söndag 31 mars 2019

Autonomous av Annalee Newitz

Jack är en pirat år 2144 som piratkopierar och säljer patenterade droger. På de första sidorna i boken dödar hon en inkräktare. Kanske inte oförståeligt, då någon som "råkar" smyga in på en ubåt i undervattensläge lär ha ont uppsåt, men det gör inte Jack till en huvudperson man automatiskt har hejar på. Litet grand känns det som att Annalee Newitz gör det med flit; hon presenterar huvudpersoner som inte direkt är lätta att gilla, för att mot slutet av boken väva in detaljer som gör dem litet mer förståeliga. Därtill är de vi följer inte bara Jack och hennes närmaste utan även Paladin och Eliasz, de två agenter som jagar Jack för att sätta dit henne. Om det var Newitz mening att skriva huvudroller man inte sympatiserar med förrän man lärt känna dem, så skjuter hon sig tyvärr i foten, för ingen av karaktärerna får liv i hennes ganska platta och förutsägbara beskrivningar.

Jo, den i boken som får mest kött och blod (och metall och inbyggda kulsprutor) är Paladin, roboten. I den framtida världen "föds" robotar som slavar men kan arbeta sig till frihet enligt vedertagna lagar. Nu är Paladin nyfödd och det är inte aktuellt för hen på länge, men det är en möjlighet som många robotar redan utnyttjat. Men det faktum att robotar kan vara livegna och köpa sig fria gjorde att man började se på människor på ett liknande sätt. Skulle man inte kunna skapa liknande kontrakt även för människor? Och utför gick det på det sluttande planet tills även barn föds som livegna, om inte deras föräldrar haft råd att köpa ett franchise åt dem så att de kan jobba för sig själva och inte en ägare.

Att vara självständig, autonomous, är ett fascinerande koncept för Paladin. Under bokens gång får vi följa hens undersökningar om fri vilja och förhållandet mellan människor och robotar, något hen kan avdela kapacitet åt till och med under en pågående attack på motståndare, vilket är litet dråpligt. En av anledningarna till att Paladin intresserar sig för människors och robotars relationer är att en del människor blir sexuellt upphetsade av den kraftigt beväpnade stridsroboten. Det är något hen behöver förstå och hantera.

Jag är mycket intresserad av konceptet med artificiella intelligenser som blir självmedvetna och reflekterande, och måste ofta bli besviken när en författare låter robothjärnan bli alltför människolik alltför enkelt. Det händer också här - hur kan Paladin känna förvirring, irritation, glädje? - men Annalee Newitz gör ett bättre jobb med att undersöka var känslorna kommer ifrån än de flesta andra författare som försökt.

Autonomous är en actionspäckad historia som tyvärr är litet trög att läsa. Den innehåller inga större infodumpar utan ett pågående flöde och överflöd av information om världen och dess förhållanden som gör att språket inte alltid flyter, och det är synd. Överlag är det inte en dålig bok, men den är inte oundgänglig.

fredag 29 mars 2019

På spaning efter den tid som flytt på Orionteatern

"Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs" är hur Marcel inleder sin stora berättelse, på första sidan likväl som i den nyfödda, skälvande gestalt som har fötts ur scengolvet framför våra ögon. Maja Salomonsson och Nina Jeppsson (manus & regi & Marcel) talar i programbladet om sinnligheten och den fysiska upplevelsen av att läsa På spaning efter den tid som flytt. Inte ens på tre timmar går det att få med allt ur den (i Sverige) sju band långa sviten, utan de har valt ut viktiga scener och gett dem form och ljud.


En dramatisering av ett skrivet verk är inte bara en tolkning utan ett uppförstorande av känslor. Det som presenterades avmätt och genomtänkt på boksidorna när jag läste böckerna får förstås en annan form på ett scengolv, där det skall nå ut till en stor publik. Jag försöker tänka på det, men blir ändå först alienerad av övermåttet av buller och lek i barndomsminnena från Combray, där naturen och inre insikter blåses upp till stora ljudstormar. (Men jag vet att andra åskådare, utan minnen av boken, tyckte om att vara inneslutna i de stora känslorna.)

Det låter nog förmätet, men en stor glädje med att läsa om Prousts underbara böcker är upplevelsen att få minnas tillsammans med honom. Detsamma händer här, när scenerna med de cyklande flickorna på badorten Balbec påminner om alla detaljer i Prousts trevande försök till närmande och förälskelse. Första akten mynnar ut i ett sammelsurium av repliker från hertiginnan de Guermantes och baron de Charlus från salongerna i Paris, dit den ambitiöse Marcel äntligen tagit sig.


Efter paus förevisar Marcel/Nina Jeppsson den lustiga "parningsdansen" mellan Jupien och Charlus. Inlevelsefullt spelar hon båda rollerna och alla känslorna i svartsjukedramat mellan Albertine och Marcel. Och så följer slutet, där cirkeln sluts och Marcel börjar se sitt liv som det mästerverk det är i sig. Hans återfunna tid och välskrivna historia ger oss alla hopp om att våra egna stora upplevelser finns gömda i oss och kan lockas fram med av den rätta kakbiten eller musiken.

Foto: José Figueroa
 Den nästan tre timmar långa dramatiseringen har fått lämna några viktiga personer i periferin: Swann, Odette, Gilberte, Saint-Loup! För många av oss som känner oss nära dem väcks säkert längtan efter att läsa böckerna igen, andra besökare kanske väljer att våga plocka upp böckerna, som ju är underhållande och ofta mycket roliga. Det är skönt att få några fläktar av livet Marcel delade så generöst med oss, på Orionteaterns stora scen.

Länk till Orionteaterns sida om På spaning efter den tid som flytt

Jag hade turen att kunna stanna kvar efter föreställningen för ett samtal om Proust och musiken. Erik Schüldt ledde föreställningens kompositör Kent Olofsson, och Love Derwinger (piano) och Anna Lindal (violin) vilka spelat in musiken, och även framförde den igen framför oss tacksamma i publiken. Erik Schüldt gör varje år ett program på temat av Vinteuils sonat, alltså den elusiva musik som Proust låter ha en viktig roll flera gånger i sitt verk. Vem är den verkliga förebilden? César Franck, Debussy, Saint-Saëns, Wagner? I sin musik till föreställningen har Kent Olofsson skrivit ihop slingor från alla de nämnda, speciellt stycken som skulle kunna vara "den lilla frasen", den berömda. De båda musikerna sade, till min glädje och igenkänning, att de inte kunde höra musiken i sina egna sinnen när de läste Prousts första beskrivning av den, kanske litet lättare i den andra beskrivningen. Jag håller med: hans beskrivning av musikens inverkan på lyssnaren är stark och sann, men medan jag läser kan jag inte tänka mig hur det låter. Däremot händer det ofta att jag upplever det som Proust beskriver när jag hör speciell musik, och då vet jag att en skicklig författare har formulerat det, och vemodet i bröstet blir litet lättare att bära.

onsdag 27 mars 2019

Shazam!

Åh, att få vara superhjälte! Ha spännande superkrafter, slåss med superskurkar och få omgivningens beundran! Shazam! Det är just vad som händer med 14-årige Billy Batson, och allt är jättekul - ja, tills det blir dags att slåss mot en superskurk.


Men låt oss gå tillbaka några steg. Många som önskar sig superkrafter drivs av en lust att bevisa något, och ta revansch på en omvärld som sett ned på dem och kanske behandlat dem illa. Det finns ett par sådana pojkar i filmen Shazam! En av dem är Freddy Freeman, fosterhemspojke med ett skadat ben som blir mobbad i skolan. En annan är Billy Batson, som just blivit hans fosterbror i det varma och välkomnande hemmet. Men Billy är inte lika intresserad av superhjältar, och inte heller av fosterfamiljen. Ändå är det han som på mystiska vägar fylls med kraft och blir universums starkaste varelse, och inte nog med det, han blir en stor, muskulös man i lysande superhjältedräkt!


Det finns äkta glädje och så mycket humor i hur killarna utforskar Billys nya superkrafter. Det är inte att undra på att en fjortonåring njuter av att vara superstark, eventuellt kunna flyga - och köpa öl, och imponera på omvärlden med coola tricks. Men allvaret närmar sig i form av den där superskurken - Dr Sivana, som har sökt källan till Billys nya krafter i hela sitt liv.


