Houellebecq låter (över-)mänsklighetens frälsning komma till oss via en sekulär kyrka modellerad efter den intensivt enfaldiga Raël-sekten.

Jag förväntar mig inte att logiken och alla tidsaxlar och skeenden skall hålla till 100%, speciellt inte som den här boken ger mig så många svar på andra saker jag har funderat om Houellebecqs världsbild. Jag har aldrig trott att han rekommenderar den själlösa livsstil han beskriver, snarare att han håller upp den som i en förvrängd spegel för att få oss övriga att tänka till: "Är det bra det här? Skall vi fortsätta så?"

Det får mig förstås ändå inte att tro att Houellebecq är en trevlig, omtänksam person i det privata. Dessutom verkar han tro att utvecklingen mot själlösheten varken kan eller skall stoppas. Tidigare när jag har läst hans böcker har jag velat protestera mot det genom att försöka sprida så mycket som möjligt av kärlek, vänskap och kultur omkring mig. Efter Refug känner jag mig nästan lika distanserad och ointresserad av mänsklighetens öde som nymänniskorna tvåtusen år från nu. Det är den tankeställaren han har givit mig denna gången.

Fler böcker av Michel Houellebecq:
Kartan och landskapet

torsdag 11 december 2008

Du och jag av Jan Stenmark


När jag såg Jan Stenmarks bilder i Galago, för länge sedan på 1900-talet, var jag fascinerad. Gamla reklambilder eller teckningar från ett oskyldigt 60-tal fick nya pratbubblor eller bildtexter, och plötsligt förändrades innebörden. Vardagliga situationer blev till laddade scener ur en helt surrealistisk värld, som fick mig att skratta och fundera vidare.

Du och jag är en ny bok i pocketformat av Jan Stenmark, där han satt nya repliker till serierutor ur romantiska serier från 60-talet. Jag blir faktiskt litet modstulen när jag läser den, för stämningen är så dyster och aggressiv. Människorna på bilderna är antingen ensamma och sorgsna, eller i bråk med varandra. Där Jan Stenmarks bilder tidigare var som ett ögonblick ur en större historia, känns de här som mörka återvändsgränder. De är tyvärr varken roliga eller fantasieggande. Alla blir ledsna och oroliga; människorna i historierna och jag som läser.

Fler böcker av Jan Stenmark
Pennan i näsan

tisdag 9 december 2008

Deadwood


Även om jag älskade Lucky Luke som barn, förstod jag mig aldrig riktigt på västerngenren. Man red omkring på hästar, spelade kort på salooner och letade guld. Fast varför? Vad var motivationen? OK, det kanske inte var precis så jag uttryckte mig som tolvåring, men redan då kände jag på mig att det fanns en djupare mening som jag missat.

När jag började se TV-serien Deadwood klarnade det äntligen för mig. Laglösheten, saloonbråken, att hitta en guldklimp och göra av med betalningen samma kväll på kortspel, sprit och kvinnor, att bygga sitt hus från grunden - allt som bara varit ord och klichéer för mig visas upp intill sista svettdroppen, så att jag verkligen kan tänka mig hur det var att leva där och
vad man hade att kämpa för.

Nybyggarsamhället Deadwood i South Dakota existerade i verkligheten, och det finns dokument över saker som hände där och vilka som vistades där. T.ex Wyatt Earp, Calamity Jane och Wild Bill Hickok, som mötte sin död skjuten under ett pokerparti på en bar. Fakta har blandats in och utvecklats i TV-serien, och alla inblandade har blivit fullödiga personligheter i trovärdiga miljöer.

Att samhället saknar lag och någon som utövar den är påtagligt varje dag. Det är den starkes rätt som gäller, och du vet aldrig vem som står beredd att bokstavligt talat hugga dig i ryggen och ta allt du äger. Det är viktigt att förstå när man skall knyta allianser och med vem, och när man skall ta till våld för att bevisa att man har styrkan att slåss för sig själv.

I avsaknad av lag och ordning tar ägaren till The Gem Saloon, Al Swearengen (Ian McShane), chansen att styra invånarna och gärna plocka av dem deras pengar. Swearengens anställda och förtrogna lyder honom blint för att skapa intriger som leder till det resultat vill ha. Ibland tror de att de har kommit på något smart sätt att lura till sig en andel av vad Swearengen räknade med. Det är en list som aldrig fungerar. Förr eller senare blir de inkallade till en Swearengen med en uppsyn som ett åskmoln. Inför hans tigande och svarta uppsyn bryter de ihop en efter en, erkänner vad de försökt göra och får sitt straff. Ian McShane gör ett fantastiskt jobb med att antyda det hot som krävs för att hans makt inte skall ifrågasättas. Swearengen är klädd i en proper kritstrecksrandig kostym - varje dag, år ut och år in. När man ser honom dra den över sitt solkiga underställ varje morgon, solkigare för varje dag, får man en idé om hygienen på den tiden.

En av Swearengens lakejer är E.B. Farnum (William Sanderson), som efter att ha blivit hunsad hela dagen går hem och tar ut sin vrede på sin stackars kock och tjänsteande. Deadwoods läkare Doc Cochran (Brad Dourif) visar med varje suck och min hur långt från läkaridealet är, när han lappar ihop invånarna före och efter slagsmål och ger bordellflickorna salvor så att de kan fortsätta jobba igen så snart som möjligt.

När Cy Tolliver (Powers Boothe) drar in i Deadwood och öppnar en något elegantare saloon och bordell, The Bella Union, rubbas maktbalansen. Förhandlingarna och krigshandlingarna mellan Tolliver och Swearengen är fascinerande. Detsamma kan man säga om de båda prostituerade, Trixie (Paula Malcomson) och Joanie Stubbs (Kim Dickens), två olika men intressanta, smarta kvinnor som gör vad de kan för att klara sig i en manlig värld.

Calamity Jane är en tredje kvinna i serien, som slår över åt fyllbultshållet för att inte avfärdas på grund av sin kvinnlighet. Hon är alltid smutsig, full eller bakis, och svär och gormar mer än männen hon umgås med. I ett val mellan att vara ljuv och behaglig för männen eller att bli en av dem, har hon valt det senare, men blir ändå som en underlig, androgyn mellanvarelse.

En härlig återkommande scen är när Al Swearengen kliver ut på sin balkong och ser männen som går förbi, till sina lotter för guldvaskning, till saloonerna för att göra av med pengar. Med bara en bred grusväg kantad av några få hus är det lätt att få överblick över vad som händer bara genom att se sig omkring.

Fler och fler lycksökare drar in i Deadwood, med mer intriger, telegrafi, en lokaltidning och smittkoppor. Kampen om makten blir mer komplicerad och ännu mer våldsam. Det är obehagligt, men så trovärdigt och så otroligt spännande.

måndag 8 december 2008

Riktig kärlek av Inger Edelfeldt


Som tonåring älskade jag Inger Edelfeldts ungdomsböcker. I Juliane och jag och Missne och Robin fick jag läsa om äventyr där unga, osäkra människor som jag själv fick fundera och växa. Bakom vardagen gömde sig mysterier, och allt kändes viktigare än vanligt.