Svenske David F. Sandberg har gjort sig ett namn som regissör av skräckfilmer, och några scener i filmen är riktigt kusliga. Det är inte bara skräck som Sandberg är skicklig på att locka fram, utan också känslan av att vi har lämnat den vanliga världen, och att spelreglerna är nya och helt okända. Filmen genomsyras också av sympati för de många barn som känner sig ledsna och oälskade, och försöker hantera det på olika sätt; genom att leta nya allierade, genom att kramas så mycket de kan, eller genom att vända sig bort och försöka klara sig själva.


Zachary Levi som Billys vuxne alter ego Shazam är det perfekta valet för rollen. Utan att skämten blir plumpa har han en oskuldsfullhet (fast han också är en busunge) som gör att man hela tiden kommer ihåg att han egentligen är en 14-årig kille som försöker komma på vad han skall göra för att försvara sig mot en vuxen man som rider på krafterna av de sju dödssynderna. I en film som lyser av humor och gott humör är det extra bra att superskurken är seriös och kall. Mark Strong är ännu ett kongenialt val av skådespelare; allvarlig och otäck och tydligt mer säker på sina krafter än nybörjaren Shazam.


De senaste årens Supermanfilmer har kastat om Stålmannens personlighet för att göra honom opålitlig och farlig, istället för att låta hans svurna godhet brytas mot en värld full av illvilja och en försvagad godhet. Det är det som vi äntligen får i Shazam! med någon som slåss mot onda viljor utan att förlora sin medmänsklighet. Filmen Shazam! har vad Superman-filmerna borde ha haft, och den har glädje och optimism för actionfilmsälskarna. Jag hoppas innerligt att vi får fler Shazam-filmer! Midcredit-teasern antyder spännande utvecklingar.



Fotnot: Den duktige Benjamin Wallfisch har komponerat filmmusiken till Shazam! Hans pappa är den världsberömde cellisten Raphael Wallfisch. Är det därför det står en brinnande cello vid sidan när Billy först blir förd till krafternas centrum?

måndag 25 mars 2019

The Word for World is Forest av Ursula K. Le Guin

De små gröna männen bor i skogen. Athshe blev förmodligen terraformat för hundratusentals år sedan och dess växt- och djurliv liknar jordens, men skogen har gynnats speciellt och täcker planeten. Den intelligenta livsform som finns där är humanoid men Athsheans är endast en meter långa och täckta av grön päls. De är lagom användbara som arbetskraft för de moderna människorna som landat på Athshe; de förstår pidgin-instruktioner, är fredliga och protesterar inte, och är lätta att hunsa för en irriterad man flera ljusår från Jorden (Terra).

Träden är den eftertraktade resurs som människorna är där för att hämta. The Word for World is Forest utspelar sig under perioden innan man uppfunnit direktkommunikation mellan stora avstånd, så att resa till Athshe/New Tahiti för att arbeta är att lämna sitt gamla liv bakom sig och bli nybyggare i en okänd värld. Redan i första kapitlet får vi en inblick i den mest otrevliga sidan av macho-kulturen som delvis fått fotfäste där, i kapten Davidsons nedlåtande syn på det hundratal kvinnor som just landsatts på planeten och hans än mer föraktfulla utnyttjande av Athsheans, "creechies" som de kallas.

Boken är skriven är 1972 och parallellerna till Vietnamkriget är tydliga. Men Ursula K. Le Guin är ingen plakatkonstnär och boken går djupare än konflikten mellan en beväpnad ockupationsmakt och ett fredligt folk boende i skogar de känner bättre än motståndaren. Där finns forskaren Lyubov, som i sina undersökningar av Athsheans speciellt lärt känna en av dem, Selver. Genom Lyubov och Selver får vi lära oss mer, men bara litet mer, om Athsheans samhällsstruktur.

Den brinnande punkten är sammanstötningen mellan de två civilisationerna. Davidson plågar och dödar urbefolkningen, berusad av sin övermakt som en ynklig mobbare. Athsheans är i grunden fredliga, har aldrig ens känt sig manade till våld, men Selver är den som ser att de måste slå tillbaka för att inte bli utrotade. Slag i slag fortsätter konflikten utanför det lokala styrets synfält. Hur det än går kommer Athsheans folk att vara förändrat i grunden av vad som händer dem.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
Planet of Exile
City of Illusions
The Left Hand of Darkness
The Dispossessed
The Lathe of Heaven

söndag 24 mars 2019

Vertavokvartetten i Konserthuset

Elegant, elegant flödar Joseph Haydns Stråkkvartett i F-dur op 74:2 (1793). Det var den femtioåttonde stråkkvartetten han skrev, i genuint klassiskt format, men absolut inte simpel utan intrikat komponerad. Vertavokvartetten ger musiken den rena, klara klang som låter den komma till sin rätt, och trots några missade toner låter det mycket bra. Det lovar gott inför deras kommande Haydn-dygn i Oslo i höst - det vore roligt att vara där och höra dem spela alla stråkkvartetterna i följd!

Vertavokvartetten har spelat tillsammans i trettiofem år och består av fyra skickliga kvinnor. Violast Berit Cardas berättade inlevelsefullt om nästa kompositör på programmet, Elfrida Andrée, och allt hon gjorde för att kvinnor skulle få tillträde till musikens område både som framförare och som kompositörer, något vi alla kan vara tacksamma för. Så fick vi höra hennes Stråkkvartett i A-dur (1887), en spännande komposition där dramatiken bara precis tyglas till harmoni. Nu lät musikerna sina instrument klinga djupare och större, vilket passade bra för såväl Andrées verk som konsertens avslutande kvartett av Beethoven.

Stråkkvartett i ciss-moll op 131 (1826) hör till Ludwig van Beethovens sena verk. I sju satser och djärva växlingar mellan taktarter, tempi och teman är den ett äventyr, inte minst för de framförande musikerna men även för lyssnarna. Vertavokvartetten spelade ypperligt, med en inlevelse som aldrig slog över i självupptagenhet. Efter framförandet var publiken så tagen och också nöjd att vi inte behövde be om ett extranummer. Det var en väl kurerad konsert med en storslagen avslutning.

fredag 22 mars 2019

The Ballad of Buster Scruggs

Buster Scruggs rider in i våra hjärtan med sina käcka sånger och sitt jordnära tilltal. Jodå, han har knäppt några gubbar på sin väg, men sådant är livet i Vilda Västern, och han verkar ju vara en allmänt hygglig prick. Några till knäpper han när han kommer till det mysiga lilla spritskjulet runt hörnet från de höga klipporna - och några till i nästa stad... Han är kanske litet väl snabb med pickadollerna, vår Buster. Men hupp! Så är hans ballad slut, efter bara en kvart!


Då vänder vi blad i filmboken: texten tonar ut, en ny text och en fint målad ögonblicksbild ur nästa kapitel. Bröderna Coen har även tidigare skapat filmer som känts som kapitelberättelser, med O Brother, Where Art Thou? och Inside Llewyn Davis som goda exempel. Deras True Grit var en originell westernhistoria med allvar och humor. Nu slår vi oss ned med en gamla tiders pojkbok och bläddrar oss fram genom några berättelser om Vilda Västern. Så gott som alla novellerna har Döden som ett viktigt inslag, men alla har helt egna karaktärer. De kan vara sorgliga, huvudpersonerna kan vara burdusa eller grymma, men berättelserna själva tappar inte sin sympati för de dumma, naiva, beräknande och svaga människorna som försöker överleva på olika sätt.


Bankrånare, boskapstjuv - är det ett lättare liv än att bruka jorden och svettas tillsammans med djuren varje dag? Inte när man blivit fångad av arga cowboys och är på väg att bli lynchad, men den unge cowboyen i nästa berättelse tappar inte modet för det. I en annan historia kommer en väderbiten guldgrävare till en idyllisk dal, som ingen människa har rört och kanske heller ingen har sett förut. Det är både imponerande och rörande att se hur han systematiskt gräver upp hela flodstranden efter guldådern. Fastän han lämnar fula märken efter sig vet vi att naturen, som inte ens själv vet hur vacker den är, kommer att återerövra marken när människan slutat med sina lekar.


Jo, en del av berättelserna är riktigt, riktigt sorgliga, men alla är så väl berättade av såväl regissörer som skådespelare att det känns gott att ha sett dem. För att inte tala om hur vackra några av miljöerna är, vare sig de är skapade av naturen eller av människan, med gott eller ont uppsåt. Fastän människorna vi såg är uppdiktade är det bra att vi har fått veta deras historier.


onsdag 20 mars 2019

Big Fish på Uppsala Stadsteater


Wills pappa har berättat fantastiska historier om sitt liv sedan Will var en liten pojke. Vilka äventyr han måste ha varit med om, Edward Bloom! Men när Will själv vuxit upp och börjar bilda en egen familj skaver pappans utlevelse mot Wills ansvarsfullhet, och när man går igenom pappans papper dyker några konstigheter upp. Boken Big Fish av Daniel Wallace blev en älskad film av Tim Burton, därefter musikal på Broadway och nu tar musikalen plats på Uppsala Stadsteaters stora scen. De fantasifulla inslagen i historien får liv i den snygga, lockande scenografin, och personernas känslor kommer fram väl i de uttrycksfulla sångerna.


Ja, scenografin är läcker! Sjöjungfrurnas vajande, glittrande stjärtar, häxans mystiska glöd, de starka färgerna och artisterna på cirkusen och så mycket annat. Medan Will berättar sina otroliga historier går det att gissa hur han överdrivit litet mer normala situationer, men samtidigt ser man hur mycket rikare hans liv blir för att fantasin får råda i minnena. Och framför allt har han ju sin kärleksfulla fru Sandra, som stöder honom i hans färgrika berättelser. För det går också att tänka sig hur irriterande det skulle kunna vara att leva med någon som ständigt låter fantasin dra iväg med honom, och som vill sätta sig själv i centrum. Det går att förstå sonen Will som börjar se igenom historierna.


Men det går också att leva sig in i hur Will upptäcker sanningen om sin far och förstår vad som har hållit honom så lycklig hela livet. De där fröna av glädje är viktigt att hitta och vårda hos sig själv. Storslagna sånger med rimmade texter och dansande figurer kanske inte ser ut som en gurus klokheter, men de kan vara äkta och minnesvärda ändå. Daniel Engman som den unge Edward Bloom har en stark och fin röst, och hela ensemblen gör bra insatser för att berätta sanningar i klarare färger än vanligt.


Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Big Fish

Foto: Micke Sandström

måndag 18 mars 2019

Jade City av Fonda Lee

Jadesmyckena är inte bara vackra utan innehåller en energi som kan ge sina bärare fem krafter: Strength, Perception, Channeling, Lightness och Deflection. Men det är bara vissa människor det fungerar för, och de familjer på ön Kekon som kan bära och använda smyckena har samlats till två hus som formellt lyder under regeringen, informellt styr handel och affärer på Kekon och främst i huvudstaden Janloon.

Boken Jade City utspelar sig i en alternativ verklighet med igenkännbara drag av asiatiska länder och seder. Ett stort krig utspelade sig för några decennier sedan, TV-apparater blir vanligare och det sker utbyte med utlänningarna i Espenien. De båda husen styrs vart och ett av en Pillar som vid sin sida har en Weather Man och ett Horn, där Horn står för musklerna i form av Fists och underlydande Fingers.

Till största delen följer vi människor i huset No Peak, de tre syskonen Lan, Hilo och Shae. De hade kunnat bli en naturlig ledartrio, men Shae lade av sig sitt jade och lämnade sina bröder för kärlek och för studier i Espenien. Lan är nu en eftertänksam Pillar och Hilo ettt hårdhänt och impulsivt Horn. Alla känner de av pressen att leva upp till farfaderns rykte och det han gjorde för landet under kriget; den åldrade farfadern som fortfarande lever och kan få barnbarnen ur balans med ett hårt ord mot en svag punkt. Och nu börjar status quo med det andra stora huset, Mountain, att ruckas.

En maffiahistoria med rivaliserande klaner lät egentligen inte intressant, men snart efter att jag börjat läsa var jag djupt försjunken i Jade City och dess människor. Fonda Lee beskriver miljöerna lockande, och personerna är trovärdiga i sina tankar, handlingar och hur de beter sig mot varandra. Det är fascinerande att läsa om jadens inverkan på sina bärare; ruschen när man klär sig i jade, energin man får från den, men framför allt om hur den tär på en och driver vissa människor till vansinne. Alla bärare reagerar olika på jade, både fysiskt och mentalt, och några av våra huvudpersoner reflekterar ingående över vad det betyder för dem.

Jade City är första boken i en trilogi, och Fonda Lee har lyckats väl med att beskriva situationen både nära och fjärran, glimtar ur historien och de största spelarna. Hon rycker också undan mattan för oss och för in sidofigurer vars impulshandlingar kan komma att bli än viktigare i de kommande delarna. Jag vill gärna veta hur det går för No Peak-huset i framtiden.

lördag 16 mars 2019

Bernar Venet på Wetterling Gallery

Geometriska former bär på både skönhet och matematik (och för många av oss är de två nära förbundna). Bernar Venets konst av uppbrutna och återsamlade geometriska former är förvisso exakta i sitt utförande, men känns ändå levande, som att de kommer från en annan dimension där cirklar och vinklar växer och lever.


Det är vinklar som fyller Wetterling Gallery, nästan bara spetsiga vinklar i tung metall, men när de står tillsammans ser de ut som något organiskt, ibland till och med som päls som man vill smeka medhårs.


Eller som hus - magnifika skyskrapor som sträcker sig uppåt och kan härbärgera andra varelser än oss runda, mjuka människor. Proportionerna och linjerna gör skulpturerna till en fröjd för ögat.

Länk till Wetterling Gallerys sida om Bernar Venet


torsdag 14 mars 2019

Camping

Många längtar efter ett enklare liv närmare naturen. Några dagar i tält på en röjd campingplats med en gemensam stuga borde väl kännas skönt? Så skönt att vi bjuder in våra närmaste vänner! Det måste de tycka om. Det MÅSTE de tycka om! Kathryn är van att planera noggrant och att få sin vilja igenom. Hon har ett schema för vad alla gäster skall göra varje dag. Tur att hon och maken Walt kom dit före alla andra, så att Kathryn kan bära över madrasserna från alla tält till sin egen sovsäck utan att de ser det.


Människor förändras och vänskaper förändras också, och på en semesterresa med begränsade bekvämligheter kan små irritationer orsaka stora utbrott. Systern Carleen har alltid stått i skuggan av den bestämda Kathryn, och nu är hon här med pojkvännen Joe och styvdottern Sol. Nina-Joy var Kathryns bästa vän men de har glidit ifrån varandra, och äktenskapet med George är skakigt. Ingen trodde att den nyskilde Miguel skulle orka ta sig till campingresan, men visst dyker han upp och överkompenserar i älskarrollen med nya flickvännen Jandice.




Fyra par vuxna, en trulig styvdotter och pojken Orvis, överbeskyddad av mamma Kathryn. Ja, personerna faller in i stereotyper och ibland är det svårt att skilja den ena från den andra och vilka problem just det paret hade. Det gör inget, för fastän det är förutsägbart att de gör tvärtemot Kathryns instruktioner gör de det med en skön blandning av uppgivenhet och upprorsanda. De som står ut i gruppen är den frisinnade Jandice (Juliette Lewis), som förstås blir Kathryns nemesis, och Walt (David Tennant), som är så färglös och förbisedd att det är en skådespelarprestation i sig. Den magnifika Bridget Everett spelar stugföreståndaren Harry med en perfekt balans av stabilitet och förvirring. Och i centrum står Jennifer Garner, the all-american girl, som har vridit upp sin aura av ordningsam fixare bara tillräckligt för att bli en pain in the ass men ändå inte någon man hatar.


För mig som helst bor på hotell eller stannar hemma börjar komiken redan i förutsättningarna; att tro att tio personer skall vilja bo tillsammans och göra samma saker med myggor i öronen och inga inomhustoaletter! Att tro att ett noga upplagt schema skall hålla när tio personer kommer att dra åt olika håll eller dra ett bloss och somna lugnt! Fastän situationerna är realistiska är tempot och tonen uppskruvat till det läge där åtminstone jag kan slappna av och skratta åt allt som händer. Den brittiska förlagan till serien lär vara råare och svartare, och kanske är den ännu roligare, men jag gillar den amerikanska versionen av Camping.


tisdag 12 mars 2019

The Little Stranger av Sarah Waters

Andra världskriget har förändrat människorna och även världen de lever i. Vår berättare, doktor Faraday, tog sig igenom läkarutbildningen tack vare föräldrarnas uppoffringar, och ser nu både mycket av fattigdomen han lämnat bakom sig och de bättre levnadsförhållanden som börjar komma fler till dels, i det lilla samhället Lidcote på den engelska landsbygden där han arbetar. I hans barndom arbetade hans mor på godset Hundreds Hall ett stycke utanför Lidcote, och vid ett speciellt festligt tillfälle blev han tillsammans med traktens barn inbjudna till Hundreds Hall. Han minns hur det obegripliga överflödet i huset blandades med hemligheten av att få gå in i de privata gångarna med mamman.