En del av Inger Edelfeldts romaner för vuxna har saknat det här inre livet. Jag har fått känslan av att hon inte bara skrivit om människor som försöker spela vuxna i en fantasilös värld, utan att böckerna och författaren själv försökt dölja sin fantasi för en oförstående vuxenvärld. Därför var jag litet orolig när jag plockade upp Riktig Kärlek, men efter bara några sidor kände jag att det var den riktiga Inger Edelfeldt jag lyssnade på. Hon som talar direkt till mig och verkar känna mig så väl att jag önskar att hon skulle adoptera mig.

Novellerna i samlingen cirklar kring kärlek i olika former. De flesta av huvudpersonerna är kloka, logiskt resonerande personer som jag kan identifiera mig med. Men kärleken är irrationell, obegriplig och skrämmande stark - eller frånvarande. De här beskrivningarna av kärlek och lust som något svårfångat och okontrollerbart är närmare min egna förvirrade inställning till fenomenet. Mitt i känslostormarna försöker huvudpersonerna förstå och analysera vad som händer, för att hamna på rätt köl igen eller kanske följa med vågen ut.

Det mest underbara är att få känna att de jag läser om är människor med drömmar. De längtar bort från situationen de är i, vill hitta något viktigare och djupare i livet, funderar och försöker hitta en lösning på sina problem. Det är inte bara vanliga medel-Svenssons vi får möta utan en del obehagliga människor i obehagliga situationer. Jag förstår inte hur Inger Edelfeldt kunnat få så djup psykologisk insikt om det hon skriver om, och kan bara beundra hennes inlevelse och förmåga att beskriva ovanliga och svåra liv. Det enda jag önskar vore att jag hade läst novellerna med någon dags mellanrum för att låta dem sjunka in. Men när jag väl börjat läsa ville jag bara inte lägga ifrån mig boken.

söndag 7 december 2008

VALIE EXPORT på Galleri Index

Den österrikiska konstnären VALIE EXPORT började redan på 60-talet bruka sin egen kropp i sin konst för att undersöka kvinnans roll i samhället, och arbetar med det ännu idag. På Galleri Index har man samlat några filmer och fotografier från hennes långa, intressanta karriär.

På 60-talet ville unga, fräcka konstnärer gärna provocera etablissemanget med nakenhet, men fortfarande var det den vackra, behagfulla kvinnokroppen som sattes i fokus. När VALIE EXPORT uppträder som en hotfull aktör i skinnkläder med gylfen neddragen så den blottar triangeln av pubeshår, och därtill med ett maskingevär i handen, ställer hon frågan om kvinnligheten även får vara stark och skrämmande, inte bara snygg. Eller om den kanske blir skrämmande så fort den rör sig bort från den överenskomna synen på kvinnlighet.

VALIE EXPORT använder sig själv som verktyg för att såväl gestalta en provocerande kvinnlig hårdhet, som att visa upp hur kvinnokroppen är en del av naturen som människan försöker omforma till något som både är praktiskt användbart och vackert att betrakta. Det senare blir tydligt i fotosviten där hon placerar sin kropp i olika ställningar i harmoni med stadsarkitekturen; armar och ben omfamnande ett vinkelrätt hörn; rak och stel som ett bord intill en balustrad.

Under en föreläsning 2007 filmade och visade VALIE EXPORT sina stämband inifrån halsen medan hon talade om språket och rösten som skiljer eller förenar intentionen med verkligheten. Ytterligare en kroppsöppning som penetreras och exploateras.

Den lilla utställningsytan på Galleri Index ger bara utrymme för några viktiga verk ur hennes karriär. Jag känner att det inte räcker för mer än att ge ett smakprov, och det är inte tillräckligt för att ge en mer helgjuten bild av vad VALIE EXPORT har att säga.

Länk till sidan om utställningen på Galleri Index på Kungsholmen

lördag 6 december 2008

Thailandstripp mitt i city

Kalla det kitsch, kalla det kärlek. Många thairestauranger dekorerar med blomstergirlander och bambu för att skapa en hemtrevlig och välkomnande atmosfär. En del lokaler lägger ännu mer energi på det, och bygger upp en miljö så att det känns som att ta ett kliv in i Thailand när man stiger över tröskeln. En källarlokal med många prång och intensiv utsmyckning kan lätt få den fuktighet och temperatur som påminner om en semesterkväll i ett varmt land.

Sabai Sabai på Kammakargatan och Koh Phangan på Skånegatan är två restauranger i Stockholm som har gått den vägen: kulörta lyktor, små porlande vattendammar, ett överflöd av sidenblommor, griffeltavlor med kvällens specialiteter och en labyrint av små rum med stora och små bord tätt sammantryckta. Det som saknas är doften av exotiska växter och en mild bris som får en att känna som att man sitter utomhus. Istället kan man råka hamna i stekoset från wokrätten vid bordet bredvid. Men det är bara att kapitulera för engagemanget, luta sig tillbaka och njuta.

Thaimat, med smakrik kryddning och krispiga grönsaker, kan smaka fräscht och nyttigt även om den är indränkt i kokosmjölk. I sämre fall kan den kännas sönderwokad och överfriterad och smaka mer av olja än av ingredienserna. Jag är inte helt nöjd med rätterna på Sabai Sabai av den orsaken, men den trevliga stämningen (trots litet småslarv av stressad serveringspersonal) gör ändå att en kväll där är en skön upplevelse.

På Koh Phangan är känslan av att vara i Thailand på en cool utomhusservering ännu starkare. Utvalet på menyn, och de härliga heta rätterna som ställs fram efter en intensiv väntan, känns mycket kompetent. För en utlandssemester på bara en kväll väljer jag gärna att gå till Koh Phangan.

torsdag 4 december 2008

Elton John i Globen

Globen lyser rött när vi närmar oss. Kan inte Jenny B komma till Las Vegas, får Las Vegas komma till Jenny B - i form av Elton Johns Red Piano Tour, som han tagit från casinopalatsen och ut på världsturné.

I vita tennisdojor och en kavaj med Yellow Brick Road på ryggen knatar Sir Elton John in på scenen och tar plats vid sitt röda piano. Bakom scenen blinkar "E-L-T-O-N" i stora bokstäver, och det tunga, stadiga kompet till Bennie and the Jets fyller Globen, till publikens jubel.

Så kommer Philadelphia Freedom, och den stora skärmen bakom scenen fylls av psykedeliska mönster och litet väl många avklädda pinuppor. Under låten Believe växer det upp stora, röda blommor med hjärtformade blad på var sida om dansfilmen på scenen. Sedan följer vackra, allvarsamma Daniel, illustrerad med journalbilder från krig och en utmattad ung soldat på den stora skärmen.

Elton John är inte helt återställd från bronkiten som tvingade honom att ställa in måndagens konsert i Helsingfors, men förutom att han undviker de höga tonerna hör man bara en liten ansträngning i rösten.

Till Rocket Man får vi se en lång video i 70-talsmiljö, där Justin Timberlake kläs på och hejas fram till att bli en Elton-lookalike. Nästan hela filmen går i ultrarapid, och det skapar en sugande känsla att se Elton-klonen putsas upp, skjutsas vidare bland hängivna fans, dras in i sektliknande mini-orgier, och hela tiden vara på väg framåt, framåt, mot målet - dörrarna märkta med "Stage". Det passar ju på något sätt med handlingen i Rocket Man. Men på det stora hela blir låten för lång och faktiskt rätt så enahanda.

I guess that's why they call it the blues är en fin låt som jag blir glad åt att höra. Den följs av Someone Saved My Life Tonight med en mycket psykedelisk och litet skrämmande video. Jag föredrar faktiskt när det bara är Sir Elton på den stora skärmen, som i vackra Goodbye Yellow Brick Road och Sorry Seems To Be The Hardest Word. Ett tjogtal mobiltelefoner åker upp för att filma det bultande hjärtat som sänks ned till Tiny Dancer. Fler mjuka låtar: Don't Let the Sun Go Down on Me och Candle in the Wind, som är vackra fastän de spelats sönder på radio i åratal.

Sedan är det slut på friden, och showen går över alla gränser Las Vegas-style. Till Pinball Wizard studsar det ut badbollar i publiken, den åtföljande videon innehåller blixtrar fram casino-vyer, strålkastarna vänds ut mot åskådarna så att jag får huvudvärk och ljudnivån höjs så att det börjar knastra. Ännu ett snäpp: The Bitch is Back och hon har med sig Pamela Anderson och en strippstång, ett par uppblåsbara damben och en fallosliknande läppstift suggestivt nära benparet. Och ett par enorma, läskiga tuttar som sänks ned från taket!

I I'm still standing visar skärmen gulliga gamla bilder på en Elton med stora glasögon, galna frisyrer och härliga skratt. En banan flankerad av två körsbär växer upp på vänstra sidan av scenen, på högra sidan en skalad banan riktad mot publiken. Får det plats mer på scenen? Ja, under Saturday Night's Alright for Fighting dyker det upp en glass och en korv med bröd. Och de läskiga boobisarna i taket sprutar ut girlander över dem som sitter längst fram! Ewww!

Jag har alltid tyckt att Elton Johns galna showmanship varit en tillgång för honom, även om hans vackraste låtar också kan stå på egna ben. Over the top á la Las Vegas borde vara helt rätt för mannen med de galna utstyrslarna, men jag tycker faktiskt inte att den här showen känns helgjuten. Att vräka på med ljudet gör snarare att musiken tappar nyanser och börjar låta likadant hela vägen igenom. Sådan tur då att den allra sista låten var Your Song, med bara Sir Elton vid sin röda flygel, uppbackad av de varmt röda bokstäverna "L-V-E" och det bultande neonhjärtat på rätt plats för att skicka hem oss alla med litet kärlek.

tisdag 2 december 2008

Brorsan är mätt av Mirja Unge


Mirja Unge har skrivit noveller om smått obehagliga stunder: ensamma människor med diffusa känslor av att något är fel för, men ingen eller ingenstans att vända sig till för hjälp. Dem har jag länge velat läsa om! Jag har velat höra deras röster och få känna med dem. Men tyvärr kommer författarens röst emellan.

Språket i berättelserna är en framflytande ström av sagda och outsagda meningar med litet gammaldags meningsbyggnad, som går i varandra och löper över flera rader. Det går att hitta en struktur i dem, men de flyter lätt ihop och får min blick att glida förbi dem. Det gör stämningen litet luddig och seg, men värst av allt, likartad i alla de olika novellerna.

Jag blir litet besviken; personerna i novellerna har så litet av fotfäste och självkänsla, fick de inte ens ha skiljetecken och riktig grammatik? Talar och tänker de alla i samma ton? Är det ingen skillnad mellan dem? Jag tycker det är orättvist att de inte har fått någon egen röst, utan att de alla får glida in i den diffusa dimman som snart bara låter som författarens manér.

Handlingen i många av berättelserna är väl genomtänkta och gripande, och skulle kunna vara riktigt intressanta. Jag hade gärna velat läsa mer om de här människorna, om de hade fått tala med sina egna röster.

söndag 30 november 2008

Cabaret på Stadsteatern


Det mytiska Berlin på 30-talet - dekadens, depression, undergångsstämning, intensivt festande! Till och med en stugsittare som jag får lust att dra på mig paljettklänning och dansa hela natten när jag hör Willkommen, Bienvenue, Welcome från Stadsteaterns stora scen. De slitna men proffsiga artisterna på Kit Kat Club lockar och förför publiken från första stund. Visst ser man att det är en livsstil som inte håller i längden, men åh vilken fest.

Johannes Bah Kuhnke gör en heroisk insats som Cliff Bradshaw. Dagen innan har han stukat foten, men på kryckor genomför han sin roll utan problem. Helena Bergström med sin raspiga röst och knyckiga rörelser är bra som Sally Bowles - charmig och irriterande på samma gång. Rikard Wolff är en konferencier som har festat så hårt att han börjat likna Jokern från sommarens Batman: The Dark Knight. Siw Malmqvist och Sven Wollter är vackra och rörande som det äldre paret som visar hur svårt det är att våga hålla fast vid kärleken även om man inte är ung, hungrig och pansexuell.

I den täta scenen innan paus ifrågasätter nazisten Ernst Ludwig (Lars Bethke) att den judiske Herr Schultz (Sven Wollter) verkligen är tysk. För att höja humöret på Ludwig börjar partypinglorna från Kit Kat Club, sjunga en fosterländsk sång, och till slut har nästan alla festdeltagarna fallit in. Det låter så vackert, men är så falskt. Att en ljuvlig skönsång kan vara början på en kampanj att utrota sina grannar är så hemskt att jag inte kan hålla tillbaka
tårarna.

Föreställningen är fantastiskt bra från början till slut, men på något sätt drog den förbi så snabbt och lätt att personernas öde inte berörde mig. Väl hemma igen finns varken euforin eller sorgen från pjäsen kvar. Men som sagt, ensemblen på Kit Kat Club, ensemblen vi ser på scenen, är bra sångare och dansare, och väl koreograferade. Lusten att sjunga med i de kända sångerna dämpas av att skådespelarna gör dem så bra själva, men jag sjöng på dem hela vägen hem och kommer nog att fortsätta med det i några dagar till.

Länk till Stadsteaterns sida om Cabaret

lördag 29 november 2008

Tre ggr Stråkkvartett nr. 1 med Avivkvartetten


Avivkvartetten återkommer till Konserthuset med tre stycken som alla är respektive kompositörs första stråkkvartett. De är alla så varierade att det blir en bred, rik presentation av vad en stråkkvartett kan vara.

Gruppen börjar med Tjajkovskijs oändligt vackra Stråkkvartett nr. 1 i D-dur (1871), spelad med djup och värme. Tyvärr hörde jag en del slarvfel från violinisterna, men inte tillräckligt många för att förta det goda intrycket.

Därefter följde en intensiv stråkkvartett av den tämligen okände kompositören Uri Bremer, ett stycke han påbörjade som 16-åring 1990 i Sovjet och avslutade femton år senare i Israel. Det var riktigt spännande hur cello och viola fick inleda och avsluta i fiolernas klangområde, under största delen däremellan hetsigt driva tempot framför sig, och låta fiolerna ligga som en utsmyckning ovanpå, nästan separerade från grunden. Mycket intressant, och skönt att lyssna på!