Som vuxen och i läkarrollen kallas han tillbaka till Hundreds Hall och möter familjen som bor där nu. Omständigheterna är förändrade; Mrs. Ayres lever där med sin son och sin dotter under knappare förhållanden, flera av rummen är oanvända och avspärrade, i övriga rum börjar inredningen nötas ned, men Hundreds och dess invånare har fortfarande en air av storhet och lockelse. Sarah Waters hanterar skickligt de olika känslor som går genom såväl doktor Faraday som familjen Ayres; känslan av klasstillhörighet, hur klassgränserna luckras upp, hur gamla relationer ställs på huvudet, och vemodet inför allt detta.

Doktor Faraday blir en välkommen gäst hos familjen, och lär känna dem och huset närmre under månaderna som går. Därför bevittnar han även hur tillståndet hos sonen Roderick förändras. Han kom tillbaka från kriget med en skada i foten vilken hämmar honom såväl fysiskt som mentalt. Men nu verkar hans långvariga depression utökas med paranoia och rent destruktiva tendenser, och en natt börjar det brinna i det rum där han sover och där även alla viktiga papper för huset förvaras. Redan tidigare har han berättat för doktor Faraday om mystiska saker som händer honom, hur något illvilligt i huset verkar vilja skrämma honom och förstöra viktiga situationer för honom och familjen. Husets tjänsteflicka Betty var den första som talade om det redan första gången doktor Faraday kallades dit, men som den förnuftets man han är vill Faraday inte tro på spökhistorier utan snarare på omedvetna självdestruktiva drag hos Roderick.

Sarah Waters har en utmärkt känsla för att beskriva miljöer, vilket är viktigt när huset Hundreds Hall är en av bokens huvudfigurer. Hon låter skönheten blänka fram i gnistrande snö, dyiga sjöstränder och förfallande salongsinteriörer även i spända situationer. Därtill skildras relationerna mellan personerna finkänsligt, och jag förundras över hur femhundra sidor aldrig blir långtråkiga utan ständigt fascinerar, även när det handlar om mer mundäna ting än en hämndlysten ande. Styrkan i The Little Stranger är att boken inte främst är en spökhistoria utan en gedigen berättelse där otäcka detaljer letar sig in och stör i en vardag som redan är trovärdig och engagerande. Sarah Waters berättarröst imponerar på flera plan, och jag ser fram emot att läsa fler böcker av henne.

måndag 11 mars 2019

Stråkkvartetter från '30-talet

Nu skarvar jag litet, för visst är två av stråkkvartetterna på programmet från 1930-talet, men den första är från ARTONhundratrettiotalet, och den sista från artonhundrfyrtiotalet. Ett annat sätt att klassa styckena är att tre av dem är skrivna av kvinnor och den sista av den enas bror.

Första stycket var Stråkkvartett i Ess-dur (1834) av Fanny Mendelssohn-Hensel, hennes enda - hon lär ha sörjt att brodern Felix Mendelssohn inte tyckte om den och inte skrivit någon ytterligare. Det går att förstå att brodern tyckte att kompositionen var fri och modern för sin tid, men för en sentida lyssnare är musiken vacker, om än litet kantigare i de första satserna.

Rosy Wertheim
Johannes Lörstad (violin), Patrik Swedrup (violin), Grop Mikael Sjögren (viola) och Mikael Sjögren (cello) är pålitliga musiker i Kungliga Filharmonikerna, och det är fint att få se och höra dem tydligare i mindre format. Det är också roligt att de letat fram stråkkvartetter som inte spelas så ofta, och framför dem alla med den inlevelse som behövs just där.

Rosy Wertheim levde ett spännande och litet farligt liv i Amsterdam, Paris och New York under motsättningarnas 1930-tal. Hon arrangerade konserter och komponerade själv, bland annat en Stråkkvartett (1932). Det är intressant att höra hur satserna i olika grad bygger på traditionella klanger och de modernare tongångar som hennes samtida kompositörer också arbetade med. Tack vare de engagerade stråkförarna på scenen klingade hennes toner rikt, jämfört med det första verket som hade en klarare klang, vilket var perfekt just i det fallet.

Samtidigt med Wertheim levde och verkade Elizabeth Maconchy, dock mer i England och Östeuropa. Vi fick höra hennes Stråkkvartett nr 3 (1938), vars enda sats ändå visar stor variation i tempi och uttryck. Trots Maconchys uttalade inspiration från östeuropeiska samtida tycker jag att stråkkvartetten vi fick höra låter spanska rytmer komma fram i de dansanta melodierna. Jag skulle gärna vilja höra mer av denna produktiva kompositör!

Elizabeth Maconchy
Programmets sista verk knöt an till det första, då det var det sista stora verk Felix Mendelssohn komponerade två månader innan sin död, och i sorg efter systern som avlidit tidigare under året. Stråkkvartett nr 6 i f-moll (1847) är genomgående vacker i melodier och harmonier, men hetsigheten i satsernas tempo fyller musiken och lyssnaren med den oro och sorg som Felix Mendelssohn själv måste ha känt. Men även om verket bär på smärta kan vi i publiken ändå känna en glädje över hur väl musikerna på scenen förvaltat och framfört all musik vi fått höra under konserten.

söndag 10 mars 2019

Ö-kon 2019, lördag del 2 och söndagen

Aniara i film och serier
I panelen kring den tidiga och banbrytande svenska science fiction-berättelsen Aniara, verseposet av Harry Martinsson, satt två personer som gjort egna tolkningar av det: tecknaren Knut Larsson och Hugo Lilja, vilken även representerade sin medregissör av den nyutkomna filmen, Pella Kågerman. Moderator Nina Grensjö ställde bra frågor och lät de två kreatörerna utveckla sina tankar kring hur de hade arbetat.


Knut Larsson hade nog läst Aniara som ung men drabbades mer av den som vuxen, när läsningen manade fram inre bilder och fick honom tycka det var konstigt att ingen ännu gjort en visuell tolkning av den mycket visuella historien. Under åren tog han upp sin idé om Aniara då och då och skrev synopsis på vad han kom ihåg, litet med flit utan alltför mycket omläsning. Boken är ju så rik att man ändå inte kan räkna med att få med allt i sin tolkning av den. Erik Lindegren som skrev librettot till operan från 1959 sade att hans version var som en buljongtärning av texten. Knut Larsson säger att hans tolkning snarare är som ett tuggummi. Och eftersom han ofta placerar sig själv och sina vänner i sina serier, så är Mimaroben han själv fast med runda glasögon. Han gick också tillbaka till Martinssons debut, diktsamlingen Spökskepp, för att se vilka tankar han kunde ha burit vidare till Aniara.

Hugo Lilja berättade att Pella Kågerman såg Stadsteaterns uppsättning av Aniara år 2012 med sin mormor, vilken sedan fick stroke och hamnade på Sabbatsbergs sjukhus. Läsning ur Aniara vid sjuksängen blev ett rollspel med Kågerman som Mimaroben, mormor som Miman, sjukhuset som goldondern och sjuksköterskor och övriga patienter som personal och passagerare.

Varför är skeppet Aniara så stort? 1 x 4 km, nämns det. Men det är en rymdfärja i ständigt bana som inte behöver landa, däremot behöver det livsuppehållande system. Att frakta människor fram och tillbaka under treveckors resor kräver behagliga miljöer likt shoppingcentra och Finlandsfärjor. Inspiration till filmens interiörer kom från "det strandade rymdskeppet", shoppingcentrat i Sollentuna strax intill Aniaratorget. Regissörerna besökte fler shoppingcentra med liknande design (nästan alla ritade av samma arkitektkontor) och med ledning ur originaltexten om hur dyrbart trä är fick de tanken att "fejkträ" är på Aniara lika lyxigt som fejkmarmor för oss.

Hade man kunnat använda mer av orden från ursprungstexten? Nej, för Aniara innehåller inte så många dialoger och användbara repliker, men däremot så mycket mer lyrik i beskrivningar som måste göras på annat sätt. Så hade dagens tolkare velat fråga Harry Martinsson något? Det kanske hade varit riskfyllt att fråga vad han tyckte om tolkningarna, eftersom han lär ha ogillat såväl film som serier! Men Martinsson lär ha dikterat Aniara från sofflocket, i ett hypnagogt tillstånd som Larsson hade velat veta mer om. Båda hade också träffat Harry Martinssons döttrar, vilka varit välvilliga och hjälpsamma.