Avivkvartetten valde att ändra i programmet och låta Schönbergs Stråkkvartett nr. 1 i D-moll (1904/05) avsluta istället för att inleda. Jag är inte säker på att det var ett bra val; Schönbergs första kvartett är vacker, förförisk och väl sammanhållen, men inte så engagerande.

Som mycket uppskattat extranummer fick vi höra den vackra Nocturne-satsen ur Alexander Borodins andra stråkkvartett (1881). Den spelades med en perfekt avvägning mellan teknik och temperament, och det var härligt att gå ut på Hötorget med den fina melodin ljudande i minnet.

tisdag 25 november 2008

Die Schattenboxerin av Inka Parei


Storstadsgatorna och de halvt övergivna bakgårdarna kan vara lika vilda och farliga som en djungel. Inka Parei beskriver i detalj husen, flyktvägarna och skräpet som finns överallt. Den unga kvinnan Hell lever ensam i ett rivningshus, träffar nästan ingen, och kan navigera i den här moderna vildmarken. Hon är vaksam och ständigt beredd, och en erfaren fighter. Det som kan rubba hennes cirklar är att hennes lika enstöriga granne Dunkel försvinner. Det kan inte betyda något bra, så hon måste ta upp jakten på vad som skrämt bort Dunkel.

I vartannat kapitel får vi träffa en mycket svagare kvinna, en som rör sig i samma landskap som Hell men med rädsla. Nästan varje möte med andra personer slutar i ännu en smula förnedring. Där Hell kan röra sig fritt över hela staden, måste den här kvinnan ta steg för steg för att inta sin egen lägenhet och skapa sitt liv från början.

Jag vill inte råka säga för mycket, men det här är vad jag tänker om boken: människor kan råka ut för hemska saker, och det kan ge dem viljan att bli starkare, hårdare; bli någon som kan slåss för sig själv och som kan hämnas på dem som skadat en. Kunna skipa rättvisa i en orättvis värld. Pusselbitarna vi får i boken bildar en cirkel, men jag känner att jag inte fullt ut kan lita på historien som den står. Hell är så fantastiskt stark och säker, utan minsta tvekan, och äventyren som hon är med om placerar henne i en hjälteroll som hämtat ur dagdröm. Kvinnorna Dunkel (Mörk) och Hell (Ljus) är mer spegelbilder av varandra än bara grannar. Men jag tror verkligen inte att mitt tvivel beror på att Inka Parei är en klumpig berättare, utan tvärtom på att hon subtilt undergrävt sin berättelse med flit. Så skickligt som hon beskriver miljöer och händelser med några få meningar, och hur hon kan visa ett omtumlande inre utan stora ord, gör att jag imponeras av hennes röst och gärna vill läsa mycket mer av henne.

(Boken finns översatt till svenska; Skuggboxerskan.)

lördag 22 november 2008

Det är vi som är hemgiften på Södra Teatern


Har ni sett reklambilden för föreställningen? Fyra vilt stirrande män med skägg så vildvuxna att de ser ut att ha vuxit ihop. Och det slutar inte där! När de smyger ut på scenen har de håret stående på ända och ser nästan omänskliga ut. Men publiken älskar dem, och har bara väntat på att få applådera och skratta åt varje steg de tar.

Kollektivet Klungan har samarbetat i fem år, och jag älskar att höra dem varje vecka i radioprogrammet Mammas Nya Kille. Där har de skapat återkommande karaktärer; egensinniga, absurt roliga och alla med sin egen version av verkligheten. Förutom en upplysande inblick i hemlivet hos Peter Nilsson, livscoach, får vi inte möta de rollerna i scenföreställningen, och det blir väl så att jag saknar dem. Jo, kanske är det en ung Mangan vi får se i en sketch, vältalig och frustrerad över att bli avtvingad intimitet av människor han knappt känner.

Frustration, surrealistisk ångest och fyndiga formuleringar är vad de nya rollerna bjuder på scenen. Dessutom har gruppen fått skön koreografi av Birgitta Egerbladh. Den är en njutning att se för oss som alltid drömt om att få jobba på Silly Walks Department. Och varför skall man inte få utföra en förförisk dans med solfjädrar bara för att man är en man i skjorta, jeans och grå kavaj?

Min favorit i föreställningen är mannen som kommer in från sidan och väser fram allt han tänkt att han skall bli. Undertryckt vrede, vilda förhoppningar och en väldigt förvirrad uppfattning om vad som förväntas av olika yrkesroller (och husdjur). Det är då föreställningen som mest närmar sig Kristina Lugns bästa ögonblick. Det är otroligt roligt att höra vardagliga fraser fyllas med liv för att någon tar dem bokstavligt, eller använder dem på nya sätt.

Jag älskar männen i Klungan, och jag vill så gärna älska den här föreställningen. Tyvärr gör jag inte det. Jag ler hela tiden, skrattar högt ibland och känner ömhet för några av de mest tillrufsade gubbarna, men det var varken så vasst att jag gapskrattade, eller så lugnt och flummigt att jag bara kunde luta mig tillbaka och dras ned. Fast alla runt omkring mig skrattade högt genom nästan hela tiden, så det kanske bara var jag som var en torrboll ikväll.

söndag 16 november 2008

Tracy Chapman på Cirkus

En kvinna, en röst, ett dussin gitarrer och två dussin suveräna låtar: Tracy Chapmans konsert på Cirkus var magisk.

Allra först kom hon in helt själv, ställde sig under glödlampan och sjöng Behind the Wall a capella. Med kvällens första gitarr runt halsen fortsatte hon med Baby Can I Hold You. Vi fick också höra musik från den nya skivan Our Bright Future, som hon släppte precis häromdagen. Några i publiken hade redan hunnit få favoriter från den, som de önskade sig. Men under kvällen var det låtarna från debutskivan som var allra mest uppskattade. Det är ju inte heller konstigt: Fast Car, Across the Lines, She's Got Her Ticket och Talkin' Bout a Revolution - alla är de samtida mästerverk.

Tracy Chapman har förmågan att med varje sång berätta en historia som känns i själen. Sorgliga berättelser blir så verkliga med hennes allvarliga röst, men hoppet blir också ännu vackrare med hennes poetiska ord. Varje ord av kärlek låter som en bön om en droppe vatten i öknen, som människans enda chans till glädje i en hård värld.

Varje ny låt tarvade en ny gitarr. Instrumentansvarige i kulisserna fick göra ett varv in på scenen för att byta modell åt Tracy Chapman mellan så gott som varje låt. Som okunnig åhörare måste jag erkänna att jag inte hörde så stor skillnad på soundet, men det är fascinerande att tänka sig att strängning, greppkänsla, klang och eko är så viktig i varje låt för Tracy Chapman själv.

Mannen utanför entrén som sålde öronproppar verkade stå där i onödan; så mycket väsen kan ju inte en ensam kvinna med gitarr föra. Men det som fick öronen att ringa var inte artisten, utan publikens jubel. De hängivna fansen som längtade efter varje tillfälle att få visa Chapman sin kärlek kunde slå om från andäktig tystnad till öronbedövande vrål och applåder på en sekund. Minsta replik orsakade jubel, och under ett debacle med gitarrerna var det nära att hon fick applåder för att hon klunkade vatten ur sin röda mugg.

Efter sista ordinarie numret (Talkin' Bout a Revolution) kom en oförberedd Tracy Chapman tillbaka in på scenen och lät publiken önska sig extranummer. Vilken skriktävling som utbröt! Inte ens när hon lät olika sektioner ropa önskningar i tur och ordning kunde jag urskilja de framtjutna låttitlarna, men det klarade förstås Chapman. Telling Stories och She's Got Her Ticket fick vi höra som inte rusade ut direkt utan väntade en minut.

Cirkus är en intim arena, och Tracy Chapman skapade en fin stämning med sin underbara musik och personliga berättelser mellan låtarna. Hon är en av de unikt begåvade artister där text, melodi, arrangemang och röst samverkar och skapar musik med hjärna, hjärta och själ. Tracy Chapmans konsert på Cirkus var magisk.

tisdag 11 november 2008

Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri


Jag vet att jag läser den här boken långt efter "alla andra", men det gör mig inget. Det kanske bara var bra att jag slapp bli störd av alla lovprisningar jag minns från när Ett öga rött kom ut. Till en början tycker jag inte om boken särskilt mycket. Visst, "blattesvenskan" är rolig, och jag får lära känna insidan på en huvudperson med ett annorlunda liv än de som brukar få tala ut i en hel bok. Men killen är ju så jobbig! Barnslig, självisk och störig. Jag hade precis läst en bok om en tonårsgrabb som strular till det för sig själv, Mannen som elsket Yngve, och här kom en till.

Under första halvan av boken försökte jag nöja mig med det annorlunda perspektivet, och att det manglade språket faktiskt räcker till för allt som Halim vill berätta för oss. Sedan börjar killen äntligen visa litet förståelse för människorna han brukar retas med. Man fattar också att hans idéer om hur världen funkar kommer att leda till besvikelser, och jag hinner tänka både "Det var på tiden" och bli litet ledsen för hans skull. Halim får motstånd i sin ensidiga världsbild av sin egen älskade pappa. När boken slutar känns det som att han kanske börjar tänka litet större - kanske...

I slutändan är det en riktigt rolig bok. Men vem är den egentligen skriven för? Som en uppmuntran till alla oss välvilliga integrationskramare? Kanske är jag litet väl negativ eftersom jag hade hoppats på mer av boken. Men Jonas Hassen Khemiri är en bra författare, för språket flyter och han spinner ihop sin historia snyggt, så jag ser ändå fram emot att läsa mer av honom.

lördag 8 november 2008

Tonsättarfestival i Konserthuset - kammarmusik

När Konserthuset anordnar sin årliga tonsättarfestival, ger det alltid något avtryck i kammarmusikserierna. Därför fick vi i stråkkvartettserien också en eftermiddag med Rolf Martinsson och Kimmo Hakola, och stråkensemblen Avanti med flera.

Konserten började med Hakolas Stråkkvartett nr 1, det första stycket han skrev utan att tänka på vad hans lärare skulle tycka och säga. Det var så lekfullt och spännande! Jag tyckte mycket om de långa partierna av tystnad genombrutna av korta ackord. Modigt och snyggt, både av kompositören och musikerna!

Så följde Martinssons Exposé för solocello, framförd av Mats Lidström, som också var den musiker för vilken Martinsson skrev stycket. Det var intensivt, melodiskt, sångbart och litet överraskande kort.

Sedan intogs scenen av stråkar ur Avanti, samt flöjt och oboe, för att framföra Martinssons konsert Dawning Landscapes. Som gammal flöjtist var jag jätteglad att få höra flöjten sjunga så vackert, liksom samspelet med oboen och stråkarna. Efter paus var det tyvärr glesare i raderna, och den inledande satsen av Hakolas Klarinettkvintett var skrämmande nog att nästan ge de flyende rätt. Men nästa sats var ljuvligt pastoral, och stycket fortsatte vackert melodiskt, med inslag av klezmertoner. Mot slutet fick instrumenten följas åt i par eller tre om tre, stegande i harmoniska stämmor. Allt i allt var det ett mycket imponerande verk.

Det var intressant att få stifta bekantskap med musik av Martinsson och Hakola, och jag är glad att jag fick höra den här varierade och fina konserten.

söndag 2 november 2008

Mannen som elsket Yngve av Tore Renberg


Boken börjar 1990. Berättaren gör det extra tydligt för oss genom att lista tidsmarkörer dels från 90-talet, dels från en nutid. Detaljerna ger en omedelbar igenkänning, och det är en bra start.
Jarle Klepp går i andra ring på gymnasiet i Stavanger. Han är lyckligt kär i sin flickvän Katrine, och spelar i ett socialistiskt-anarkistiskt punkband med sin bäste vän och politiske frände Helge. Ett ganska vanligt tonårsliv, och Jarle har inte tänkt sig några större förändringar.

Men när Yngve står framför honom snubblar världen över sina egna fötter, och allt hamnar upp och ned. Jarle blir blixtförälskad i den okände unge mannen. Han gör allt för att ta reda på vem han är och var han bor, och lyckas ta sig in i Yngves liv och bli hans vän. Förälskelsen är intensiv och obegriplig, och driver Yngve till att göra oväntade saker och även hamna på kant med sina bästa vänner. Som om inte tonårskillar kan strula till det för sig själva tillräckligt ändå!

Med jämna mellanrum gör berättaren utvikningar i viktiga scener: förlorar sig både i virrvarret av känslor i ögonblicket, och som vuxen, med historien i bakspegeln. De filosofiska reflektionerna är intressanta, och jag tycker om upplägget - de första hundra sidorna i alla fall. Därefter händer det att det blir irriterande, speciellt när man känner på sig att något viktigt är på väg att hända.

Mitt intresse för böcker om tonårskillar som festar, bråkar och ställer till det för sig själva och andra är begränsat. Nu är den här boken ändå bättre än andra; historien är väl berättad, och den galna kärleken till Yngve är så fint skildrad. Jag önskar att jag hade sett filmen gjord efter boken - den gick bara en ynka vecka eller två i Stockholm. Jag tror att filmen är sevärd, och jag vet att boken är läsvärd.

lördag 1 november 2008

Gabriel på Stadsteatern

Det är mycket jobb med att vara vuxen. Jobba, laga mat, betala räkningarna. Skala potatis, hämta barnen på dagis. Vem som helst skulle behöva en klapp på axeln ibland för att man orkar. För en del, som Gabriel (Leif Andrée), skapar det svår ångest att försöka klara av allt. Vi ser honom upptryckt mot väggen när pjäsen börjar. I en tät monolog av Martina Montelius får vi höra honom berätta om sin dag, minut för minut.

Trycket på Gabriel är så högt att han känner att han kommer att gå sönder när som helst. När som helst kan han behöva läkarvård, så varför inte uppehålla sig nära akutintaget? Fast om han går dit, kommer han att fastna där och missa dagishämtningen och allt annat han behöver göra. Mer ångest, fler tvångstankar för det.