Fördelen med det egna mediet såg Knut Larsson som att tecknandet ger så stora friheter att tolka och expandera. Hugo Lilja ser filmens styrka i att den når ut till så många fler än en bok som kanske inte många läser. Men filmen Aniara har tagits emot på olika sätt av publiken; en del gillar och känner igen sig i de existensiella frågorna och stämningarna. Andra däremot saknar action! Inför filmatiseringen var regissörerna också på en runda i Los Angeles och Las Vegas för eventuell finansiering, inklusive ett möte med den legendariske agenten Ari Emanuel. Två telefoner ringde ständigt, han blev mer agiterad och när regissörerna berättat om slutet, med ett tomt och öde rymdskepp på väg mot Lyrans stjärnbild, fyllde han i med "... but one survives..." Då visste Kågerman och Lilja att de inte skulle välja Hollywoodspåret.

Båda kreatörerna var nöjda när de kände att deras verk stämde överens med stämningen i originaleposet. Knut Larsson ville själv med sitt album vara en Mima som visar mänskligheten och våra villkor och kanske få människor att fundera. Hugo Lilja ville säga "Vi är inte på Aniara än. Njut av det, och ta ansvar för det."

Guest of Honour interview with Frances Hardinge
I samtal med Johan Anglemark berättade Frances Hardinge om sig själv och sitt skrivande. Uppväxt omgiven av böcker var hennes favoriter Susan Cooper, Alan Garner, Sherlock Holmes och The Hobbit. Speciellt vid läsningen av Roald Dahls James and the Giant Peach och det oväntade sättet varpå James föräldrar försvann fick hon en känsla av frihet: vad som helst kan hända i den här historien! Och den känslan vill hon själv återskapa i sina böcker. Fantasy var för henne mer frihet, inte eskapism. Världen kändes ändå stor och mystisk, så realistiska beskrivningar av den skulle inte räcka. Hon vill gärna skrämma sig själv med sina böcker, och alltid, alltid gå utanför sin comfort zone. Hon känner ingen komfort i sin comfort zone!

Frances Hardinge är en författare som planerar sina böcker, av flera skäl: hon bygger dem ju på mysterier och måste då ha svar på de frågor och hemligheter hon för in i handlingen. Om de utspelar sig under en annan tidsepok, eller i en annan värld, måste hon göra research på hur saker och ting fungerar. Och så är det så här att 2/3 in i boken hinner hon tröttna på den och tänka att det är det sämsta hon någonsin skrivit, ingen kommer att gilla den! Då är det nödvändigt att ha planerat så att hon kan lägga energin på att fullfölja vad hon tänkt. Utom Cuckoo's Song! Den hatade hon aldrig under tillkomsten, så då blev hon självsäker och trodde att förbannelsen släppt men o nej, nästa bok började hon bara hata ännu mer under skrivandets gång.

Inspirationen till böckerna kommer oftast flytande med små bitar i taget, men i fråga om The Lie Tree var det trädet självt som dök upp i Frances Hardinges tankar medan hon var ute och vandrade. Kring det, det egentligen enda fantastiska elementet i boken, satte hon den omgivning som skulle behövas: en historisk tid, den viktorianska, med sin dubbelhet i form av bigotteri, hemliga liv men också sökandet efter kunskap.

Hardinge är för övrigt också livrädd för att skriva något som imiterar något som redan finns, till och med när hon skrev A Face Like Glass, fylld av exploderande ostar och andra oväntade saker. Researchen inför den boken var lustig, då hon gick på en ystningskurs och började ställa frågor som var olika allt som de andra deltagarna undrade. Inför Cuckoo's Song frågade hon ut en vänlig kvinna på spårvagnsmuséet om... vad som skulle hända om en spårvagn började levitera, och hur svårt det skulle vara att då tippa ut någon genom fönstret (mycket svårt, fönstren är för små). Nyttig information inför A Skinful of Shadows fick hon genom att läsa en bok från 1600-talet där Sir Thomas Brown avslöjar vidskepligheter som felaktiga. Vilken bra lista över vidskepligheter och myter det var!

Nu skriver Frances Hardinge på en bok som verkar mycket spännande, som utspelar sig på en alternativ värld där vattengudar stridit och dödat varandra. Människorna som lever på öarna där dyker efter de döda gudakropparna som är bra att bygga saker av. Men en av dem hittar kroppsdelar som inte är som de andra... utan som rör på sig!

Det är en sammansvärjning!!!
Anna Davour och Martin Rundkvist förnekar bestämt att de skulle vara rymdödlor eller avlönade av Vladimir Putin. Hmmm, sådana där tvärsäkra uttalanden, kan man verkligen lita på dem, speciellt när det kommer från dem själva? Vem gynnar det att vi tror dem? Nåväl, båda två är kända föredragshållare på fantastikkongresser och med vetenskaplig bakgrund, Anna Davour dessutom i MEDIA (MainStreamMedia, yo!). De gav sig in i ett löst samtal om konspirationsteorier, varför de uppstår och vilka som håller fast vid dem.

En undersökning på Metro/YouGov är inte helt tillförlitlig då de svarande är självselekterande och alltså inte ett representativt urval av befolkningen. Det är ändå intressant att en poll om vilka konspirationsteorier man tror på gav över 50% utslag på "hemliga överstatliga grupper styr världen" och "världseliten samarbetar", tätt följda av "staten styr svenska medier". Detta är osannolikt av flera skäl. Till att börja med är det svårt att bevara en hemlighet. "Berättar du för tre så vet hela världen" lyder ett gammalt ordspråk, och om tusentals skulle vara inblandade är det ännu mindre chans att alla skulle hålla tyst om hemligheterna i alla sammanhang, i åratal. Och vad gäller att medierna skall vara styrda har Anna Davour träffat så många yviga journalister med skilda inriktningar att det är svårt att tro att de skulle kunna styras. Detsamma gäller för (klimat)forskare i det, tydligen, mutade forskarsamhället, på tusentals universitet och högskolor runt om i hela världen.

De som tror på konspirationsteorier är oftast de som själva känner sig maktlösa. Om de intalar sig att de vet något som andra inte vet, så känner de sig smartare. Det är en lockelse att vara en av få som vet hur världen fungerar. Det kan också vara en ursäkt till att de själva inte kommit längre i livet än de har; de har hindrats av hemliga omständigheter. Undersökningar har visat att rädda människor har lättare för att tro på konspirationsteorier. Att hjärnan gärna vill se sammanhang i slumpmässiga händelser, vilket kan vara en bra egenskap, kan slå över i att man ser hemliga meddelanden där man tror de finns, såsom kvinnan som förföljde Ewert Taube såg hur han friade till henne genom radannonserna i Dagens Nyheter. När Estonia sjönk år 1994 luftades en del konspirationsteorier om varför, men de har dött ut nu, kanske för att de inte var tillräckligt spännande.

I en del fall finns det en hård kärna av aktivister i en lös grupp av konspirationsteoretiker. Ibland har konspirationsteoretikerna egna svar på vad det är som görs i hemlighet och varför, men till exempel vad gäller chemtrails-oroade kommer de inte med egna svar utan kräver svar på frågorna Vad är det ni gör med oss i chemtrails? Vad är syftet?

Många konspirationsteorier av allvarligare slag menar att det finns ett ont syfte bakom konspirationerna, såsom att FN driver klimatfrågan för att omkullkasta världsordningen, eller att en hemlig grupp vill göra Europa till Eurabien och skapa oroligheter och inbördeskrig. Det är svårt att få svar på varför de skulle vilja göra detta, då mer logiska och trovärdiga svar än de cyniska svar som framförs att de hemliga grupperna tjänar pengar på det.

De två panelmedlemmarnas samtal var lättsamt och drev från tema till tema efter vad som kom upp, men kanske var diskussionen litet för lättsam och för litet underbyggd med tanke på att konspirationsteorier kan leda till motsättningar, misstro mot dem som faktiskt har forskat och vet, hat mot utomstående, och i värre fall våld. Men litet mer av underbyggnad och noggrannare genomgång av olika galna idéer fick vi av Anna Davour i ett annat föredrag nästa dag, nämligen...

Alternativa fakta om universum
Oj, så litet människor vet om världen, och så mycket de ändå tror sig veta! Anna Davour hör till dem som tror att det finns objektiva fakta om hur vår värld är beskaffad som vi kan ta reda på, och "världen ändrar sig inte bara för att jag har missuppfattat den". Det finns några saker som har fått henne att fundera litet extra på världens beskaffenhet. En av dem är atommodellen, om vilken vetenskapsmän så sent som för hundra år sedan inte hade enats. Men nu är den vedertagen, och så mycket av kemi, fysik, medicin med mera bygger på den. Att ta bort den och presentera en annan modell skulle rasera så mycket av överensstämmelsen mellan discipliner och teorier.