Under ytan bubblar en ond människa fylld av hat - det berättar han själv i alla fall. Ett starkt hat mot andra människor som måste hållas i schack, ännu en orsak till känslor av olust och skuld. Det låter som att det skulle vara jobbigt att höra på, och det är det förstås. Men det är absolut inte tråkigt, det går till och med att le åt ibland. En del i publiken sitter faktiskt och gnäggar av skratt från första ögonblicket (men lyckades tack och lov dämpa sig till den sista kvarten). Jag förstår inte hur man kan gapflabba åt en människas ångest, hur smart och välskriven texten än är, och blir rätt så irriterad av det.

Det skulle varit bra att få se pjäsen med mer respektfull publik, men det är nog för mycket att hoppas på. Gabriel är i vilket fall som helst tillräckligt stark för att nå rätt in i hjärtat. Låt mig erkänna: jag älskar Leif Andrée. Jag älskar honom som Badvakten i Heja Björn, som Ulf i Gynekologen i Askim, som Hoederer i Smutsiga händer när han vänder ryggen till och gör te åt mannen som han vet har kommit för att skjuta honom. Hans buffliga fysik och röst borde placerat honom i ett fack av okänsliga tölpar, men i hans skådespeleri har det alltid funnits en känslighet som skvallrar om ett själsligt djup och ett bräckligt inre. När Gabriel talar till oss i publiken känner jag en sådan ömhet för honom. Jag vill hålla om honom och säga att allt kommer att bli bra, fast det skulle ju paja föreställningen. Istället skulle jag vilja hålla om Leif Andrée och säga att han är underbar.

Länk till Stadsteaterns sida om Gabriel

torsdag 30 oktober 2008

Krig och fred på Stadsteatern

Krig är dåligt och fred är bra, eller hur? Eller? För bara något sekel sedan sågs militär träning och stridsvilja som något beundransvärt. Landsgränser var något som kunde förändras, och styrelseskick var inte fastlagda. Den gryende känslan för en mer rättvis samhällsordning var förstås en ännu starkare anledning att kämpa, även om oskyldiga offer krävdes på båda sidorna.

De som diskuterar och planerar kampen är män, unga män med stora framtidsplaner. Vad det är som kan hindra deras planer på att gå i uppfyllelse är - kvinnorna. Att gifta sig tynger ned en man och binder honom till familjen. Vilken plåga för de unga, starka männen! De unga kvinnorna, vad har de för funktion? Att vara glada, vackra, önskvärda att gifta sig med, och allra helst ha mycket pengar ifall deras fästman är utblottad.

Rollistan är lång, och nästan alla skådespelare har mer än en namngiven roll. I början undrar man som åskådare förstås om man skall kunna hålla isär dem alla. Men efter en timme har man fått en god uppfattning om de olika personerna och deras drömmar. Man får känslan av att av scenerna och dialogerna är ett destillat av längre händelseförlopp, och det är förstås oundgängligt när man skall hinna med en så omfångsrik bok som Tolstojs Krig och fred. De bitar som har valts ut till scenen är ändå tillräckliga för att skapa förståelse och föra handlingen framåt.

Några av de många personerna står fram extra tydligt. Maria Balkonskaja (Sanna Krepper), hårt behandlad av sin dominante far (Lars Lind), får både djupa skuldkänslor och ändå tröst och ett mål i livet av sin stränga tro på Gud. Hennes bror Andrej (Sven Ahlström) är en av de unga männen som känner sig kallade till kampen, och hur sprittande glad hans underbara fru Liza Balkonskaja (Rakel Wärmländer) är, är hon bara ett sänke för honom när kriget kallar.

Men teori och praktik är inte samma sak. När människorna verkligen får uppleva kriget, reagerar de på olika sätt. Några av de unga soldaterna finner sin plats i hierarkin, andra får sina drömmar rejält omkullskakade, och inser att livets värde ligger i att vara med sina närmaste.

Och efter att kriget är över, och alla vet hur fruktansvärt och meningslöst det är när människor försöker döda varandra? Då borde väl alla vara överens om att det aldrig mer skall få hända? Tja, vad är det man säger? Det enda vi lär oss av historien är att vi aldrig lär oss av historien. All of this has happened before and all of this will happen again.

Länk till Stadsteaterns sida om Krig och fred

tisdag 28 oktober 2008

Onkel Vanja på Dramaten

Har vi inte alla en dröm om hur vårt liv skulle kunna bli? Eller om hur det borde ha varit, om inte omständigheterna lagt hinder ivägen? Och vi ser människor som verkar leva fantastiska liv, sådana liv vi gärna också skulle vilja ha.

Ser man efter närmare är de lyckade människornas liv ofta inte så fantastiska som de verkade på avstånd. Och ser man närmare på sig själv - hur nära är man det livet man hade önskat? Vad har man gjort för fel på vägen?

När professor Serebrjakov (Per Myrberg) kommer till gården hans dotter Sonja (Julia Dufvenius) och hennes morbror Vanja (Tomas Pontén) driver, är det många livslögner som blir genomlysta. Så många människor på gården börjar fundera på vad de egentligen vill eller ville göra med sina liv.

Unga Sonja är full av energi och goda planer för sitt liv. Så synd att hon bara är intelligent och självständig, inte vacker... för det är professorns andra fru Jelena (Elin Klinga) som sätter männens blod i vallning. En hemlig affär med en vacker kvinna skulle kunna vara en lindring i det enformiga lantlivet.

Att ha ansvarat för gården under 25 år har varit ett slitigt arbete för Vanja, otacksamt och inte väl avlönat. Det är ändå hans livsverk, men även det som hindrat honom från att flytta till staden och söka ett annat liv. När professorn säger att han vill sälja gården blandas allt samman och brister för Vanja - drömmar och oinfriade förväntningar, tacken för en uppfylld plikt, hans enda inkomstkälla i en ålder av 53 år.

Alla huvudrollerna och de flesta av tjänsteandarna har kläder i rika, skimrande sammetstyger. Men sällan har jag sett smårollerna så missbrukade som här: några av gårdens tjänare får rusa in och ut i rummen, och skratta och hångla obekymrat. Vad skall det betyda? Att det är bättre att slippa tänka och planera, och bara äta, dricka och sova (och pippa)? Mmm, kanske det, men det känns inte rätt att det skall vara så simpelt.

Litet mer nyans ser man dock i den ruinerade godsägaren Ilja Telegins (Rolf Skoglund) öde. När han berättar att hans fru lämnade honom dagen efter bröllopet, och att han slitit hela livet med att betala för barnen hon fått med en annan, är han ändå nöjd över att han har gjort sin plikt hela livet. Det är inte alls sorgligt. Det är en man som har valt den roll i livet som passade hans kynne, och han behöver inte ångra sig, för han har följt sin plan även om inte hans fru gjorde det.

Jag vill inte skriva en massa om hur Elin Klinga förstör varenda scen hon klampar sig igenom, så jag säger bara att när jag blundade och tänkte mig hennes repliker sagda med nyans och naturlighet, höll scenerna ihop mycket, mycket bättre. En stor behållning av pjäsen var Örjan Ramberg som doktor Astrov, Vanjas suparbroder, och begåvade Julia Dufvenius. Methinee Wongtrakoon som en svartklädd ängel med röda vingar är också ett vackert inslag. Uppsättningen är inte direkt dålig, men jag önskar ändå att den hade varit bättre. Jag ser ingen sammanhållande idé för pjäsen, och det saknar jag.