Något unikt för jorden i vårt solsystem är att härifrån ser solen och månen lika stora ut på himlavalvet. Det har spekulerats i att det har utgjort en viktig del i utvecklandet av matematik och fysik, för tack vare det har vi sol- och månförmörkelser som vi kunnat iaktta, fundera på, räkna på och bygga en världsbild av.


Världsbilden kan presenteras som ett pussel; man hittar bitar som passar ihop och pusslar vidare mot den stora bilden. Ju fler man har pusslat ihop, desto svårare blir det att byta ut en av bitarna mot något annat därför att alla hänger ihop. Då skulle man få byta ut så många andra bitar också.

Anna Davour stimuleras av många av de här skeptiska frågorna, och av att fundera på vad svaret egentligen är. Kan man övertyga någon som tror att jorden är platt? Åk runt jorden och kom tillbaka på samma ställe - men vi navigerar ju efter GPS, och de kontrolleras ju av NASA som vill ljuga för oss! Jaha, men om vi åker till södra halvklotet kommer vi att se andra stjärnor än på norra, vilket inte skulle hända om jorden var platt och att bara tittade rakt upp. Att solen rör sig åt andra hållet söder om ekvatorn kan förklaras av dem som sätter ekvatorn i mitten på den platta jordskivan. Men andra plattjordare sätter Nordpolen i mitten, och Antarktis som en vägg runt som hindrar saker från att falla av jorden. Det är därför ingen får åka till Antarktis. Att Anna Davour själv varit där och sett solen cirkulera kring sig själv är inget bevis.

En del invändningar är lika avancerade som teorierna de vill motbevisa. Förutom att planeterna rör sig runt solen rör sig även solen genom universum, i en vinkel mot ekliptikan. Så hur kommer det sig att inte planeterna kommer ivägen för solen, krockar med den och sugs in? De vetenskapliga förklaringarna är att solens rörelse är så liten att den inte gör skillnad, och att hela systemet rör sig så att banorna kring solen också följer den med konstant hastighet i samma riktning. Men det kan vara svårt att övertyga någon som inte vill tro på att man vet vad man talar om

(Nu är det faktiskt så att inte ens att den heliocentriska världsbilden löste mysteriet med de irreguljära banor planeterna ses ta kring jorden, när Copernicus presenterade den. Då kände man ännu inte till planetbanorna fullt ut, och visste till exempel inte att de är elliptiska. Det krävdes mer observation och räkning för att få världsbilden att stämma.)

En del ringer Anna Davour med fantastiska upptäckter som de tycker att hon (och Forskning och Framsteg) borde skriva om, som den om Nordkoreas rymdkapplöpning med USA - USA skickar visserligen en sond till solen men Nordkorea har redan placerat en människa där! Andra har egna teorier de vill få publicerade, teorier som andra fysiker inte förstår för de är så instöpta i det rådande fysikparadigmet. Men så som forskning fungerar när den fungerar är att en forskare publicerar något hen har undersökt. Så granskas det av andra forskare, kunniga inom området. Experiment upprepas och utvecklas, och idén stöts och blöts i åratal tills det möjligen utkristalliserats pålitlig kunskap från den. Men för den som inte kan eller vill gå den traditionella vägen finns en egen site för hobbyforskare: vixra.org Där kan man ladda upp sina egna artiklar om etervinden och gravitationsvågor, och läsa liknande eller kanske helt annorlunda artiklar av likasinnade.

Trovärdig fantastik
Till panelen om Trovärdig fantastik var jag själv moderator, och därför hann jag inte anteckna eller memorera så mycket av vad som sades av de engagerade författarna Mattias Kuldkepp, Thomas Årnfelt, Rhuddem Gwelin och Marija Fischer Odén. Om någon vill kommentera och komplettera blir jag tacksam! Det var ett givande samtal med många exempel på hur fantastik kan göras trovärdig, både i deltagarnas egna berättelser och i annat vi läst och sett. Tack och lov hade ingen av dem behövt ge upp någon bra idé för att de inte fick till trovärdigheten, och för det kan de tacka sina testläsare, som anmärker på sådant. Det var mycket roligt att höra hur Marija Fischer Odén använt sig av vad Adam av Bremen skrev om Norden på tusentalet, att här fanns människor med hundhuvuden, och andra med bara ett ben. Det använder hon sig av i boken hon skriver nu - men kanske har hon gjort det väl svårt för sig, och de enbenta, när hon låter dem bo i bergen? Det går säkert att föra i hamn, liksom de övriga fria idéer panelen kom med, som alkemi som fungerar och annat spännande.

Där fick jag sätta punkt för Ö-kon, som fortsatte några timmar till utan mig. Jag är mycket nöjd över allt jag fått höra, programmet, deltagarna och arrangörerna!

Ö-kon 2019, lördag del 1

Får vi fantasy- och sf-kongress i Stockholmsområdet i år? Ja, det får vi, nämligen lilla trevliga Ö-kon i Östberga Kulturhus. Tack för det! I inneskor tofflar vi in, styrker oss med god och billig mat från det diminutiva kaféet och lyssnar på föredrag, paneldiskussioner och intervjuer.

Franska seriealbum
Först ut var  Ann Olsson Rousset som berättade om och visade sex olika serier med fantastiktema ur den rika floran av franska seriealbum. Först ut fick vi se Yoko Tsuno, en barnvänlig serie om en flicka som är med om spännande äventyr med både fantasy- och SF-inslag. Sedan fick vi veta mycket intressant om Linda och Valentin, Valerian och Laureline i original. Förutom de fascinerande världar och varelser vi får se i de olika äventyren finns ett helt bestiarium med de fantasifulla livsformer som dyker upp, både vänliga och fientliga. I seriens sista album dyker alla de upp som ungdomarna stött på i tidigare äventyr, och vi får också en tidslinje över deras resor. Albumet Les Cercles du Poivoir lär ha inspirerat regissören Luc Besson speciellt. Där finns flygande taxibilar som liknar desamma i Femte Elementet, och en trio av pratsamma fågelvarelser som liknar de som struttar omkring i Linda och Valentin-filmen från häromåret.

Alla serier Ann Olsson Rousset visade upp var mycket vackra och verkade ha spännande innehåll, och lockade mig verkligen till läsning fastän jag inte kan franska. I Cycle de Cyann upptäcker en kvinna nya intressanta världar, i La quête de l'oiseau du temps (Jakten på tidsfågeln) är det en grupp som försöker finna en mystisk varelse och på vägen ser kul platser och galna monster. I Le dernier Loup d'Oz (Den sista vargen i Oz) förändras världen och djur blir människor. Le ventre de la hyène (Hyenans mage) berättar om två pojkars uppväxt i Tchad, med inslag av både magi och otäck realism.

En testares perspektiv på artificiell intelligens
Eva Holmqvist började med att fråga oss om vi kommit i kontakt med ett AI. Inte många svarade ja direkt, men så utvecklade hon vad som är AI: chattbotar, Google Translate, Netflix-rekommendationer. Alltså system som lär sig och utvecklas av den input de får. Det finns många snäva/specialiserade AI idag, sådana som är inriktade på bara ett område, men än så länge har vi inte någon effektiv generell AI, alltså lik en människa som kan lära sig många olika saker och hålla reda på vad som hör vart.

Som testare av mjukvarusystem själv fick jag mycket matnyttig information från Eva Holmqvists föredrag - tack för det! Man vill ju testa att ett system fungerar innan man släpper det till produktionsmiljö och slutanvändare. Den största utmaningen med att testa AI-system är dock att deras beteende förändras med användningen; förändras av vilken indata den får. Alltså måste man fortsätta att övervaka beteendet efter produktionssättning. Man kan också välja att filtrera input så att AI inte formas av ovidkommande data. Men som testare vill man ju testa de konstigaste sakerna! Och hur avgör man vad som är ovidkommande input? Där behövs det kloka avvägningar.

Vi fick några roliga och o-roliga exempel på hur AI:s bedömningar kan slå fel. I nio fall av tio kunde en AI avgöra om ett djur på en bild var en varg eller en husky. Hur då? Den såg inte på motivet utan på bakgrunden: fanns det snö var det oftast en husky. "Listigt", men då hade den ju egentligen inte lärt sig hur själva djuren såg ut. En annan AI skulle utvärdera CV och matades med gamla CV för de anställda vid ett företag. Slutsatsen blev att kandidaten borde vara man, eftersom alla hittills anställda var män, men det var ju faktiskt inte syftet med den objektiva utvärderingen. Systemet Compus används i amerikanska domstolar för att avgöra hur stor benägenheten är för en anklagad att återfalla i brott, och alltså hur stort värde det ligger i att döma hen till ett hårt straff. Undersökningar har visat att Compus överskattar återfallsrisken för svarta män och underskattar den för vita män. Förmodligen beror det på att den lärts upp på befintliga domar, där fördomar hos domare slagit igenom och gett de här utfallen till att börja med, men det går inte att bekräfta för träningsdata för Compus är hemligt. Detta är några saker att utforska ordentligt: indata för träning av AI måste vara brett och representativt, kanske rensat på irrelevanta data och/eller balanserat för det.

Det finns idag AI som skall hjälpa testare att skriva testfall, baserat på beskrivningen av systemet som skall testas. HA! tänkte jag som i åratal tampats med så gott som odokumenterade system. Ja, inte bara kommer testfall att saknas för de områden som inte dokumenterats, utan här måste man också ta reda på vad AI:ns arbete har för syfte: att testa en maximal andel av systemet, eller att testa kring en nyinförd ändring i funktionaliteten.

Att isolera en AI för att ha förutsägbar input och output är i det närmaste omöjligt. Och med indata från hela världen, från en fördomsfull och imperfekt värld, kommer det inte att gå att skapa en felfri intelligens. En AI sätter sina egna mål baserat på den input den får.

Kommer AI att utveckla självmedvetande? När det händer kommer vi inte att märka det, inte direkt. Hur skall vi bemöta dem då? Om vi behandlar dem som slavar kommer de att se oss som tyranner och kanske optimera bort människor ur sina ansvarsområden. Vi kommer förmodligen att få ett annat samhälle med självmedvetna AI. Eva Holmqvist själv är nyfiken och hoppfull inför detta samhälle, men trycker på att vi behöver förbereda oss i de här frågorna och tänka större så att vi kan förstå och forma det som händer.

Parasites in Science Fiction and Fantasy
Ibland behöver man ta en paus även om när det erbjuds spännande föredrag, så under lördagen hoppade jag över intervjun med hedersgästen Anna Jakobsson Lund liksom paneldebatten Sexuellt våld i fantastik, men dök upp pigg och mätt till paneldebatten om parasiter i SF och fantasy med en bred och engagerad panel: Linn Liljemo, Frances Hardinge, Magnus Westerlund och Ann Olsson Rousset, modererade av Tomas Cronholm. Ann Olsson Rousset inledde med en genomgång av olika möjliga kombinationer av symbios. Några är där tillståndet är gynnsamt för båda; där det är gynnsamt för den ena och likgiltigt för den andra; där det är gynnsamt för en och negativt och skadligt för den andra, alltså parasitism.

Linn Liljemo är fascinerad av parasiter i naturen: de kan ha livscykler där de går från värd till värd på olika sätt och orsakar udda beteenden, som zombiemyror som vandrar upp på toppen av grässtrån när det blir natt och alltså gör det möjligt för parasiten den bär på att bli uppäten av ett större djur och leva vidare där. Och vilka möjligheter till berättelser: att bli äten levande, att spräcka sig ut ur brösthålan där den legat gömd!

Frances Hardinges favoritparasit i litteraturen är Sianat-paren i Becky Chambers The Long Way to a Small, Angry Planet där parasiten The Whisperer ger sin bärare förmågan att se flera dimensioner och navigera genom rymden så som ingen annan kan, men också förkortar bärarens livslängd. Panelen fyllde i med fler böcker om förhållanden av liknande slag, som Emma Newmans Planetfall, Octavia Butlers Black Child, och Hidden Sun av Jaine Fenn, där parasiten förändrar din personlighet men låter dig klara av den hårda solen och också vördas med religiös iver.

Frances Hardinge är förtjust i manga och anime och berättade om Parasyte, där en utomjordiska parasiter tar plats i folks hjärnor. Men en av dem hamnar fel, i en ung mans hand, och därför blir de båda möjliga hot för sina respektive raser: människorna vill dissekera dem, parasiterna ser en säkerhetsrisk. De två måste samarbeta motvilligt och samtidigt hålla sig undan.

Spöken och demoner kan också vara parasiter! Se till exempel Frances Hardinges egen A Skinful of Shadows, där anfäders andar kan ta plats i en människa, eller Lois McMaster Bujolds Five Gods-serie där demoner i din hjärna kan ge dig starka krafter men det kan också gå illa. I Mira Grants Parasite är det parasiter som ger dig hälsa. Från parasiterna i Babylon 5 som infekterar de överblivna människorna på de "glömda planen" och faktiskt ger dem en mening med livet, hamnade vi hos de fantastiskt roliga brain slugs i Futurama.

Fantastikberättelser har ju ofta kunna säga saker om mänskligt beteende och samhället även i tider där det inte varit tillåtet att kritisera missförhållanden rakt ut. Vampyrer kan vara symboler för sex, klass och makt. M.R. Careys The Girl With All The Gifts är ett bra exempel på hur man hamnar i en diskussion om vad som är mänskligt och vad som är monster, hos såväl infekterade som icke-infekterade. Linn Liljemo påpekade också att vi gärna vill tänka att vi har en fri vilja, men om våra handlingar egentligen styrs av en parasit - eller om någon, vem som helst i vår närhet, bär på en parasit och styrs av den - det är otäckt!

fredag 8 mars 2019

Captain Marvel

Vem är Captain Marvel? Vänta, vem är Vers? Det vet hon inte själv, för hennes minnen är borta, men nu är hon soldat i Kree Starforce, en av styrkorna som håller fred i galaxen genom att slå ned uppror och försvara svagare raser mot invaderande livsformer. Kree är teknologiskt högtstående och har stor styrka, disciplin och pliktkänsla. De ser ut som människor men har ljusa irisar och ibland blå hy. Några som inte ser ut som människor men kan göra det om de vill är Skrull, en ras som är Krees motståndare. En bit in i filmen förstår Kree att Skrull är på väg att infiltrera planet C-53 och beger sig dit för att rädda dess invånare.


För alla som gillar militär science fiction är det en fröjd att se Vers träna mot sin mentor Yon-Rogg på den välfungerande Kree-planeten Hala, liksom Vers stenhårda viljestyrka och målmedvetenhet när hon tagits tillfånga på ett Skrull-skepp. Först ta sig loss ur fångenskapen, slå ned alla som står ivägen, leta sig fram till ett skepp för att ta sig därifrån, snabbt, hårt och oförtröttligt. Det går inte helt enligt plan, men när Vers kommer ut från skeppet faller hon mot närmaste planet, vilket råkar vara C-53, vilket råkar vara Jorden år 1995. Rum för litet nostalgi och skämt om dåtidens populärkultur och sköna nittiotalskläder! Och så dyker det upp två unga agenter från S.H.I.E.L.D., Nick Fury och Phil Coulson. Vi är mer än tio år innan Ironman bygger sin dräkt, så vi kommer inte att möta några andra superhjältar på Jorden, men vi kommer att få se några tidiga pusselbitar i helhetsbilden av Avengers.


Vers följer likväl som ett par Skrull-agenter följer samma spår, nämligen efter den som utvecklat en drivkraft för att flyga i ljushastighet. Men väl på plats på Jorden blir Vers vaga drömbilder tydligare, och snart börjar hon känna igen platser och människor. Minnen vaknar i henne och hjälper henne vidare, samtidigt som hon måste vara vaksam, för de hon möter kan när som helst vara en Skrull förklädd till människa. Steg för steg tar sig Vers närmare hemligheterna om ljushastighetsdriften, sig själv och sina starka krafter, men vägen dit bjuder på mycket motstånd och många imponerande actionscener.


Filmen Captain Marvel innehåller, likt de flesta Marvel-filmerna, humor och vänskap och fantastiska stridsscener både i litet och stort format. Det talas en del om Captain Marvels känslosamma mänskliga sida som måste balanseras mot hennes starka Kree-sida, men vad jag verkligen gillar är hur hon till slut inte längre lyder några av de missvisande råden att dämpa den ena eller andra sidan, utan omfamnar sin styrka fullt ut och släpper loss sina krafter och använder dem så som hon ser att de behövs. En av filmens bästa repliker är "Jag behöver inte bevisa något för dig." Vi vet att hon är på väg ut i galaxen för att utföra hjältedåd nu. Låt oss hoppas att hon kommer tillbaka för att hjälpa Avengers och rädda mänskligheten om några veckor!


onsdag 6 mars 2019

Människans hemlighet på Playhouse Teater


Jacob Bronowski var en av de TV-personligheter som under nittonhundratalet genom ambitiösa serier på BBC bringade kunskap till tittarskaran. Hans Ascent of Man hade dessutom ett hoppingivande tema; att mänskligheten vandrar på en väg av ständiga förbättringar. I David Byrnes pjäs Människans hemlighet (Secret Life of Humans) låter han Bronowskis sonson Jamie hamna på Tinder-date med Ava, som definitivt inte är ute efter mer än ett one-night-stand. Men när hon hamnar i huset där Bronowski bodde, alltså den äldre mannen om vilken hon forskat och undervisat, vill hon inte längre gå därifrån så snabbt.


Pjäsen låter Jamie och Ava hitta det låsta rummet i huset där Jacob (här kallad Bruno) sparat sina anteckningar från hela livet, anteckningar som inte ens hans fru Rita gick igenom under de 40 hon överlevde honom. Mycket långsamt får vi tillsammans med ungdomarna upptäcka vad Bruno arbetade med under andra världskriget, förtydligat i scener som spelas upp av en ung Bruno och hans kollega George.


Vår samtida Ava är kritisk till Bruno Bronowski och hans positiva människosyn. Själv är hon mer cynisk och har till och med den av flera andra förfäktade åsikten att människan var lyckligare innan vi slog oss ned och blev jordbrukare och behövde planera för framtiden. Själv ser jag det som en naivt önsketänkande om ett ursprungligt paradis; förutom att jag uppskattar sjukhus, glasögon, vaccin, isolerade hus, symfoniorkestrar och mycket annat som forskning och samarbete har givit mänskligheten, tror jag att det fanns minst lika mycket konkurrens och utslagning i jägar/samlarsamhällena, speciellt innan det fanns lagar och kontrakt som skyddade även de fysiskt svaga.


Att kunna forska om och kritisera sina föregångare är också ett privilegium som kommer när man har det någorlunda gott ställt, även om vi av Avas repliker förstår att hennes plats i samhällsbygget inte är helt säker. Men vad pjäsen Människans hemlighet visar åtminstone för mig är hur människor kan välja att utföra brutala saker under tider när mycket står på spel - andra världskriget, när en grym armé och ideologi utplånade människor och medmänsklighet - och ändå se det goda i mänskligheten; inte ge upp hoppet utan fortsätta arbeta för kunskap och förståelse. Det är ändå bra att pjäsen inte är övertydlig på den punkten utan låter det vara öppet för att man väljer att tänka det rakt motsatta.

Det är synd att huvudspåret, om människans väg och vägval, packats in i en banal Tinder-historia där ungdomarna blir stereotyper. Men Playhouse Teaters uppsättning är gedigen och bärs genomgående av goda skådespelare, och det är bra att de tar den här pjäsen till Stockholm efter att den uppmärksammats av den kräsna publiken i såväl London som New York.

Länk till Playhouse Teaters sida om Människans hemlighet

Foto: Viktor Kjellberg

måndag 4 mars 2019

Verdigris Deep av Frances Hardinge

Ryan, Chelle och Josh har precis missat bussen hem och kommer att få skäll av sina föräldrar. Och hur skall de få pengar till nästa buss bort från den småruskiga byn Magwhite? Josh har en idé: han klättrar ned i den gamla önskebrunnen och hittar tillräckligt med mynt för biljetter hem.

Men man tar inte bara mynt från en önskebrunn sådär. Nere i brunnen finns en varelse som känner vad som hänt och som tar sig in i barnens liv. Varje mynt slängdes ned med en önskning, och nu skall barnen uppfylla de önskningarna. Genom blubbande vatten får Ryan en ledtråd om var de kan hitta den första de skall hjälpa. Chelle, som alltid har pratat mycket utan att killarna riktigt lyssnat, börjar tala med en annan röst om saker hon inte borde veta. Det är tankarna från den önskande som väller fram, utan stopp. Och det är ofta frustrerade, arga, till och med skrämmande tankar.

För att lättare kunna uppfylla önskningarna har barnen fått övernaturliga egenskaper, och tack vare Chelle kan de hitta den det gäller och försöka förstå vad hen önskade sig. Men krafterna är svåra att kontrollera och i Ryans fall otäcka. Riktigt kusligt är det också varje gång häxan i brunnen tar sig in i Ryans medvetande för att tala med honom. Frances Hardinge beskriver skickligt hur verkligheten förvrängs till något onaturligt som är omöjligt att fly från.

Bit för bit pusslar barnen ihop hur de kan uppfylla önskningarna som de fått lagda på sig. Men personerna som vänt sig till önskebrunnen har ofta varit desperata och fyllda av ilska, och intvinnat i önskningarna finns fler känslor och allvarligare konsekvenser än det först verkar som. Barnens försök att uppfylla önskningarna går inte heller som de tänkt; något förvrider händelserna och driver allt mot hemskare konsekvenser. Att bära på den här hemligheten och utsättas för häxans krafter är också något som påverkar Ryan, Chelle och Josh mer och mer.

En del böcker är byggda kring en gåta och en uppgift som måste lösas, och drivs så hårt kring den att upplösningen blir överlastad och förenklad på samma gång. Verdigris Deep är raka motsatsen: allt eftersom handlingen fortskrider kommer det fram fler nyanser, bifigurers karaktärer utvecklas, huvudpersonernas kloka idéer kastas omkull men nya möjligheter uppstår, och alla personer och förhållanden fördjupas medan allvaret stiger. Det är givande att handlingen drivs framåt inte bara av Ryan, bokens fokus, utan också av Chelle och Josh på olika sätt, och att det kan finnas sympati även för de jobbigaste och elakaste typerna. Frances Hardinges bok har en ytterst spännande handling men det är de personliga historierna som känns djupast.

Fler böcker av Frances Hardinge:
Fly By Night
Gullstruck Island
The Lie Tree
A Skinful of Shadows 

lördag 2 mars 2019

Barry

Tillbaka från Afghanistan hade livet ingen mening längre. Vad var Barry bra på? Att döda människor. En gammal vän till familjen blev Barrys halvtaskiga fadersfigur och en skamlös utnyttjare. Barry (Bill Hader) blir yrkesmördare och Fuches den som tar in och förmedlar uppdrag. Redan när serien som bär hans namn börjar får vi se att Barry inte mår bra av att döda människor. "Men vi dödar ju bad guys, Barry" hetsar Fuches och skickar ut honom på ett nytt uppdrag. Den här gången är det en tjetjensk maffiaboss i Los Angeles som vill låta knäppa Ryan, killen som hans fru bedrar honom med.


I Los Angeles vill alla bli skådespelare och går på acting school, och det är förstås dit Barry spårar sin måltavla. Men Ryan skall precis framföra en scen och hans medskådespelare har stuckit, så strax är Barry uppdragen på scenen för att knastertorrt läsa några repliker. Och så är han indragen i världen av skådespelarämnena som tränar sin konst för den egensinnige Gene Cousineau. För i Cousineaus utskällningar och instruktioner hittar Barry ett nytt mål för livet, och ett smakprov av de känslor han har tryckt undan så länge.


TV-serien Barry är i sin tur perfekt besatt med skådespelare som är helt rätt i sina mycket olika roller. Stephen Root som Fuches är just den girige groomer som inte själv riskerar något när han sänder iväg Barry dit han inte vill. Harry Winkler som Cousineau är självsäker och grandios. De tjetjenska maffiakillarna är trovärdiga och otäcka även när de skämtar och vill vara vänliga. Paula Newsome låter inte sin polisofficer Janice Moss tappa i värdighet ens när hon råkar vända ryggen åt mordgåtans lösning - för visst sker det några mord, och såväl polisen, tjetjenerna som en annan maffiagrupp börjar undersöka vad som hänt i trakterna där Barry rört sig.


Bill Hader har genom åren varit jätterolig på ett gammaldags sätt i Saturday Night Live, charmig och attraktiv i Trainwreck, och deprimerad i Skeleton Twins. Som Barry, som han skrivit, spelat och delvis regisserat, pendlar han mellan att vara känslomässigt förkrympt, och förkrossad och på väg att gå sönder över vad han har gjort. För serien hinner driva litet med ambitiösa skådespelarplaner utan täckning, och brutala tjetjenska kriminella med roliga sidointressen, men den innehåller mer tragedi än komedi. När det blir allvar blir det riktigt allvar, med scener som får magen att dra ihop sig av oro och en liten känsla av skyldighet för att man som tittare låter sig underhållas av något så grymt. Handlingen, som blir mer invecklad ju enklare mordutredningen blir, är i sig intrikat, men främst bärs serien av sina intressanta roller och goda skådespelare.