Länk till Dramatens sida om Onkel Vanja

söndag 26 oktober 2008

Den fule på Dramaten

Är du ful? Är jag? Har jag ett fjälligt horn i pannan som gör att jag ser grotesk ut? Men jag kanske har sett mitt ansikte i spegeln så länge (hela livet) att jag tycker att jag ser normal ut, medan alla andra bara låtsas ha vant sig vid mig. Så är fallet för huvudpersonen Lette (Peter Engman) i Marius von Mayenburgs pjäs Den fule.

Handlingen beskrivs på några rader: Ingenjör Lette har gjort en patenterad uppfinning, men är för ful för att få presentera den på teknikmässan. Efter en skönhetsoperation blir hans nya utseende en succé - ja, en så stor succé att plastikkirurgen börjar kopiera det till fler kunder som vill bli vackra och framgångsrika.

Eftersom handlingen presenterats redan i reklamen för pjäsen, blir jag frustrerad över hur replikerna rör sig i cirklar runt varandra för att inte genast avslöja vad alla vet utom Lette: att han är otroligt ful - att operationen gjort honom otroligt stilig. Jag tycker inte om den sortens rappa replikväxlingar utan innehåll.

Efter Lettes återfödelse som snygging blir fars-inslaget tack och lov mindre dominerande. De snabba replikskiftena används till att byta scen mitt i en dialog. Det är vågat, och det funkar. Men jag önskar ändå att pjäsen kunnat stanna upp ibland. Ögonblicken av psykologisk vånda är så korta att de nästan är över innan de hunnit göra avtryck. När Lettes fru så ivrigt kastar sig över sin nye, stilige man blir han för ett ögonblick svartsjuk på sig själv, och börjar också undra vem han är.

Helt klart är pjäsen inte någon djupdykning i identitetsproblem, utan en drift med driften att bli så vacker och framgångsrik som möjligt. Lettes nya dragningskraft på kvinnor är något han gladeligen utnyttjar; tillgången på kvinnor känns nästan förpliktigande till snedsprång efter snedsprång. Men när Lettes ansikte dyker upp överallt, är det kvinnornas tur att ha ett stort utbud (tillgång), och snart nöjer sig nästan ingen med mindre än Lettes vackra ansikte, på vilken kropp det än må vara.

Vad leder det till, när alla män ser precis lika snygga och faktiskt likadana ut? Tempot och tonläget i pjäsen skruvas högre och högre upp, in i det rasande slutet. Den fule är en bagatell, och det räcker för några goda skratt.

Länk till Dramatens sida om Den fule

lördag 25 oktober 2008

Copenhagen Classic i Konserthuset

Copenhagen Classic är en grupp om sex stråkmusiker, så det var inte bara stråkkvartetter vi fick höra den här eftermiddagen. Det första stycket var dock en kvartett, Schuberts otroligt vackra Kvartettsats i c-moll. Tyvärr spelade försteviolinisten inte rent, och därtill spelade han så svagt att balansen mellan stämmorna rubbades.

Därefter spelade man en stråksextett av den tjeckiske kompositören Erwin Schulhoff, som under sitt korta liv, samtida med dadaisterna, skapade väldigt framåtpekande musik. De olika satserna fick mig att tänka på så varierande teman som att höra ett susande blodomlopp inifrån kroppen, och förstås framrullande trafik i en modern storstad. Men nu spelade hela ensemblen så tyst och tillbakahållet att det faktiskt kändes olustigt. Det lät som att de var inlindade i vadd, och jag fick flashbacks till de jobbigaste feberdrömmarna jag hade som barn. Det kanske var menat att låta så, men jag tyckte inte om det.

Den avslutande Schubert-kvintetten i C-dur var en mycket intressant och vacker komposition. Ensemblen visade äntligen upp större nyansrikedom, men drog sig ofta tillbaka till den dämpade klang som jag tyckte så illa om. Tack och lov för extranumret! När hela Copenhagen Classic spelade en sats ur en stråksextett av Brahms, blommade de äntligen ut i energi och tilltalande klanger. Det lät bättre än alla de tidigare styckena, och var en bra avslutning. Men på det stora hela var den här konserten en besvikelse.

tisdag 21 oktober 2008

Max Ernst, Dröm och Revolution på Moderna Muséet

Från början av 1900-talet fram till 1970-talet skapade Max Ernst en stor mängd fascinerande verk. Dadaism och surrealism - rörelser som både inspirerade och inspirerades av Max Ernsts fantasifulla tavlor.

I de tidiga verken ser vi människokropp och mekanik i märklig symbios; kroppsdelar är utbytta mot maskindelar, luckor kan öppnas på oväntade ställen, lemmar med ny form och funktion har vuxit ut och format en ny sorts varelse. I främmande landskap rör sig människor som är halvt djuriska och halvt utomjordiska (och till det utomjordiska verkar tidstypiskt nog det kvinnliga höra). Det ser ibland litet skrämmande ut, men inte brutalt utan hypermodernt.

Under åren provade Max Ernst ut nya tekniker för att få fram de effekter han ville. Men det betyder inte att hans tidigare tavlor på något sätt verkade ofullständiga. Fastän han säger själv att han som konstnär måste pröva sig fram, så ser varje verk mycket väl genomtänkt och genomfört ut. Inte minsta slarv: varje millimeter av duken är täckt av färg eller form i noggrann detalj.

De surrealistiska målningarna Max Ernst målade redan på 1940-talet ser bekanta ut idag, när tiotusentals drömmande tonåringar åstadkommit liknande skapelser. Psykedeliska färger, slingrande monster med hundratals ögon, mystiska städer och djungler. Men här ser vi ju faktiskt de första försöken att gestalta sitt undermedvetna, drömmen, fantasin, inklusive det skräckinjagande.

Det är helt rätt att en konstnär som målat så fysiskt expressiva verk som nästan ser ut att vara tredimensionella, förr eller senare vågar sig på skulpturer. Nu liknar inte Max Ernsts skulpturer de tidiga målningarna, utan har en form som både är helt ny och ändå liknar figurer han målat tidigare. Enkla släta figurer breder ut sina armar eller vingar och tar så mycket plats de bara kan. Ansiktsdragen är naiva grin, men det känns som att det rör sig mer under ytan än vad vi ser.

Max Ernst har arbetat sig igenom så många motiv och tekniker och stakat ut vägen för sina efterföljare, att han är som en Miles Davis i 1900-talets konstvärld. Inte för ett ögonblick har han tappat sin unika känsla. Han har heller inte tappat kontakten med konsthistorien utan använt sig av beprövad kunskap för att ta ett språng in i framtiden.

Moderna Muséets utställning innehåller ett stort antal fulländade verk, som det är värt att sätta av ordentligt med tid för att se. Utställningskatalogen är också en investering: en stor, tjock bok fylld med bilder av de fantasieggande konstverken och ingående texter som sätter Max Ernsts historia i perspektiv. Gå och se!

Länk till Moderna Muséets sida om Max Ernst-utställningen

måndag 20 oktober 2008

Los Angeles 1957-1968 på Moderna Muséet

Gröna växter i fräscha stenarrangemang inramar Moderna Muséets utställning Los Angeles 1957-1968. Det passar bra att man använt utställningsytan för att försöka återskapa stämningen från den här kreativa perioden, eftersom verken i sig var (och är) så expansiva. Konstnärerna ville helt klart pröva sig fram på nya vägar, bort från konsthistorien, inspirerade av vad de såg omkring sig. I verken ser man avtryck av såväl Kaliforniens färgsprakande natur som människans landvinningar: motorvägar, lastbilar, bensinstationer och fantastisk, vågad arkitektur.

Jag skall inte dra för långtgående slutsatser av de få verk som ställs ut här, men jag får intrycket av att konstnärerna var så lekfulla att de blev historielösa. Det får mig att tycka att de saknar tyngd. Men ändå, samtidigt som jag tycker att många av dem överskattade sin egen relevans, vet jag ju att de faktiskt gjorde ett bestående avtryck i den samtida konsthistorien.

De av konstverken som söker sig utanför en vanlig tavlas två dimensioner gör stort intryck. Med tofflor på fötterna får man kliva in i en avdelning med kritvita väggar. En kvadrat som täcker nästan hela väggen strålar ut starkt vitt ljus från sidorna, och gör att man tappar all rumsuppfattning. Väggarna känns oändligt nära eller långt borta, och inte förrän man står strax intill uppfattar man var de är.

Ett annat rum är mörklagt, förutom en fyrkantig ljusprojektion i ena hörnet. Ser man den rakt framifrån liknar den en uppslagen bok. Går man åt ena eller andra sidan förändras proportionerna, och fyrkanten verkar stiga ut ur väggen och bilda en kub av ljus. Tyvärr minns jag inte konstnärernas namn, men de här verken var riktigt härliga att se.

Länk till Moderna Muséets sida om utställningen

söndag 19 oktober 2008

The Juliet Letters i närbild


Juliet, Shakespeares Julia, Romeos Julia, som är död, och som faktiskt aldrig har levat... henne skriver människor brev till än idag! En vänlig professor i Verona har tagit på sig att besvara breven. Elvis Costello har varken läst breven eller professorns svar, men blev så inspirerad att han skrev tjugo sånger om hur breven skulle kunna låta, tillsammans med Brodskykvartetten.

Stråkarrangemanget samspelar med de fantastiska melodierna och texterna, som varierar över sorgliga, högtravande, banala och humoristiska. I Grünewaldsalen framfördes de vackra styckena av musiker ur Kungliga Filharmonikerna. Trombonisten Geir Anfinsen, entusiastisk initiativtagare, sjöng breven med stor känsla och musikalitet. Han har en behaglig röst, är tonsäker, och sjunger med inlevelse och nyansrikedom. Jag är glad att ha hört den här unika
sångcykeln live med så begåvade musiker!

lördag 18 oktober 2008

Tre systrar på Stadsteatern

Det är bra för att vara sant, tänker jag i början. Systrarna på scenen öppnar sitt hem för oss och sina gäster på den inledande studentskivan. Människorna pratar öppet och naturligt, och deras inbördes förhållanden klarnar snart. Och systrarna, ja även brodern Andreas (Sven-Erik Ahlström), är ju så välklädda, blonda och vackra! Kan det hålla hela vägen? Jag är först rädd att det skall bli för enkelt och onyanserat, men det behöver jag inte vara. Moderniseringen och förflyttningen till svensk landsbygd är ett genidrag.

Syskonen Sohlman har bott i en norrländsk regementsstad i flera år. Systrarna talar alltid om att flytta tillbaka till Stockholm, men både Andreas och mellansystern Maja (Helena af Sandeberg) är bundna till småstaden av sina respektive makar. Maja gifte sig vid 18 års ålder med sin gymnasielärare, träbocken Fredrik Kulin (Jan Mybrand). Andreas är kär i Natalie (Frida Hallgren), som går från att känna sig som en klumpeduns i familjen till att styra och ställa, och ta över hushållet mer och mer.

Även jag har bott i en liten stad och längtat till Stockholm, även jag har varit nedlåtande mot småstadsbor utan andra önskningar i livet än att äta, dricka, sova och föröka sig. Men familjen Sohlman är litet väl stolt över sin förfining i den kulturlösa byn, och lokalbefolkningen (Natalie och Fredrik) får vara vulgära och förstöra stämningen med olämpliga kommentarer. Ändå blir de alla till helgjutna personligheter som det är lätt att leva sig in i. Motgång efter motgång växer till svåra sorger som känns ända in i mitt stackars publikhjärta.

Det handlar mycket om vad livet är; att finna mening och glädje i vad man har för handen. Den trevande kärleksscenen mellan Maja och överste Versenius (Gerhard Hoberstorfer) under maskeraden och ögonkasten de ger varandra efter det är suveränt spelade. Den samlade tystnaden som lägger sig över det öppna rummet efter en förflugen kommentar känns tung som sammet.

Jag börjar kanske låta tjatig, men det är nästan alltid en helt fantastisk upplevelse att gå på Stadsteatern. Skådespelare, regi, scenografi - allt är i toppklass och samverkar för att göra Tre systrar till en underbart vacker och sevärd pjäs.

Länk till Stadsteaterns sida om Tre systrar

fredag 17 oktober 2008

Wörterbuch av Jenny Erpenbeck


Tyska är ett underligt och spännande språk. Alla substantiv skrivs med stor bokstav, och det gör att de känns ännu mer påtagliga, och som att man kan lära sig språket sak för sak genom att ta fasta på de utmärkande orden. Vad kan vi få lära oss av en bok som heter Wörterbuch, Ordbok?

En namnlös flicka för ordet. Hon verkar söka orden och pröva deras innehåll, samtidigt som hon söker sig fram i livet. Hon verkar bo i en underlig värld, knapphändigt beskriven; het och torr, med gammaldags klasskillnader. En hjälpkvinna tar fortfarande ofta hand om henne, efter att ha ammat henne i många år. Det hörs skottlossning då och då under rasterna i skolan, och flickans skolkamrat har alltid skrämmande förklaringar nästa dag på vad som hände då: hennes mor blev trampad av en vild häst och hästen måste skjutas. Berättelserna blir mer och mer brutala, och verkar lämna rimlighetens gränser... eller inte?

Allteftersom historien framskrider, får vi fler detaljer: om den fysiska omgivningen, om vad som händer flickan, om vad som har hänt tidigare. Legenden om det folkliga helgonet Difunta Correa återkommer flera gånger. Jag är glad att jag inte slog upp fakta om henne förrän idag, för det hade låtit mig gissa handlingen i förväg. Nu kom den till mig i bitar, nästan som ur en dimma, och det var mycket mer effektfullt så.

Jag läste den korta, koncentrerade boken under en period av flera veckor, och det känns som att den vann på att jag långsamt fick pussla ihop fragmenten ur minnet. I början var det bara en ganska bra bok med en litet egen stil, men på de sista sidorna växte den till en kuslig och kraftfull saga med förankring i verkligheten.

(Boken finns översatt till svenska; Ordbok.)

Fler böcker av Jenny Erpenbeck: